Joanea

Dagens idioti

2011-07-11T18:04:00.003+02:00

Jag har beställt ett nytt överdrag till min fåtölj. Det skulle vara 3v leveranstid på det. Det innebar att paketet skulle komma i början på min semester, så jag angav min hemadress som leveransadress. Paketet skulle levereras av UPS, så något riktigt upphämntningsalternativ fanns inte.

Idag fick jag mail om att paketet är tidigt, och beräknas komma redan på onsdag. Trevligt i sig, men eftersom jag fortfarande jobbar kan jag inte vara hemma hela onsdagen och vänta in leveransen. Så jag ringde UPS och bad dem ändra leveransadress till min jobbadress istället.

Men se, det går inte att byta adress meddelade den unga damen i UPS kundtjänst. Inte innan de gjort ett leveransförsök...

- Så jag måste alltså vänta tills ni misslyckas med att leverera paketet en gång, innan ni jag kan ringa och ge er rätt adress?

- Ja.

Så nu kommer de köra hit, ringa på, inte få något svar, köra tillbaka till JÖNKÖPING där de har sitt lager, vänta till nästa dag, och sen köra hit det igen -hela tiden fullt medvetna om att det första utkörningsförsöket inte kommer att lyckas. För att deras system int ekan hantera adressändring innan ett leveransförsök har gjort. För att de är monumentala idioter.

Syntax error i min lilla Puh-hjärna, som någon klok människa sa.

Min mor är fem år gammal

2011-05-09T20:17:00.001+02:00

På väg med cykel hem från jobbet. Klockan är 19:40. Telefonen ringer. Det är Mor.

Jag

- Hej mamma.

(Försöker låta lite glad. Går väl sådär)

Mor

- Hej.

(Mor har bästa guilt-trippingrösten på. Spelat neutral, med klara övertoner av indignation. Som om alla världens orättvisor lagts på henne, men att hon bär dem med tystnad.)

Mor

-Vad gör du?

- Jag är påväg hem från jobbet. Jag slutade precis.

- Jaha. Är du tillbaka från Australien nu?

(Kort ton. Riktigt kort.)

- Ja mamma, det var ju länge sedan! Jag skulle ju bara vara borta i två veckor.

- Jaha.

- Ja, jag skrev ju det på vykortet. Fick du inte det?

- Nä, det stod inget på vykortet.

- Jo, jag skrev att jag hade en vecka kvar. Och att jag redan varit där en vecka.

- Jaaa, just ja...

(Liten tvekan där. Men så åter till det korta, anklagande.)

- Lever du? Hur mår du?

(Bara Mor kan få "hur mår du" att låta som ett åtal. Jag undertrycker lusten att säga "Om jag inte hade levt hade jag väl knappast svarat i telefon". Istället, lite glättigt;)

- Jodå, jag lever. Lite trött bara. Jobbar väl lite för mycket. Jobbade mellan kl 8 imorse och nästa 8 på kvällen...

(Kanske tar hon hinten)

- Jaha.

(Nähä...)

Mor

- Du ringer aldrig.

(Suck. Jag kan inte komma på ett enda samtal med henne de senaste åren som inte hamnat här)

- Mamma, jag är påväg hem nu. På cykel. Jag har jobbat jättesent och är hungrig.

(Mor försöker avbryta)

Jag

- Tycker du att det är rätt tid att prata om just det här nu.

- Men du svarar ju aldrig!

(Men för i helvette. Vad jag vet har jag inga missade samtal från henne. Inga. Men det är ingen ide att påpeka det)

- Kan vi inte prata sen?

- Jaha, hejdå.

- Hejd...

*klick*

När blev jag såhär tråkig?

2011-01-31T22:56:00.001+02:00

Hur blev det jobbigt och läskigt att dra igång äventyr?

- Posted using BlogPress from my iPhone

Now here's a funny story...

2011-01-07T14:04:00.001+02:00

Var på första sjukgymnast-styrda träningspasset idag. Med ett stadigt försämrande rygg- och axelparti fanns det till slut ingen annan utväg förutom att faktiskt börja träna. På allvar. 3ggr per vecka, no less.

Och idag var alltså första passet. Angsten låg på en pre-tentanivå. Jag är inte bra på att vara dålig på saker. Tanken på att en vältränad ung kille ska stå o påpeka för mig vad jag gör för fel 3ggr/veckan kändes inte särdeles tilltalande av någon anledning. Men jag tog mig själv i nackskinnet, bytte om, packade skorna o mer eller mindre släpade mig själv till gymmet.

Och upptäckte väl framme att mina träningsskor saknade skosnören. Gaaaaaaaaaah!!!

Inget att göra åt. Jag kunde knappast dra på mig de lätt fuktiga köra-bil-skorna i gymmet, så det var bara att ta på sig träningsskorna utan snörning och hoppas, hoppas, hoppas att sjukgymnasten iaf skulle ha samvete nog för att inte fråga mig om det. Angst.

Så: varför saknar mina träningsskor snören?

Jo, för någon månad sedan, när snön hade fallit på allvar, skulle jag dra på mig vinterkängorna för första gången på säsongen.

Bråttom, bråttom, ska med bussen, helvettet, ett skosnöre är trasigt. Vad göra? Rycka snörena fr ett par skor jag nästan aldrig använder så klart! O sen stoppa tillbaka dem i hyllan och promptly glömma bort hela episoden.

Och så idag: bråttom, bråttom. Huvudet fullt av jag-vill-inten. Rycka skorna, ner i kasse, åka. Upptäcka missen för sent. Skämmas...

Jag behärskar fyra språk och läser böcker om teoretisk fysik som ett tidsfördriv, men det här med skosnören är bara för komplicerat för mig.

Tur iaf att jag har andra vinterskor med. Med kardborrband.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Orden blir alltid färre än tankarna

2010-12-12T14:27:00.002+02:00

Jag åkte förbi Tunafors bruk nyligen. Det är en så vacker byggnad; med sin vackra, onödiga, nygotiska arkitektur står den där som ett bevis på att någon tyckte den var viktig, värd tiden. Men det enda som fortfarande står orört är gjutjärnsdekorationerna på taket.

Jag undrar hur det vore för personerna som ritade, byggde, drev fabrikerna att se dem nu. Hundratals liv kretsade kring den byggnaden, och det enda som återstår nu är ett slitet husskellett. Ett tomt, trasigt skal.

Människor tror att det de gör spelar roll. De lever sina liv som om de alltid har funnits, som om de alltid kommer finnas. Men hundra år efter att bruket var det viktigaste staden hade, finns bara några sönderklottrade väggar kvar. Hade någon kunnat tänka sig det?

Vi jobbar på som om det spelade någon roll. Det måste vi, för vad hade det annars funnits att sträva efter? Men snart nog finns det ingen som minns, eller som bryr sig.

Vi kanske spelar roll i stunden, för dem som står oss nära och för dem vars liv vi påverkar. Men även det bleknar snart. Världen bryr sig inte om våra ögonblick till liv.

"So, I guess I'm just another animal on Earth, just a type of primate, the third chimpanzee, better at using tools and able to talk. And then I'm going to die and there will be eons of more time when I will not exist, just like the eons of time before I did. /.../ Just an animal on a planet in a solar system. Nothing special." - Julia Sweeney

Det är som det är.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Uppvaknandet

2010-09-20T21:43:00.001+02:00

SD fick vågmästarrollen i söndags, och på måndagen skaldade folk "Inga rasister i Riksdagen". Jag är glad över initiativet; det får världen att kännas lite mindre hopplös.

Men är det SD man ska vända sig mot, eller människorna som röstade in dem?

- Posted using BlogPress from my iPhone

Valet

2010-09-19T21:32:00.003+02:00

En och en halv timme in i rösträkningen har SD 6,8%.

6,8.

Och de som jublar på SD's valvaka är snorungar med stekarfrisyr och vaskarvanor. 80-talister som tycker att världen borde ge just dem en varsin ponny. Som har en pappa som betalar

Jag blir så jävla ledsen.

Äntligen någon som lyfter frågan om magi i politiken

2010-09-07T20:39:00.004+02:00

Det kunde kanske ha sagts bättre. Men hur formulerar man sig när båda blocken verkar förespråka magiskt tänkande inom medicinområdet inför det stundande valet, och ingen annan verkar märka detta? VoF's debatartikel i DN tar upp ett oerhört viktigt ämne, nämligen hur s.k alternativmedicin (aka "skräp) finanseras med skattemedel, och att denna trend snarast ser ut att öka oavsätt vilket block som vinner valet.

Min kritik gällande artikeln rör huvudsakligen avsaknaden av länkar till relevant forskning om alternativmedicinens (obefintliga) verkningsgrad. Kanske kunde mer ha sagts, och refererats bättre. Men som en inledning till debatt på området var den mycket bra och mycket, mycket välbehövlig. Förhoppningsvis förblir den inte ensam så länge till, för fler behövs tyvärr om vi ska kunna göra någon skillnad.

Egentligen är det ju så fånigt att skattepengar ska finansiera magiskt tänkande att artiklar som denna inte borde behövas… Men nu är det denna värld vi har, och VoF ska ha all heder för att de försöker göra den lite bättre.

Dålig timeing

2010-09-05T15:05:00.001+02:00

Jag låg hemma på min soffa, lyssnade på Skeptics Guide och läste på om forensic science och the Body Farm, när två Jehovas ringde på dörren och undrade om jag hade tänkt på vad som händer efter döden.

Om det fanns en gud, hade han rimligen valt ett bättre tillfälle åt sina apostlar.

- Posted using BlogPress from my iPhone

När vi ändå är inne på listor

2010-08-20T09:26:00.002+02:00

Favoritserier just nu, återigen i random ordning:

House

The Mentalist

The Big Bang Theory

How I Met Your Mother

Lie to Me

Heroes

The Simpsons (...som började 1989! Helt sjukt!)

Futurama

Pen and Teller: Bullshit!

Och jag tar gärna emot tips på andra bra serier, så länge det inte gäller Sons of Anarchy. Ledsen, men den är bara inte bra.

Podcasts FTW

2010-08-19T22:05:00.002+02:00

Mina favoritpodcasts, i random ordning:

The Skeptics' Guide to the Universe

The Skeptics' Guide 5x5

The Skeptic Zone

Righteous Indignation

QuackCast

Reasonable Doubts Podcast

Skeptics with a K

Skeptoid

Skeptikerpodden

Token Skeptic Podcast

PusCast

InKredulous

Går det att skönja ett tema måntro? Nåja, nu när ni har sett listan är det bara till o ladda ner och lyssna. Det är bra för er.

Vad varje flicka bör ha, del 3

2010-07-03T16:47:00.007+02:00

Jag gjorde en skiss på hur jag tänker mig mitt framtida monsterprojekt.

Den bruna bården på kjolen är tänkt att vara gjord i samma sammetstyg som jackan. Det ska bli intressant att se hur det funkar att sätta en bred och lite stel sammetsbård på en något tunnare sidenbas. Men det blir säkert bra, för jag tänker fan inte ändra mig nu. Har jag väl fått in en ide i huvudet är det bara att köra på mot death or glory. Or both.

Det lilla "förklädet" på kjolen är dessutom försett med en fransbård och jackan har rosor i urrigningen och runt ärmkanterna. Jag har kortat ner ärmen till en 3/4-modell jämfört med orginalmönstret och lagt på en urrigning för att göra det hela lite mer av en aftonklänning.

Och när ska jag ha allt detta på mig? Inte den blekaste. Just detta är inte lika viktigt som andra pressande frågor, som var jag har lagt min bra tygsax. Eller om jag har rätt tråd hemma för att kunna börja sy redan ikväll...

Vad varje flicka bör ha, del 2

2010-07-03T16:19:00.020+02:00

Det hade varit kul att kunna visa tygprover här, men tyvärr gör de sig dåligt bild. Färgåtergivningen är lite sådär, men ni får väl använda er fantasi.

Underklädestyget:

En krämvit, tunn bommulsväv med diskret stjärnmönster.

Överkjolen:

Dubbelvävt halvsiden i stålblått och koppar. Resp. färg syns igenom till motstående sida när tyget veckas.

Jacka:

Mörkbrun sammet. Detta tyg är jag fortfarande på jakt efter...

Och så slutligen, my pride and joy: En pressarfot som plisserar eller veckar tyg samtidigt som det sys fast på ett plant underlag.

Visst ser den ganska mycket ut som en mec?

Tygerna är importerade fr Tyskland, för jag hittade inget tillräckligt skoj här hemma. Sidenet är dessutom specialtillverkat och har en bredd på 2.80m. Ingen vet varför, men det låter ju coolt iaf. Jag såg det på rea (80%) och köpte upp hela restlagret på 15m. Man kan som inte låta bli ;)

Till detta tillkommer lite småpill som handklädda knappar, en fransbård och pappersblommor som ska sitta kring urrigningen på den modiferade jackan. Jag har inte köpt in någonting ännu, men är lite sugen på dessa:

Ska det vara ett monsterprojekt så gäller det att lägga ribban lagom högt redan från början ;)

Vad varje flicka bör ha, del 1

2010-07-03T15:52:00.013+02:00

Vad varje flicka bör ha, är ett monsterprojekt. Ett sånt där ohyggligt jättearbete där blod, svett och tårar är involverade på reguljär basis. Mitt monsterprojekt är en 1800-talsdräkt byggd utifrån orginalmönster ur samtida damtidningar.

Så här är det tänkt:

Underklänning

Korsett

Jacka (kommer modifieras en del)

Dubbel överkjol (jag använder variant A, som har litet släp)

Samtliga mönster kommer fr Truly Victorian, men ångesten inför det hela är helt min egen.

I nästa inlägg; tygprover, pappersblommor och varför jag är en Riktig Nörd.

Det finns hopp för WoWande ungar än.

2010-05-11T07:32:00.000+02:00

Jag ville bara sprida den här länken:

http://www.sydsvenskan.se/kronikorer/orvarsafstrom/article428506/Min-son---level-80-Orc-Hunter.html

Partier jag inte kommer rösta på, del 4

2010-05-01T08:42:00.004+02:00

I förra valet röstade jag på moderaterna. Det är inget jag ångrar, även om det finns saker de infört de senaste åren som jag inte alls håller med om. Det pratas om att den sociala tryggheten har försvunnit under Aliansens ledning, och även om det verkar lite väl grovt att uttrycka sig på det sättet, så dröjer sig ändå en fadd eftersmak av underminerad välfärdsstat kvar såhär i slutet på mandatperioden.

De nya försäkringskassereglerna verkar ha slagit väldigt snett. För detta skyller jag även själva Försäkringskassan, med sina inhyrda läkare. Hela systemet är barockt. Men en del annat verkar ha blivit rätt bra. Sverige håller på att hämta sig efter recessionen i en något snabbare takt än övriga Europa. På vems bekostnad, kan man naturligtvis fråga sig.

Än så länge har jag inte sett någonting i valrörelsen som får mig att vilja rösta på moderaterna. Det har pratats om dem, men själva har de inte riktigt lyckats nå ut med ett budskap som sätter sig i huvudet. Vad vill de? Och hur tänker de genomföra det? Kommer man kunna vara sjuk även i framtiden? Naturligtvis, jag tror inte något parti skulle ta bort den livlinan helt. Men på vilka villkor man kan vara sjuk och mot vem det slår, det är en annan historia.

Bryr mig

2010-04-21T23:16:00.001+02:00

När jag blir stor, ska jag sluta bry mig

- Posted using BlogPress from my iPhone

Små små saker

2010-03-15T20:57:00.001+02:00

Små, små saker etsar sig fast. Små, små saker jag har missat eller inte gjort så bra. Eller glömt. De bränner inifrån och vägrar släppa mig, gör sig påminda med höga röster tills jag knappt hör något annat.

Och större saker, större saker är gut-wrenching till den punkt att de fullständigt tar över.

Jag känner mig nära på värdelös och försöke gång på gång bevisa mitt värde genom att jobba lite hårdare, göra lite mer, vara en lite bättre kompis, flickvän, människa. Men jag trasslar ju bara in mig! Snart har jag snärjt in mig så mycket att bara de nesligaste av rösterna är kvar. Och jag vet inte hur jag ska ta mig loss.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Partier jag inte kommer rösta på. Del 3

2010-03-12T20:58:00.001+02:00

Om man utgår från deras hemsida vill Socialdemokraterna bara bra saker. Seriöst. Det mesta de skriver om är vetyiga ståndpunkter som jag kan hålla med om.

Vad som stör ihjäl mig är istället den fullkommliga frånvaro av metoder för att uppnå dessa. Sossarna lovar guld o gröna skogar. Men hur ska vi komma dit? Vilka saker måste vi välja bort? Vad blir konsekvenserna?

Inte aktivt dåliga, men knappast förtroendeingivande. Det går bort.

http://www.socialdemokraterna.se/Var-politik/Var-politik-A-till-O/

- Posted using BlogPress from my iPhone

Partier jag inte kommer rösta på. Del 2

2010-03-12T20:24:00.001+02:00

Jag var rätt mycket inne på miljöpartiet, vars språkrör jag har en del respekt för och vars åsikter jag till viss del stödjer, tills jag såg att även de är inne på magi. När man förespråkar sådant _hellre_ än läkemedel vill jag inte vara med längre. Skit åxå.

http://www.mp.se/templates/mct_177.aspx?number=167761

- Posted using BlogPress from my iPhone

Partier jag inte kommer rösta på. Del 1

2010-03-10T20:08:00.001+02:00

Centerpartiet, som förespråkar magiskt tänkande i sjukvården. Inte vad jag vill lägga mina skattepengar på.

http://politik.centerpartiet.net/var-politik-k-o/sociala-fragor-vard-omsorg/alternativmedicin-komplementar-medicin/

Centern är dessutom inne på vattenvirvlare. Sweet...

http://www.vof.se/folkvett/20013svenska-notiser

Nu är det sådär igen...

2010-03-03T21:27:00.001+02:00

Tvärtrött, tvärtrasig. Oändligt läss på alltsammans.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Respekt

2010-02-09T23:26:00.001+02:00

Jag måste lära mig att vara respektfull mot människor jag inte respekterar. Morgondagens möten lär bli ett bra tillfälle att öva...

- Posted using BlogPress from my iPhone

Det enda

2010-02-02T00:00:00.001+02:00

Det enda jag saknar ibland är att kunna ringa honom lite när som och berätta vad som helst, utan att känna mig i vägen.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Risk of blondness

2010-01-25T23:03:00.001+02:00

Brain severly bored. Need intelectual debate, else risk of blondness.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Meh igen

2010-01-17T23:24:00.001+02:00

Det går inge bra med mitt PM. Jag är kanske inte motiverad nog, fast jag förstår inte varför. Jag vill härifrån. Meh. Skräpvärd.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Öroninflamation

2010-01-12T06:46:00.000+02:00

Jag har öroninflamation, och helt fruktansvärt ont. Trodde faktiskt att min trumhinna äntligen spruckit och lättat på trycket igår kväll, när jag plötsligt hörde ett tydligt Pop! och kände hur "locket" och därmed huvuddelen av smärtan försvann.

Men nu har jag alltså skitont igen, om än på ett nytt och spännande sätt. Iställlet för att känna att hela örat är igensmockat med vätska känns det numera som om ngn har stoppat in en sylvass pinne och tryckt till. Det där med att sova är bara att glömma, trots att jag stoppat i mig mina starkaste värktabletter. Meh.

Detta ska alltså vara en vanlig barnsjukdom dessutom, en som jag själv hade många gånger som liten. Fattar inte hur ungarna står ut... Är det kanske så att även denna åkomma slår mkt hårdare mot vuxna än vad den gör mot barn? Eller har jag bara glömt hur förjävligt det var?

Nåja, ville bara meddela att öroninflamation suger så känn er för all del inte hågade att testa.

- Posted using BlogPress from my iPhone

All work and no play

2010-01-09T11:55:00.000+02:00

Idag ska jag skriva de inledande fem sidorna i ett PM om köplagens tillämpning vid företagsförvärv. Att jag inte gjort det tidigare beror i huvudsak på att jag är ett lat arsle ibland, men nu ska det fan bli klart. Önska mig lycka till...

- Posted using BlogPress from my iPhone

Friskrivning

2010-01-08T00:58:00.001+02:00

I retrospekt är dagens förra (nedanstående) blogginlägg inte särskilt välformulerat eller klokt...

Det får vara kvar, nu när det ändå är där. Men jag friskriver mig från formuleringarna, om än kanske inte själva grundtanken. Bara så att ni vet.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Om kärlek

2010-01-08T00:39:00.001+02:00

Jag tror att kärlek är svårt, svårare än vi tycks tro. Och då menar jag inte bara utåt sätt; svårt att upprätthålla i relationer tex, utan svårt i sig själv. Svårt att känna.

Folk säger att de älskar åt höger och vänster; partners, barn, whatever, men jag är inte så säker. Förälskelse är en sak, plikt en annan. Men för att kärlek ska vara äkta behöver den vara baserad på oegoism, åtminstone gentemot en annan människa. Är den egoistisk är den inte kärlek, bara någon typ av krav på bekräftelse genom andra. Ett "se mig!". För att det ingår i relationen. För att man borde...

Jag fick frågan idag om jag trodde att min mor älskade mig (åh en sådan klassisk psykologfråga!) och konstaterade att jag trodde att min mor trodde att hon älskade mig. Jag är inte alls säker på att känslan var äkta, utan snarare inducerad som en del av en värdsbild och ett antal måsten.

Det är lite bakvänt att tänka på känslor som "äkta" och "falska", där "falska" alls inte innebär att känslan ljugs om, annat än kanske inför sig själv. Jag tro att man kan intala sig själv att man älskar någon, ta för givet att man älskar någon, och agera som om känslan var verklig utan att det man upplever är annat än helt relaterat till sig själv.

Skillnaden kanske främst är semantisk, men av någon anledning kände jag ett behov av att påtala den diskrepans jag ser här. Ska se om jag kan hitta någon neuropsykologisk data som kan hjälpa mig att reda ut hur jag tänker här. Det är trevligare att vara förvirrad med vetenskapligt stöd.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Update

2010-01-05T02:16:00.000+02:00

Här hade jag skrivit en massa kloka saker som sedemera försvan för att iPhone-appen jag använder inte sparar automatiskt... Och jag orkar inte skriva om alltsammans. Ni får nöja er med att nyår var bra, att jag saknar min pojke och att jag återupptäckt http://www.xeromag.com/fvpoly.html som är allmänt klokt o bra, varesig man kör poly eller inte.

Nu ska jag sura över suboptimala gratis-apps. Mutter...

Mor

2009-12-24T22:40:00.002+02:00

Då var årets obligatoriska julsamtal med mor avklarat. Hon förvaltade dessa 15 min väl. Väl medveten om att vår samtal brukar vara få o korta såg hon till att dissa sin julklapp, ha en utläggning om att det inte var stöld att tjuvhugga granar om de stod nära ens skog, klaga på att jag var "fånig" som inte ville fira jul med henne, anklaga mig för att på pin kiv fira ensam (WTF?!?) och att _aldrig_ höra av mig (det säger hon varje gång jag hör av mig).

Självklart borde jag ha "offra mig" och fira jul med henne. Själv kunde hon dock inte offra sig ens så mkt som till att tacka för presenten och säga att den var bra, om inte annat efter att jag berättat hur jag hade tänkt ut den och verkligen försökt ge henne ngt praktiskt och kul. Men hon är ju MOR, och jag finns till endast för henne.

Sen hade hon fått gallsten, höll kanske möjligen på att bli av med jobbet o kunde ju dö vilken dag som helst. Bara för att nämna ett urval av ämnen... Att jag inte hade ngt särskilt att berätta tolkades genast som att jag inte ville berätta. Men det faktum att jag upprepade gånger sa att jag skulle gå o göra ngt annat o var tvungen att sluta nu tolkades inte alls, utan editerades bara bort så att hon skulle kunna fortsätta prata.

Till slut kom jag loss iaf, efter att en sista gång ha fått ta skit för hur dålig jag är som aldrig hör av mig. Och nu sitter jag här o är ledsen o arg i år igen, för att min mor är en komplett idiot.

God jul alla barn.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Midnattsvirkning

2009-12-24T02:52:00.001+02:00

Om man ska lära sig att virka, bör man inte börja med ngt skitsvårt mitt i natten. Bara så att ni vet.

Men har jag väl börjat med något kan jag liksom inte sluta förrän jag känner mig nöjd, vilket i dagens exempel innebär att jag efter 2h hårt jobb till slut lyckades få ihop den 2cm/diameter stora cirkel som jag var ute efter.

Eftersom jag saknar rätt garn till projektet var det bara att slänga min fulländade cirkel efteråt, men nu vet jag iaf hur man gör. Och jag har ingen aning om jag gör mig förstådd just nu, så det är nog bäst att sluta. Kan försöka posta lite förklarande bilder den dag ngn känner sig intresserad istället.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Småsaker

2009-12-20T23:12:00.001+02:00

Det är roligare att blogga när man bloggar fr en iPhone. Ytan är dock lite begränsad så jag ställs inför utsikten att skriva twitter-liknande inlägg, vilket i sig nästan är nog att stänga ner kontot och spola ner telefonen. Jag hyser en djup och personlig avsky till Twitter. Don't ask...

I vilket fall så tänkte jag säga att jag har en plan för julhelgen. En plan som innefattar att skriva 10 sidor om köplagens tillämplighet vid företagsförvärv och då närmare bestämt lagvalsfrågan mellan köplagen och skuldebrevslagen, med allt vad det innebär. Avundsjuk? Tänkte väl det...

Sen ska jag plugga i vår med. Har kommit in på två ekonomikurser på distans och med dem i paketet kan jag äntligen få ut en examen. Planen är att försöka fokusera mindre på jobbet för att orka plugga och trots att tanken på medioker prestation drar naglar över min interna griffeltavla så får det vara så. Mitt jobb suger. Jag kan inte längre rättfärdiga att lägga ner min själ i det. På sätt och vis har väl jag kapitulerat.

Men jag vill inte gå händelserna i förväg. Det är långt kvar till kursstart och ännu längre till avslut. Däremot är lagvalspmet högst aktuellt, så imorgon ska jag återbekanta mig med biblioteket. Det känns faktiskt, iaf just nu, inte bara betungande.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Meh

2009-12-15T01:21:00.000+02:00

Ångest.
Vad fan är det nu då..?

- Posted using BlogPress from my iPhone

Mailet till min chef

2009-09-04T00:24:00.000+02:00

Hej R

Diagnosen jag fick av läkaren idag var spänningshuvudverk, och botemedlet att ta smärtstillande och se över min livssituation. Jag gick hem med de orden ringandes i öronen och en klump i halsen, för jag känner inte att det finns så mycket utrymme för omställning i det jag finner jobbigt. Jag vet att vissa saker bara måste göras. Jag lutar mig tillbaka mot min arbetsbeskrivning och mina uppdrag och ser att de är helt nödvändiga och i allra högsta grad mina att ta hand om. Och jag känner inte att jag kan säga stop, för jag presterar inte tillräckligt, inte längre iaf. Jag borde vara bättre än så här. Och jag är _livrädd_ för att bli som kollegan T; att ge alla höga förväntningar men sedan inte leverera någonting av värde.

Under kvällen var jag och fikade med några kompisar, vi kom in på det här med huvudverk och Vanja sa "Men det är ju för att du gått in i väggen, det ser vi alla som känner dig. Du har ju nära till gråt hela tiden" Det brast fullständigt för mig där och jag har ägnat de senaste timmarna åt att gråta för att jag är så himmla trött och så trasig och så vansinnigt besviken på mig själv över att jag inte är bättre än så här. Det är ett sånt misslyckande. Och jag är mitt i det, det finns inget jag kan säga längre för att skjuta det ifrån mig.

Jag tänker spendera morgondagen hemma, och försöka fundera ut vart jag ska gå härifrån. På många sätt är jag rädd för att vakna och känna mig helt ok, för det har jag gjort så många gånger förut. Jag inser ju att jag inte är ok, men utan människor runt omkring som inte låter mig hålla god min slätar jag över det jag känner, för det är inte lämpligt. Jag känner redan nu att skalet håller på att åka på igen. Jag behöver lite tid för att förhålla mig till det hela. Det är så mycket prestige involverat i det här.

Det är lite svårt för mig att uttrycka mig just nu, men för att jag inte ska kunna komma undan eller säga att det nog inte var någonting ändå tänkte jag bifoga en grej som jag skrev den 1 juli. Så att du vet. Jag behöver fler människor som kan se igenom fasaden om jag ska få styr på det här.

Imorgon ska jag titta tillbaka på allt det jag skrivit under året för att försöka övertyga mig själv om att det inte bara är "just nu", inte bara "en grej". Jag tror att jag behöver enskildhet till det, så ring eller maila mig inte imorgon är du snäll. Jag är rädd att prestationsångesten tar över då. Jag tror att jag vet tillräckligt på måndag för att kunna prata om det här då. Och så skulle jag vilja be dig om en praktisk sak med; jag har ett möte bokat imorgon kl 12 med SAKS. Jocke vet vad det gäller. Vill du be honom att ta det istället för mig om han kan?

Vänliga hälsningar
/Jo

Skräp

2009-07-06T22:13:00.002+02:00

Det känns som om alla är irriterade på mig just idag =/

Inbildningsduktig

2009-07-01T23:49:00.004+02:00

Jag såg här om dagen att jag på knappt två månader skrapat ihop mer än 50 övertidstimmar. 50 timmar... Min första tanke var ”Shit, inte mer?!” och så den andra tanken, lite självgott sådär: ”Nåja, det är ju 50 timmar ändå” som om övertid hade ett värde i sig. För vad har jag presterat på de där 50 timmarna eg? För lite.

Jag läser lite i ”Så ung? Så duktig!” av Katarina Pietrzak och får prestationsångest. Hon skriver så klokt, precis sådär som jag hade velat kunna skriva, om precis det jag känt och känner. Om rädslan att aldrig duga, om drömmen att vara bättre och skammen över att inte orka. Trots att man ju borde. Trots att alla andra orkar. Hon skriver bättre än mig, och att hon är journalist hjälper inte. Jag borde också kunna skriva så.

Intervjuerna i boken lyfter fram unga, högpresterande kvinnor med samma rädsla och skam som jag har. Men de får känna så!! vill jag bara fräsa. De är ju duktiga på riktigt!!! De har uppnått hur mycket som helst, så de har gjort sig förtjänta av sin prestationsångest. Medan jag; vad har jag att komma med? Förutom det jag har uppått såklart. Men det hör inte hit.

Tänk om jag bara är inbildningsduktig? Tänk om jag går runt här och egentligen är en sketen medelmåtta med gnällbehov och martyr-täcket djupt neddraget över ögonen? Tänk om all den här skammen är berättigad; tänk om jag inte är bättre än så här?

Jag kan inte sova, igen. Jag är trött precis hela tiden, men när det börjar dra ihop sig mot sängdax knyter sig magen och huvudet hittar på tusen saker som jag bara måste göra, först. Jag tror att jag försöker att inte somna för att slippa mardrömmarna. Men det hjälper ju inte stressen. Som för övrigt mycket väl kan vara totalt oförtjänt. Fuck.

Jag räknar noga alla utbrändhetssymptomen. Dalande minne? Check! Irritation och irrationella humörsvägningar? Check. Oförmåga att fokusera och en stark känsla av att ens hjärna förvandlat till mjukost och numera ligger i en liten hink och osar? Check. Inte långt kvar nu innan jag kan ropa Bingo.

Men hur slutar man då? För inte fan tänker jag skära ner på kvalitet, eller engagemang, eller glöd! Jag kan inte börja göra ännu sämre ifrån mig, det går inte. Alla andra orkar ju. Alla andra fixar det där jag bara kan önska att jag hade kommit ihåg, tänkt på, haft tid med. Alla andra har disciplin.

Eller borde jag trappa upp? För om jag bara är inbildningsduktig så borde det fungera, möjligen matchat med en liten gnutta mer självinsikt. Det är inte omöjligt att bli bättre än så här; det borde inte ens vara svårt. Så många andra klarar det. Så vad är min ursäkt?

The Pirate Bay

2009-04-23T22:09:00.002+02:00

Jag skulle vilja skriva ett vasst inlägg i fildelningsdebattan, men det är lönlöst. Unni har redan skrivit det jag tycker, och på ett sådant sätt dessutom att det bara är att lägga ner pennan. Här har ni hennes fenomenalt kloka, lagom arga och framför allt insiktsfulla blogginlägg. Själv tänker jag omgående skaffa PayPal-konto och donnera pengar till hennes bok. Inte för att jag tror att jag kommer tycka om den, utan för att jag vet att jag tycker om henne.

Rubber Duck Debugging

2009-03-19T23:11:00.002+02:00

Känner ni igen situationen där man suttit och svurit och pysslat och googlat sig fördärvad över något fullkommligt oförståeligt fel, bara för att komma på lösningen i samma stund som man förklarar problemet för en kollega? Jag vet inte hur många lösningar jag bidragit till genom att bara ställa mig snett bakom någon och titta på deras skärm medan de skamset inser vart misstaget ligger. Och nog har jag själv varit där många gånger med, med problem som bara inte går att lösa ända tills någon, som man bara vet kommer vara dryg om det hela, kommer in i rummet och undrar vad det var man ville.

Själva processen att förklara problemet för någon annan verkar göra att neuroner som tidigare sprungit runt i cirklar helt plötsligt tvingas ställa sig i raka led och reda ut vad tusan det är de pysslar med egentligen. Metoden kallas Rubber Duck method of debugging och beskrivs fantastiskt av min vän JC samt av följande citat

1) Beg, borrow, steal, buy, fabricate or otherwise obtain a rubber duck
(bathtub variety)
2) Place rubber duck on desk and inform it you are just going to go over
some code with it, if that's all right.
3) Explain to the duck what you code is supposed to do, and then go into
detail and explain things line by line
4) At some point you will tell the duck what you are doing next and then
realise that that is not in fact what you are actually doing. The duck
will sit there serenely, happy in the knowledge that it has helped you
on your way.

Works every time. Actually, if you don't have a rubber duck you could at
a pinch ask a fellow programmer or engineer to sit in.

Så nu har ni äntligen ett svar på varför man kommer på vad man gjorde för fel precis lagom för att ge den man bett om hjälp största möjliga tillfredsställelse i att känna sig överlägsen. Och om ni undrar varför den här posten är lite förvirrad, så beror det på att jag varit ute och druckit vin med ett medelålders biologpar, en borgmästare och en biskop. Bland andra. Jag kommer säket inse mitt misstag i skrivandet imorgon, när jag förklarar det för en gummi-anka.

One of those days

2009-03-09T15:00:00.001+02:00

Igår kväll var ännu en sådan där kväll när allt bara är skit och tårarna rinner, fastän man inte har den blekaste om varför. Jag avskyr när det händer; känner mig maktlös och tom och vansinnigt utsatt. Jag vill veta varför jag är ledsen, jag vill kunna se kausalsambanden för det gör välden mindre kaotisk. Jag orkar inte med en värld där saker bara händer, for no reason.

Så vad hände igår kväll?

Jag var trött. Det är i och för sig närmast ett normaltillstånd numera, men jag tror det spelade in. Men den viktigaste orsaken tror jag var att jag… hmm, hur beskriver man det? Hade släppt gardet? Jag hade umgåtts med M under helgen, slappat, mått bra och undermedvetet, tror jag, lagt av mig försvaren. Jag har hört att vissa kan börja gråta efter en massage. Jag antar att det här är samma sak. Allting bara rullade ur mig, för det fanns inte tillräckligt mycket som kunde stå emot.

Och det är väl bra att man trots allt kan ventillera då där, men en kväll av random tårar räcker inte. Jag skulle behöva slappna av, bli ledsen, bli arg och sedan dessutom ha tid att göra någonting av det. Vara allt det där klart, så att säga. Nu hinns det inte. En kväll är för kort. Och är jag väl ledig en längre stund har jag som ingen lust att lägga den på soul-searching; då vill jag göra någonting kul. Har inte alls nog med kul saker i mitt liv för att hinna avstå.

Jag jobbar på körkortet, men ska försöka lägga mer fokus på det. Först körkort, sen två resttentor, sen nytt jobb. Men först körkort. Det övriga ska jag tänka mer på sen. Och om en månad är det påsk. Ska gå och be om fyra dagars semester i samband med det, nu. Det kan jag kosta på mig att tänka lite på.

Jul och kärlek och saker

2008-12-21T23:24:00.001+02:00

Jag firar inte jul. Det finns ingenting i den som jag kan ta till mig; allt detta umgänge med familjen, gemenskapen, den där jämrans kravet på att vara sams och överens för att det är Jul (TM)… Jag julpyntar inte, inte ens en julstjärna i fönstret. Men jag har en hel låda med julpynt i källaren och den blir mer och mer välfylld för varje år. Jag är hopplös. Jag älskar att samla på mig julgranspynt i väntan på en framtida gran. Jag har inte ens en plan för när jag ska använda dem, bara en tanke på att förr eller senare så kommer jag ha en gran själv och då kommer de passa.

Och så älskar jag julklappar. Eller; jag älskar presenter och inte ens epitetet ”jul” kan förändra det. Det fåniga är att det är en relik från mina föräldrar. När jag var liten fick man presenter istället för uppmärksamhet och det ligger kvar någonstans där i bakhuvudet, att paket betyder att man är omtyckt. Och liksom mina föräldrar har jag, om jag inte tänker efter, en tendens att tro att bara för att människor blir glada om jag ger dem något, så har jag gjort dem lyckliga.

Nåja, i år blir det inget julfirande alls. Jag tror det blir jättebra. Det var länge sedan jag firade jul med min släkt men varje år har det ändå funnits någon annans jul att fira. Jularna med P var helt ok, om man förtränger hans föräldrar. Vilket man gärna gör; särskilt hans mor. Förra julen med T’s familj var märklig. Hennes mor har jultraditioner så djupt rotade och självklara för hela släkten att jag knappt kunde ta ett steg utan att trampa snett och sedan få förklarat för mig att det var såhär och såhär man gjorde på samma sätt som någon förklarar för en 5-åring att det inte är en höjdaridé att äta bin. Traditioner är ett konstigt, konstig djur.

I år ska jag istället spela Wii (lånat från jobbet) och köpa allt jag vill ha, för man bör inte fnysa åt möjligheten att göra sig själv glad, även om det är med pengar. Och jag är lättroad; fårskinnsvantarna jag köpte igår är fluffiga och mysiga och gör mig alldeles glad bara jag tar på mig dem. Men jag får fundera på vad jag vill ha mer; verkligen vill ha. Funderade på en spelkonsol en stund, men jag tror det mer var en wim än en riktig önskan. Har en tendens att tröttna på sånt och i vilket fall som helst så vill jag inte köpa någonting till den här lägenheten nu när det känns som jag är utflyttad till hälften redan.

Det kanske blir en mini-laptop istället. Det har jag velat ha länge, så risken att tröttna efter en vecka borde vara liten. Dessutom är det en praktisk pryl. Sen funderar jag på att uppdatera garderoben ordentligt. Inte direkt en arketypisk önskan vad gäller mig, men jag har börjat utveckla en vilja att inte bara klä mig praktiskt, som sträcker sig längre än till mina tidigare utsvävningar med korta kjolar. Jag ska köpa mig lite lyx, fast det blir nog något efter jul för affärerna här hemma är helt hopplösa vad gäller utbud. Önskade mig en tur till Barkaby förut, och det är nog inte omöjligt att jag får det också.

Och så en framtidsönskan; en Maine Coon. Det är alltså en raskatt, men till skillnad från de flesta raser, som jag är oerhört skeptisk mot, är Maine Coon tämligen mycket Riktig Katt och förhållandevis lite Ljummen Grå Plast. De hänger exempelvis inte på folk som iglar, så som många katter är framavlade för att göra. De kan väga upp emot 8-10 kg och med den storleken kan en katt bry sig om vad tusan den vill. Pi (som är en liten igel, stamtavla eller ej) behöver sällskap när jag inte är hemma. Och jag är klar med kattungar för ett bra tag framöver, men jag ska se om jag inte kan rota upp en omplaceringskatt med några år på nacken. En som är färdig med att klättra i gardiner och välta blommor, och som mest vill ligga i soffan och vara stor och lat.

Annars då? Mjo, jag har slutat vara singel. Och efter den fösta stora chocken så har jag hållit väldigt tyst om detta, incase saying it out loud would make it not true. Jag har fortfarande inte vant mig. Fast övergången var ju… Eller; vi har ju ändå haft ett förhållande så jämrans länge så det var som svårt att se när det känslomässigt blev ordentligt befäst. Och turerna har gått så upp och ner att det är oerhört svårt att sluta vara rädd.

Rent praktiskt finns det däremot ett datum och en ring o allt! Fansy that! Jag fick en jättesöt silverring av M, som var så nervös inför det hela att hans hjärta höll på att banka sig ut genom kroppen. Sen så hade vi världens bästa helg tillsammans, innan han återgick till att knappt prata med mig i någon vecka. Oh well. Nåja, han är som han är och jag älskar honom högt och lågt för det. Och ringen var världens kanske bästa present. Jag snurrar lite på den ibland när världen känns jobbig eller tvivlen på vad han verkligen känner för mig blir för påtagliga. Och så känns allt bättre. Magic trinket indeed.

Jag är så himla förtjust i den där pojken att det är fånigt. Blir alldeles varm i magen av att tänka på honom. Kan ligga i sängen o vara tokförkyld o snorig o grinig och asocial ända ut i fingerspetsarna, och fortfarande önska att han var där och kramade om mig. Han är inte alltid lätt att ha o göra med, men han är alldeles min och det är jag mycket nöjd med!

Alla de små djuren

2008-10-07T18:25:00.002+02:00

Jag hittade en svan idag. Den låg invid trottoaren vid en busshållsplats vid sjukhusentrén. Trafiken gjorde sitt bästa för att flyta runt den. Människor som var på väg hem från jobbet gick förbi stirrandes eller aktivt ignorerandes den.

Om jag inte tittar är det inte mitt problem. Polisen får ta hand om det. Någon annan ringer säkert…

Men fan, tänkte jag, och blev denna någon annan. För jag kunde inte bara åka förbi; det fanns inte på kartan. Man lämnar inte djur ute i trafiken.

Så det var bara till att försöka valla bort den. Den verkade inte uppenbart skadad, men den kunde inte flyga. Det var ett ungdjur, fortfarande gråbrunt i fjäderdräkten, så kanske har den inte fått styr på det där med flygning ännu eller så var den bara chockad. Det skulle jag också ha varit om jag var en svan som hamnat mitt i 17-rusningen sådär.

Det gick förvånansvärt bra att valla den. Jag ledde cykeln precis bakom den och såg till att den gick någorlunda rakt framåt. Den väste och bröstade sig men gick ändå snällt dit den skulle. Först tänkte jag bara ta den mot en närbelägen gräsplätt, men den iden gav jag upp rätt snabbt och satte sikten mot ån istället. Det kändes inte så bra att lämna den så nära trafiken, så det var bara att traska.

Det är kanske 200 meter mellan busshållsplatsen och ån. Vägen däremellan är full av cyklister som mer eller mindre snällt väjade för mig och mitt svanekipage. Någon enstaka stannade till och funderade på vad man skulle göra med den. Kanske skulle man ringa polisen? Skröfs heller, tyckte jag. Jag tar ner den till vattnet. Oj, kan man göra så, bara sådär? Jovars. Jaha.

Rakaste vägen till ån går nerför en brant trapp, och där vägrade svanuslingen att gå. Inget hjälpte. Det fick bli den låååånga vägen istället. Mycket fräsande och morrande, och några misslyckade flygförsök och påföljande krascher senare var vi nere vid parken vid vattnet och där la sig svanen (som jag i mitt huvud döpt till Hon) helt sonika ner i gräset och vägrade att flytta på sig. Ingen skrämsel hjälpte längre, Hon låg där hon låg.

Jaja, tänkte jag och lämnade henne där. Tänkte att jag trots allt kanske ska ringa polisen o se om de har några rutiner för omhändertagande av skadade djur. Men den snälla tanten i polisens växel kunde tyvärr inte hjälpa mig. Efter lite runtfrågande konstaterade hon att polisen inte tar hand om skadade djur, utan man får vända sig till kommunen som kan sköta avlivning. Ingen vidare utsikt… Men så lyckades vi få fram ett nummer till Katastrofhjälpen, en slags fågelakut, istället. Det lät mycket bättre. Jag ringde dit.

Mannen på katastrofhjälpen lyckades på 3 minuters samtal ge mig en kurs i hur man undersöker bäckenet och bröstbenet för att se om svanen är skadad, och utgick helt sonika från att det är det första man gör om man hittar en svan bara sådär. Jag var inte helt övertygad… Men jag fick även en hel bunt med hjälpsamma tips om vad det kunde vara för fel på den och teorin var att den tagit fel på asfalten och vattnet, fått en hjärnskakning vid landningen o nu var lite lagom borta. Det lät ju trots allt lovande. Jag sa att jag skulle gå och titta till den igen.

Ringde P. Frågade om han hade lust att möta upp mig vid vattnet och leka hjälte. Det gällde en svan. Och jovars, han kunde komma förbi. Så jag gick ner till parken där jag lämnar Henne. Och hittade ingen svan.

Ringde P och sa att svanen nog tagit reda på sig själv och att hjälp inte längre behövdes. Men det bor en skeptiker i mig och jag tänkte att jag i vart fall ville se var den tagit sig ner i vattnet. Så ut i vassen med mig. Jag blev rätt stirrad på där jag klev runt i vegetationen och letade, men stirrande cyklister stod inte överst på min tio-i-tipplista just idag. Jämrans folk som inte vågar involvera sig. Nåja.

Jag gick en bra bit till, tills jag kom till slussarna och där låg den igen på asfalten. Den måste ha tagit sig över vattnet på något sätt, men nu kunde man se att den var skadad. Ena benet var lite blodigt kring leden och den ville inte stödja sig på det längre; något som inte alls varit ett problem när jag vallade den bort från vägen. Skräp. Mina pengar ligger på en ny kraschlandning. Dumma fågel.

Ringa P igen. Förklara läget. Be om assistans. Han skulle just cykla från jobbet, så det var bara till att underhålla sig själv i 10 minuter medan man väntade. Svanen försökte smita, men beväpnad med svanhanteringstips från Katastrofhjälpen var det inga problem att hålla den lugn. Med en hand löst runt halsen på den och en hand på dess rygg satt jag sedan och blev stirrad på av ännu fler passerande människor innan P dök upp.

Jag hade möjlige kunnat lyfta Henne själv, men jag vågade inte riktigt testa och riskera att tappa henne, särskilt som hon redan var skadad. Så P fick bära medan jag höll den löst kring halsen så den inte kunde gnabbas. På andra sidan slussen var ån betydligt bredare, som en liten sjö, och där simmade en likadan ungsvan. Lika bra att släppa ner henne i vattnet där tyckte jag, så det bar ner för en brant och in i vass innan Hon kunde stoppas ner rakt i ån. Trotts det dåliga benet paddlade hon iväg ganska framgångsrikt, ruskade på sig, drack lite och tog sikte på den andra svanen.

De möttes upp i mitten på den lilla sjön, och jag kände mig så jäkla nöjd med mig själv! Svanen hade en kompis, den verkade må helt ok, den skulle säkert repa sig. Även om benet är brutet så läker sånt oftast bra. Och de största riskerna i vår å är att man får en brödlimpa i huvudet från någon av de fågelmatande pensionärerna. Det såg ljust ut för den och den hade en kompis och jag hade fått se till att den kom rätt. Gud, en så skön känsla! Skit vad nöjd jag är!

Hemlösa och avlivningshotade katter. Vilsna igelkottar och svanar. Hur kommer det sig att just jag springer på alla dessa djur? Är det så enkelt, och så trist, att jag helt enkelt vågar titta? Orkar bry mig? Nåja, det är skyst att få vara hjälte ibland även om det är på liten skala. Just nu mår jag riktigt bra med mig själv. Men det är ju inte utan att man undrar vilket djur jag kommer snubbla över härnäst…

Liten

2008-09-28T21:14:00.002+02:00

Liten blev påkörd i fredags, och jag blev ännu än gång medveten om hur dålig jag är på att sörja. Jag kan vara ledsen hela vägen in i själen, men ändå inte veta vad jag ska göra av det. Eller koppla bort alla jobbiga tankar en stund, bara för att sedan få dåligt samvete för att jag inte är mer ledsen. Jag tittar på mig själv utifrån och det jag ser uppför sig inte vettigt. Och den interspekten stör mig.

Just nu är jag mest trött. Jag har en massa saker i huvudet som jag skulle vilja skriva, men de kommer liksom inte fram, stockar sig i halsen. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Vet väl kanske inte vad jag själv menar. Kanske lika bra att lägga ner det här istället, och gå och krama lite på den kisse jag har kvar.

Quick fixes

2008-09-08T22:02:00.001+02:00

Nu har jag varit på gymmet igen; kände att det var läge med lite kondiktionsträning på all denna bodypump. Så det blev ett pass spinning. Spinning är, mina kära vänner, djupt överreklamerat. Man trampar tills man nästan dör av andnöd, svettas så att det skvätter om det (jo, faktiskt!), men när man sedan ser sig i spegeln i omklädningsrummet så tittar inte en superslimmad cyklist tillbaka utan det är samma lite kurviga tjej som förut. För allt detta slit! Jag är djupt besviken. Det känns på något sätt som falsk marknadsföring.

Det där med att träning inte ger resultat förrns på ett tag, stämmer inte riktigt heller dock. Sedan jag började träna har jag både fått mindre bröst och ont i höfterna. Men på något sätt är det kul ändå, även om jag inte sticker under stolen med att jag hellre hade inlett min träningskarriär med att gå ner 10kg och sedan jobbat upp det där med styrka, kondition och smidighet. Men folk har låtit mig förstå att det inte är riktigt så det går till. Typiskt.

Jag känner mig lite som den fula ankungen, eller möjligen den gödda gåsen, när jag och Å är iväg och beter oss västerländskt (för bara i dessa länder av överflöd får folk för sig att betala dyra pengar för att stånka av sig så att de sedan kan vräka i sig kalorier de inte behöver och sitta still resten av dagen…) bland alla smärta, välformade och käcka flickor. Fan. Och så känner jag mig gammal. Det hjälper som inte att jag tycker det är skitkul att träna, det sitter ändå en liten träningsdjävul på min ena axel och pekar ut alla valkar på min egen mage när jag gör situpps. Mutter. I want the quick fix now plx, så att jag kan koncentrera mig på träningen sen.

Nåja, det är inte så illa som det kanske låter. Och jag har blivit både starkare, smidigare och möjligen mer cyniskt inställd till mänskligheten sen jag började träna, så visst har jag märkt av lite av de positiva effekterna med. Och jag tränar primärt just för träningens skull, för att det är kul och för att det får mig att må bra. Med detta sagt; vet ngn av er hur man fuskar här tas förslag likväl tacksamt emot!

Helgen börjar imorgon

2008-09-04T20:56:00.000+02:00

Jag är alldeles lugn, och det är en så skön känsla. Jag ska jobba hemifrån imorgon och detta lilla mått av frihet var precis vad jag behövde just nu. Det känns som om varje extra mer eller mindre ledig dag gör helgen exponentiellt längre. Och utan folk som springer och glappar i dörren hela tiden finns det till och med en chans att jag får någonting gjort.

Just nu är det ren hönsgård på mitt jobb. Jag och kollegan T går som sura katter kring varandra, men jobbar i vart fall hyfsat bra ihop när vi måste. Problemet, just nu, är snarare att kollegan M har fått ta in hjälp nu när jag har nya arbetsuppgifter och de två kacklar på så mycket att jag idag fräste åt dem att hålla käften. Å ena sidan är det skönt att känna att man kan göra så till sina kollegor utan att de går i taket. Å andra sidan är det jävligt irriterande att det behövs. Nästa vecka ska jag börja skriva min tredje tenta. Snart nu, snart...

Fast det är kul på jobbet med. Jag sitter och lusläser avtal (kollegan T har fortfarande inte haft en vettig överlämning med mig så jag snokar reda saker på egen hand...) och ska skriva om buntar av dem. Joy! Dessutom får jag massor med komplimanger av random människor numera, och det i den mån att de faktiskt börjar gå in. Minst någon i veckan berättar för mig hur snygga dreads jag har och hur väl de passar mig. Fnittrande små japanska flickor som berättar för en hur söt man är, är bra för självförtroendet! Så dreadsen, som var tänkta mest som "rekvisita" till några lajv, blir kvar ett tag till.

Åååh, klockan är snart 9 och jag är inte superstressad över någonting alls. Bliss! Jag vet att jag får sova ut imorgon, jag har gott om tid att göra allt jag tänkt mig och jag kan göra det badandes bubbelbad om jag vill! Tror jag ska stänga av telefonen efter lunch med, bara för att få till den där extra lyxiga känslan av att vara ifred. Och så ska jag bygga dator på lördag och spela rollspel på söndag.

Bra helg. Bra, bra helg!

Malmö

2008-08-30T21:28:00.000+02:00

Malmö, dag 1
Min resa började med att jag cyklade på en liten unge när jag, helt utan att se mig för, gjorde en 90-graderssväng in på ett övergångsställe, mot rött ljus. Inte helt bra, skulle man kunna säga. Men jag var redan sen till tåget, så det var inte riktigt läge att stana och förklara mig. Jag stannade till en snabbis, såg att ungen inte verkat ta någon skada (jag cyklade mest in i hans framhjul lite, och han gick i ärlighetens namn in i mig lika mkt som jag cyklade in i honom), ropade ut ett ”Förlåt!” och cyklade vidare.

Jag kom fram till perongen lagom till att se tågdörrarna stängas. Fan. Lyckades desperat slita upp en dörr och komma med på tåget. Utan att dubbelkolla att det faktiskt var rätt tåg det rörde sig om, insåg jag när det sekunderna efter rullade ut från stationen. Eh... Doh! Men jag var tämligen säker på att det hade stått ”Malmö” på dörren jag ryckt upp, så jag tg väl det hela med relativ ro och började leta efter min plats. Som visade sig vara dubbelbokad.

SJ hade lyckats tabba sig, fick jag höra från den trevliga pojk som satt på den plats jag, och så även han, hade bokat. Massor med platser var dubbelbokade och folk verkade sitta lite var de fick plats istället. Men tåget var i vart fall inte överfullt, så jag hittade mig ett bra säte och slog mig ner.

Efter nästan 4h var vi äntligen framme i Malmö. Tåget började rulla in på stationen. Så stannar det. Och står still. Länge. Att tåg står still en stund innan de rillar in oå perongen är i sig inget ovanligt, så först var det hela helt ok, men efter 15 min utan förklaring till varför vi stod still började jag bli irriterad. Efter ytterligare 5 min kom vi fram, jag lyckades hitta min buss och ta mig hela vägen hem till E utan några fler trafikincidenter.

Jag sov fantastiskt den natten; bättre än jag gjort på länge, och vaknade till solsken, fågelsång och nybakat bröd. Och E:s kk som gnällde över att han var bakfull, vilket definitivt fick mig att uppskatta mitt eget välmående ännu mer ;)

Malmö, dag 2:
Vi hade vaknat tidigt och knatade ner på stan lagom till affärerna öppnade. Köpte körsbär på torget och lyxfikade på Bakom Muggen. Jag impulsköpte ett par kängor för 1300kr och skämdes lite över att jag hade råd att göra det. Men de visade sig vara ett otroligt bra köp; bytte genast till dem och hade dem på under de över 5h vi gick runt på stan utan att få ens tillstymmelsen till skoskav. Dessutom är de alldels små och söta. Jag anser köpet vara förlåtet.

Sen gick vi och åt sushi och beställde några fler dreads till mig. Och satt i solen och lyxade och snackade skit i all allmänhet. Det var helt fantastiskt trevligt och någonting jag verkligen behövde. Det var så lätt att bara sitta där och ta det lugnt. Länge sedan jag kände så.

Vi skulle egentligen ha gått iväg och spelat spel med E's kk's kompisar, men E hade förhållandeångest och jag ont i huvudet så vi stannade inne och såg på film istället. Hellboy 2. Det är ganska mycket där vi är nu, så jag återkommer möjligen imorgon med resentioner.

Nattens svammel

2008-08-27T21:15:00.002+02:00

Svammlat mellan kl 4.30 och 6 på natten, i ett tillstånd av sömnlöshet, i en alldeles för mjuk konferanslokalssäng.

Här ligger jag och kan absolut inte sova. Klockan är närmare 5, och det är jag i och för sig tacksam för; det innebär att det snart är morgon. Jag är på konferens med studentjävlar och näringslivstoppar. Just studentjävlarna har gått mig lite på nerverna. Skulle man kunna säga…

Vi har en liten ”me-me-me”-flicka här, och jag får uppbåda tålamodet uppbyggt på fyra jobbiga pojkvänner och tio års kattägarskap för att inte be henne hålla käften. Vid middagen idag ägnade hon lätt 30 minuter åt att förklara för mig och alla runtomkring hur illa hon tycker om rökare och hur gärna hon hade velat gå fram till folk på stan och släcka deras cigaretter. För de kunde ju ryka på henne. Och en gång hade hon fått ett astmaanfall. Och hon skulle minsann inte behöva bli utsatt för rök när hon inte ville det. Och hon hade en morfar som dött av rökning, så hon visste vad hon pratade om. Och hade därigenom per automatik rätt att bestämma vad andra skulle ägna sig åt, ty hon Visste (TM).

Flickungen är 21 och i ett svagt ögonblick var jag tvungen att fråga henne om så små ungar kan gå på dass själva. Hon förstod inte vad jag menade. Men i ärlighetens namn är det för all del inte åldern det är fel på här, utan egot. Och möjligen flickungens självförtroende, för jag tror att det primära skälet till varför tösen lyfte upp sig själv så, var att hon nog kände att världen annars skulle trampa ner henne. Men oavsett så var hon jävligt enerverande.

Jag fick otroligt mycket cred. igår, och det känns tyvärr mer betungande än smickrande. Både min chef och ekonomichefen har, oberoende av varandra, sagt att det vore förödande för organisationen om jag slutade. Och jag i min lutherska enfald känner att detta förpliktigar. Jag vill inte göra dem besvikna. Jag vill göra ett bra jobb, som andra är nöjda med. Och jag vill inte jobba kvar här.

Nu har jag sikten så inställd på något kul projektledarjobb med stort tekniskt inslag, att jag har svårt att tänka mig någonting annat. Och jag ser alla dessa saker som skulle kunna förbättras och organiseras upp hemmavid, men det enda jag känner inför dem är att det är _för mycket_. För mycket jobb, för lite möjligheter. För många begränsningar. För mycket tjafs. Jag ids inte styra med det längre, det känns som inte värt det.

Istället drömmer jag mig bort till ett jobb där jag får vara både jurist, ekonom, beteendevetare och datanörd. Och så säger folk att jag gör ett så fantastiskt bra jobb, att de verkligen inte vet vad de skulle göra utan mig… Så in träder det dåliga samvetet. Som om jag inte hade nog med saker att känna mig dålig över.

Men annars är livet förvånansvärt lustfyllt. Jag ligger här i sängen, efter 2 ,5 h sömn (späckad med mardrömmar) och mår rätt bra faktiskt. Fan vet varför. Mitt kärleksliv är… well… förvirrat. Och jag mår dåligt av det ibland. Men mest tycker jag om pojken och hoppas att allt kommer gå bra.

Jag har börjat träna. Det är inte alltid superspännande men jag mår bra av det, så det går an. Jag skrev klart en av mina fyra sista uppgifter i söndags. Nu är det ett PM och två omtentor kvar till examen. Och så har jag börjat spela WoW igen och säga vad man vill om beroenden, men just detta är bara bra för mig. Ja, det har sin beskärda del av ångest och frustration det med, but hey, det är trots allt mitt liv vi pratar om här. Vissa saker måste bara följa mönstret.

Men annars är det bra. Psykiatrin skulle kanske kalla detta en manisk fas, men jag tänker inte skåda given häst i mun. Ska man se det hela krasst är allas glädje ändå bara signalsubstanser och hormoner. Jag råkar bara var lite mer cyklisk. Eller cynisk. Möjligen även hypokondrisk.

De nada. Just nu är livet helt ok. Och om en månad får jag pussa på pojken igen. Wee! Jag hoppas jag mår bra då med, för få förtjänar mig när jag mår dåligt. Men nu svamlar jag mest bara. Ska se om jag inte kan sova 1h nu innan frukost.

God morgon/God natt!

Jaktkatter, jobb och öl

2008-08-20T13:32:00.001+02:00

Min stora kisse kom hemdragandes med en fisk igår! Jag såg det inte själv, men min hyresvärd berättade att Tilde hade haft med sig en fisk bortifrån ån, som hon mycket nöjt smaskade i sig i trädgården. Inte undra på att hon är tjock… Jag är iaf världens stoltaste kattmamma nu!

-----

Det har föresten visat sig att jag inte alls ska vara med i någon styrelse, men väl i en ledningsgrupp. Stor förvirring råder. Orsaken till förvirringen är att jag av någon (fortfarande okänd) anledning förväntas vara med på styrelseinternatet, vilket nämndes i samma mailstorm som inbjudan till ledningsgruppen.

Nåväl, den kära kollegan T ska inte vara med på styrelseinternatet så jag anser att han är ägd ändå!

------

Ikväll är det ölfest. Imorgon är det jobb som vanligt. En gång i tiden hade detta knappast varit ett problem, men jag känner att jag håller på att bli gammal eller i vart fall inte längre förmögen att sova 3h efter en hel natts drickande och sedan prestera som vanligt. Whoe is me! Och alla nya studenter är så små. Nåja, ska bli skitkul iaf. Men förvänta er ingen vettig konversation från mig imorgon.

Bilder på mig i dreads

2008-08-18T22:02:00.003+02:00

Det har framkommit önskemål om att jag ska posta bilder på mig själv i dreads. De här är inte särskilt smickrande, men det är de jag har. Tykna kommentarer tas förslagsvis på IM (o det gäller särskilt MG, som jag bara vet kommer säga någonting drygt nu ;P)

Drama, drama

2008-08-18T17:46:00.002+02:00

Jag har funderat (mm, igen…) på varifrån all denna drama i mitt liv kommer ifrån egentligen. De senaste veckorna har innehållit oproportionellt mycket angst och gråtande. Jag är inte sån här egentligen. Så vad har hänt?

Struliga relationer har säkert gjort sitt till, men seriöst, det är mig vi pratar om här. När hade jag senast en inte strulig relation? Och ja, den här betyder exceptionellt mycket för mig. But still. Så slog det mig att den här relationen nog har fått ta en oförtjänt stor andel angstande och avreagerande. Jag har så tydligt känt att just på den punkten har jag ingen kontroll, att andra problemområden hamnat i skymundan.

Men faktum är att den där känslan av maktlöshet, eller i vart fall frustration över att saker inte riktigt flyter på, finns i alla centrala delar av mitt liv. Mitt jobb suger. Det var supertrevligt förut, innan jag bytte tjänst, men nu suger det. Jag har otydliga ansvarsområden, otydliga arbetsuppgifter och får otydliga direktiv. Har massor med otydliga krav på mig från alla håll och fler blir det varje dag, utan att jag egentligen bereds möjlighet att lösa någonting.

Jag har huvudet fullt av saker jag vill göra, saker som verkligen behöver göras, men det finns bara tid till ad-hoclösningar och kan den kära kollegan T sätta sig på tvären på något sätt så gör han det mer än gärna. Vänligt och insmickrande sådär så att man inte ska märka hur han motarbetar en. Fy vad jag inte gillar honom!

Mina studier ligger nere helt, och jag är vansinnigt frustrerad på mig själv för det! Jag har så jävla nära till examen nu och det är fånigt destruktivt av mig att inte göra klart mina få uppgifter. Likt förbannat blir det inte av. Jag är för trött på kvällarna, eller vill unna mig att inte jobba hela tiden, eller så har jag bara inte lust (TM). Inte tillräckligt bra ursäkter…

Ändå går jag bara runt här och känner att jag inte kommer någonvart i mitt liv, att jag tröskar runt på det här jämrans lärosätet år efter år på nya utbildningar, med nya jobb, utan att aldrig riktigt bli klar med någonting. Och jag kan säga att det inte gör någonting positivt med min självbild.

Nåja, jag har i vart fall nått någon typ av insikt nu, och det inte bara rent intellektuellt utan den verkar ha rotat sig tillräckligt djupt för att jag faktiskt ska få tummen ur. Jag ska ha en examen denna termin. Fan ta mig om det inte blir av. Så fort sista tentan är godkänd ska jag söka nytt jobb. Och jag tänker inte söka det här i stan. Jag behöver göra någonting helt nytt. De här hjulspåren jag går i nu börjar se ut som krondiken…

Och sen? Sen får vi väl se. Körkort vore bra. Många saker vore bra. Men examen och nytt jobb har prioritet. Och så får vi se hur det går med pojken. Jag hoppas det går bra. Ska försöka att inte angsta så mycket. Och lyssna bättre på alla de bra saker som faktiskt sägs. Jag har allt för lätt för att få tunnelseende av all denna drama, vilket är typiskt dumt. Och kontraproduktivt. Jag ska försöka komma ihåg hur man bara låter saker va.

Men i väntan på denna livsvisdom är jag oändligt sugen på att resa bort någonstans. Egentligen skulle jag vilja åka på spa i en vecka men i brist på alla dessa penar jag inte vet vad jag ska göra av, får det kanske bli en weekend-resa till lämplig europeisk stad. Någon som är sugen på att följa med? Men det ska vara en lugn resa. Jag har fått nog av drama för ett tag!

Dejt #2

2008-08-17T20:47:00.005+02:00

Det var en annorlunda dejt; vi målade hans nya lägenhet. Och spelade lite PS3 på kvällen, innan jag stupade i säng av trötthet. Det var härligt att gå runt och pyssla och småprata lite, men… well. Nu är jag ledsen igen.

Jag satt på tåget hem, lyssnade på Lisa Miskovsky och aktade mig noga från att gråta tills jag kommit hem. Jag vet faktiskt inte om jag fixar det här. Trodde det skulle funka så bra när vi bestämde oss för att dejta, trodde det var det som behövdes och att jag kunde låta det ta den tid det behövde. Första gången var också fantastisk; bättre än jag kunde föreställt mig. Men strax efter att han åkt hem så drabbade rädslan mig, och jag har levt med den sedan dess.

Det är som att knäböja med huvudet på stupstocken, hoppandes på nåd men väntande på hugget. Och nu börjar jag undra om jag inte ska göra slut på de här själv, för man kan gråta hur mycket som helst över ett hopp som gått åt helvette, men det går över. Det finns ett slut på den gråten. Man blir ytterligare lite mer trasig, men man kan gå vidare. Medan det här… jag vet inte när den här gråten kommer ta slut, och det skrämmer mig.

You ripped me apart and I ran for my life cause I had to
My heart won't stop bleeding and I'm no longer sure if I want it to

Jag har fått rådet att sätta press på honom, men jag ser inte vad det skulle tillföra. Kan knappas tro att någon känner mera under press, eller kan tänka bättre. Men fan, jag skulle vilja! Jag skulle vilja var arg och ställa ultimatum och kräva svar. Och jag vet att det kan jag inte, för han kan inte hjälpa den situation som är, och skulle knappast bli mer säker på vad han känner av mina krav. Jag kan rimligen inte motivera ultimatum, men ungen i mig tjurar ihop och vill. Vill ha kontroll. Vill få tillbaka sitt liv.

I've got a hole in my heart. I see darkness ahead

I've got a whole lot of living to do before I'm dead

There's a hole in my heart, it was something you said

You've got a whole lot of nothing in that pretty little head...

Han vet inte, och det är det jag har att hänga upp mitt hopp på. Jag klandrar honom inte, men det är tunt, tunt bröd att leva på. Men hade det bara känts helt hopplöst… hade det känts helt hopplöst hade inte det här valet varit så jävla svårt.

Ibland säger han dessa sweet, sweet nothings som jag inte vet vad jag ska göra av. Söta, känsloladdade fraser, halvt på skämt. Eller mer än halvt. Men inte helt. Han sa inget liknande förut och de slinker bara ut sent om kvällen, eller när han har druckit. Jag tror att det ligger lite av hans hopp i dem. Jag tror inte han har tänkt på det. Fast jag har redan allt för väl bevisat att jag inte kan vara kär och klok samtidigt, så vem är jag att göra den här tolkningen egentligen..?

I feel so much greater than you

I see so much more than you do

And I'm here eating it all

then I leave quietly

Ändå är jag här nu. Tålamodigt tänkandes och analyserandes vad jag ska göra, i en situation som jag inte förstår, gällande ett förhållande jag inte kan avgöra om det skulle funka, med en pojke som jag inte vet vad han känner. Som inte vet det själv. Jag skulle vilja ha en magkänsla att gå på, men min magkänsla är per definition svart, svart. Så det enda som återstår är rationaliteten, som inte tar mig någonvart.

I know it’s silence that will kill us in the end.
Shadows on the wall keeps dancing ‘round my bed.

This paper moon, the silence I can not mend.

Jag behöver information för att vara trygg, och jag kan inte få den. Inte nu, för det finns ingen att ge. Jag behöver prata men han vet inte vad han ska säga och jag vet inte vad jag ska fråga efter. Rosorna jag fick förra helgen slokar helt. Och jag önskar att jag kunde känna att jag skulle orka med någon av de två alternativ jag har nu.

Jag är beredd att gå över lik för att få det här att fungera, men ett av de liken kommer inte vara jag själv. Paradoxalt nog känns det skönt att stå här och tveka, för för första gången på länge känner jag att jag har återtagit lite av kontrollen över mitt liv. Jag är beredd, jävligt som det känns, att själv välja vart jag vill gå. Jag hatar limbo. Men jag har en väg ut. Jag är beredd att ta den, och konsekvenserna därav. Jag tänker inte ha sönder mig själv mer, inte ens för det här.

Help me to understand why I need you oh so bad

Senare

Här tvekade jag länge innan jag fortsatte att skriva. Jag var tvungen att låta alla tankar sjunka in, få tid att formulera vad jag vill. Och det jag vill är att älska den där människan tills världen går under. Även om det innebär att jag måste börja med att behöva blotta mina känslor ibland, känna mig utsatt och i underläge. Och bita ihop, och vänta. Och jag tänker göra det, men bara tills jag riskerar att tappa bort mig själv, för längre än så kan jag inte gå. Ibland hjälper inte all kärlek i världen. Det är bittert, och skönt, att inse det.

I can feel it, I know you feel it to.

You're stuck with me cause I believe in you

Jag tänker se var det här tar mig en stund till. Nu vet jag i vart fall att jag kan välja.

P.S Alla dessa små fåniga textsnuttar som dyker upp här och där i blogginlägget är bitar av sånger av Lisa Miskovsky som spelade medan jag skrev. Slumpen är ett konstigt djur. Eller så är det bara så att man hör det man behöver ibland. D.S

Jag har varit duktig! Och det var kul!!

2008-08-14T21:49:00.002+02:00

Efter en riktigt slitig dag på jobbet blev jag övertalad att göra bruk av mitt nya träningskort och gå på ett pass ”typ styrketräning, fast i grupp”.

”Det blir kul” sa Å ”Vi kan göra bort oss tillsammans”.

”Typ styrketräningen” visade sig vara 60 min Bodypump. (Not till mina mindre bekanta läsare: Jag är inte känd för min styrka. Jag behöver en hävert för att plocka upp tops från golvet. Jag får träningsvärk av tunga tankar. Det är så illa) Och det var inte tal om att Å skulle göra bort sig heller; hon hade varit med förr och visste precis vad som väntade. För mig gick det… så där. Men – det var jävlig troligt!

Jag höll på att kräkas och svimma, led av mjölksyreförgiftning och svårartad prestationsångest och insåg efter ett tag att det digra utbudet av vikter inte riktigt fanns i så små enheter som jag hade behövt för att ha en chans att göra alla övningar fullt ut. Och ändå hade jag tvärkul, även om den kära Å allt ska få en gruvlig hämnd för dessa saker hon utsätter mig för.

Jag var precis slut efteråt, cyklade hem på ostadiga ben och bokade genast in två pass av random aktivitet på de två första luckorna jag kunde hitta i min kalender. Bortsätt från stagefighting har jag aldrig tyckt det var kul med träning förut, så nu är det bara att hoppas att den här entusiasmen håller i sig!

Nu är jag tvärtrött men likt förbannat full av energi, och alldeles glad. Och på lördag är det dags för dejt #2.

Jag kommer sova gott inatt =)

Dejt #1

2008-08-11T19:14:00.002+02:00

När jag lutade mitt huvud mot hans på bion visste jag att det här skulle funka. 12 timmar senare hade jag primalångest över alla saker som skulle gå åt helvette. Så; hur tar man sig från det ena till det andra?

Det började supersött, med blommor, choklad och en svamp. Vi åkte ner på stan och gick på bio. Satt längst bak i salongen och höll varandra i handen genom hela filmen. Myste. Gick på restaurang efteråt, åt god mat, delade på en flaska vin och pratade om allt möjligt. Skrattade. Satt kvar tills vi blev utslängda. Gick hem i regnet. Kysstes.

Allt kändes så himla, himla bra. Just då hade jag inte ett tvivel i huvudet, inte bara gällande mig, utan även gällande oss. Så kom vi hem, satt uppe och pratade en stund, hade det helt underbart, och han sov inte alls på soffan så som tänkt.

Morgonen därpå var fortfarande jättetrevlig, men lite av den där känslan vi delat kvällen innan saknades. Någonstans här började den gnagande oron i min mage, och tre-fyra timmar efter att han åkt hem hade den vuxit till sig, skaffat groupies och köpt sin egen tv-kanal… Lika övertygad som jag dagen innan varit att det var peaches and pie hädanefter, var jag nu om att han helt ångrat sig. Usch, hemska känsla!

Detta var vår första dejt, och innan den hade jag inte en tanke på att allt liksom skulle avgöras där. Men det var ju lätt att säga då… Så här efteråt hade jag behövt ett slutgiltigt svar, på papper, i två exemplar, undertecknat i blod och inlämnat till patent -och registreringsverket för slutförvaraing, för att kunna känna mig alls trygg. Och jag inser att det är ett klart fånigt sätt att känna på, men det hjälper ju föga.

Jag vet inte vad han tänker och känner och det är superläskigt. Vi har sagt att vi ska ses igen nästa helg, men jag känner att jag skulle behöva en noggrann och pedagogisk förklaring om det är tänkt att vara dejt #2, eller om vi bara ska träffas, måla om hans lägenhet och spela PS3 sådär i all allmänhet.

Det kan tänkas att det på något sätt har uttrycks hur saken ska ses, men jag är inte mottaglig för något mindre än en power point-presentation när jag är sån här. Jag behöver klara, tydliga svar om hur läget ligger till just nu, och jag är samtidigt tvärrädd för vilka dessa svar kan tänkas vara.

Dumma, dumma flicka som inte kan vara lycklig ens två dagar i sträck!

Vi

2008-08-02T11:31:00.007+02:00

Um… Lite oväntat finns det hopp om ett vi igen. När han fått tid på sig att i lugn och ro skala bort det dåliga och läskiga som låg över honom upptäckte han att det trots allt låg känslor under som han inte hade trott fanns. Eller, det var i vart fall så jag förstod det. Saker är fortfarande lite förvirrade här och där, och jag behöver tid på mig att smälta och behandla det som sas.

Vi hade iaf ett långt och väldigt bra samtal igår och kom fram till att vi ska ge varandra en chans igen. Men denna gång ska vi börja i en helt annan ände, med att gå på bio, äta middag ihop ett par gånger, dricka vin, ”courta” och generellt sätt börja från början istället för som förut någonstans mitt i.

Det är nästan märkligt, men han lyckades pricka in precis de punkter jag kände var viktiga, men inte riktigt visste hur jag skulle ta upp eller formulera. Som dejtandet, som jag tycker är en förutsättning för att alls se vad vi känner för varandra och om det här kan fungera. Jag behöver verkligen börja om från början och lugnt och försiktigt tassa in i det här, utan att känna av en massa krav på en gång. Inte ens krav på mig själv, vilka jag annars är fenomenal på att ställa upp.

Och det är klart att vissa krav liksom kommer inbakade i paketet, särskilt som det uttalade målet med det här är att bygga upp ett förhållande, ett vi. Men jag har inget schema att följa här, inga punkter som måste bockas av, och det finns en väg ut. Jag har, om jag vill, en möjlighet att backa. Inte för att jag just nu känner att jag kommer behöva den, men det är tryggt att veta att den finns där ett tag. Det gör det mindre läskigt att ge sig in i det hela.

Sen är det skitskönt att det hela är officiellt. Vi ägnar oss för första gången någonsin åt officiell dejting och jag behöver inte känna att jag liksom hålls hemlig för att jag inte riktigt är bra nog att visa upp. Just den här officiella stämpeln betyder oerhört mycket för mig och för att jag så småningom ska kunna känna mig trygg i det hela. Jag är inte här på nåder, jag behöver inte smyga med någonting, jag behöver inte förklä det här i bara vänskap. Det är en förutsättning som jag verkligen saknade förut, som gjorde mig osäker i mycket och som jag tror är nödvändig för att det här ska kunna bli bra. Det är så självklart egentligen, sett så här. Ah, hindsight bias…

Och så intentionen; den att det faktiskt ska bli ett förhållande av det hela om vi lyckas. Den ger som både någonting att se fram emot och någonting att diskutera utifrån. Och den känns inte alls som ett krav, utan som ett hopp. Utan den fanns inga mål och inte heller några riktiga gränser. Det var lite som att vara i limbo. Eller som att sväva fritt i rymden utan möjlighet att avgöra om man alls var på väg någonstans eller i så fall vart, därför att området runt omkring en var en evighet stort och saknade referenspunkter.

Men läskigt är det. Jag försöker syna mina känslor i sömmarna för att se om jag verkligen, verkligen känner som jag gjorde förut, men det är hopplöst. Känslorna finns där i någon form, men beter sig som en liten fisk som bubblar runt vid ytan så länge man inte tittar ditåt, men så fort den känner att den får ögonen på sig försvinner den skrämt in bland mörka klippskrevor. Jag har ägnat för mycket energi de senaste veckorna till att vara lugn och sansad och bita ner alla känsloyttringar som var i vägen, och jag kan inte ställa om mig över en natt. Samtidigt tror jag att det är bra, att vi båda behöver gå lite försiktiga och rädda in i det här, så att man inte direkt fastnar i att ta saker för givna. Om allt är lite läskigt och nytt är man försiktigare om det, och månare om att se till det. Så läskigt är det, men jag tänker i vart fall försöka göra den där fisken handtam.

Vi har mycket pratande framför oss, han och jag. Mycket pratande och förklarande och gränssättande och kännande. Det kan bli bra. Det finns fortfarande ett stort mått av osäkerhet med, så jag är alltjämt inställd på att vad som helst kan hända. Men det är ok det med.

Vi bygger våra liv på kaos och hopp.

Inganmansland, och mitt galna jobb... igen...

2008-07-29T11:51:00.002+02:00

Lajvet? Jo tack, vi blev flygbombade.

Nu är jag hemma igen efter en vecka i solen. Och då menar jag inte att jag legat på en plaja på någon semesterort och sörplat i mig söta drinkar hela dagarna. Jag har snarare hackat potatis i ett grustag, omgivet av plundrare, beskjutet dag som natt och befolkat av moderna cow boys (bildbevis). Ah, bliss!

Jag lämnar den organisatoriska delen av lajvet därhän, för den ger ingen spännande läsning. Stämningen däremot; intrigerna och människorna i grävarlägret kunde knappt ha varit härligare. Vi blev utsatta för flygbombningar, landminor, bensinbomber och beskjutning på ett sätt som lajvsverige knappast sett förut, och det var Helt Jävla Skithäftigt. Och för en gångs skull lyste alla Jävla Lajvare med sin frånvaro, så de vi umgicks med var riktigt härliga råbarkade, oborstade skithögar av rang.

Som vanligt involverade jag mig inte ens hälften så mycket i alla intriger, som jag så här i efterhand önskar att jag hade gjort. Det var för jobbigt att ha människor så nära inpå sig som det hade krävts, så jag höll mig kring vår lilla bar och slängde käft därifrån, snarare än att springa på äventyr annorstädes. Det gick det med. Genom komradion i köket fick vi höra mycket spännande från både bosättningen och Zonen och grävarlägret var en härlig plats att hänga på, även om det mesta som hände i intrigväg hände i bosättningen.

Jag blev snudd på gift efter att ha friat till en pojk utan att egentligen mena det, och jag ångrar lite att jag inte ides engagera mig mer i det hela för det hade kunnat bli ett riktigt kul projekt. Nu blev det mest lite kaxande fram och tillbaka som rann ut i sanden till slut, men det var ju kul ett tag i vart fall. Annars stod radion för majoriteten av mina garv. Folks radiodisciplin var magisk, liksom vilka saker som de kunde säga när de trodde att radion inte var på…

Så sammantaget hade jag mycket kul, även om jag inte interagerade så mycket som jag hade velat att jag hade orkat. Nu skedde den mesta av interaktionen med gruppen istället, och det var förvisso mycket trevligt det med. Vi är ett härligt gäng, vi jobbar bra ihop och trots att inte alla umgås privat så är nivån av intern humor mycket hög.

Några gånger surnade folk till på varandra, men det var inte mycket att göra åt. Människor är inte särdeles kloka under stress och i 30-gradig värme, så det var bara att ta att man tabbade sig ibland, att andra blev sura och att man blev sur för egen del med. Men ingenting blev riktigt dåligt, och det tar jag som ett gott betyg för oss. Det krävs en del förtroende för att man ska orka vara sur på någon man tycker om och orka att de är sura på en. Det kändes skönt att kunna ta sig igenom det med.

Men mest var det bara lek, skoj, sjuk intern humor (booquaaak-bam-fssss anyone..?) och ett riktigt bra samarbete. Och det fungerade över förväntan att lajva med M. Trots allt turbulent som hänt, gled vi in i en skön lunk med ömsom jobb, ömsom bus, som kändes helt rätt. Jag saknade honom utav bara helvette en kväll där ute, men det gick att bita ner och på morgonen kändes det bra igen. Jag kan till och med kosta på honom att han stukade min lilltå med en frisbee. Det ni! Generositeten bara flödar idag!

Men lite märkligheter lyckades han med ändå. Jag ville inte säga någonting om sättet han betedde sig på, var inte alls säker på om det kanske var jag som var överkänslig, men till slut hintade jag lite om det till T och hon fullkomligen exploderade i medhåll. Hon hade också tänkt på det. Varje gång en pojke där ute skämtade med mig lite flörtigt och jag flörtade tillbaka, varje gång jag fått några rejäla leenden och ögonkast från grabbarna i lägret och jag slängt drypande blick och ett talande leende tillbaka, var han där och ville leka med mig, busa, ha uppmärksamhet. Det var klockren träffsäkerhet på det hela.

Jag tror inte ens han var medveten om det, inte det minsta, men till slut gick det liksom inte att bortse ifrån för min del. Dessutom stod det i så stark kontrast till det gånga året, då jag allt för ofta känt att jag var den som fick minst uppmärksamhet vilket socialt sammanhang det än rörde sig om. Så jag tycker att det hela var oerhört charmigt; lite småpojksaktigt uppmärksamhetssökande men utan det där oket av commitment. Så vi lekte och busade och han flinade sådär att det hade kunnat lysa upp en månlös natt. Det gjorde mig riktigt glad, för jag tror att han trivdes då.

---

Och så mitt jobb igen:

Jag kom hem, läste av mina mail, och insåg att jag numera har ett styrelseuppdrag. Det kom lite som en chock, måste jag säga. Jag har aldrig ens på allvar funderat över att vara med i styrelsen på jobbet, hade ingen aning om hur man blir invald eller på vilka meriter. Hade verkligen ingen aning om att jag var en kandidat!

Men det hade tydligen andra, för väl hemma insåg jag att jag hade tre mail från min chef i mailboxen. Det första frågade vänligt om jag skulle vara intresserad av sagda styrelseuppdrag, där han trodde att jag skulle kunna göra mycket gott. Det andra var en inbjudan, inkl möteshandlingar, till en två dagar lång styrelsekonferens d. 26-27:e. Och det tredje mailet gick till hela styrelsen och hälsade mig välkommen som ny medlem.

Det hela luktar faktiskt lite stadskupp i mina ögon. Någon ville rent desperat ha med mig, men skälen är fortfarande oklara. Min kära kollega T är även han med i styrelsen (i hans fall efter uttrycklig önskan och lite aktivt arbete på saken…) och kanske är tanken att jag ska balansera upp honom där, se till att hans maktbas minskar. Dessutom ska organisationen byta bolagsform, så en inte otrolig anledning till att jag så hastigt och lustigt blev invald, var att det behövdes en skeptisk jurist.

I vilket fall som helst ska det bli intressant att se vad som händer när jag återgår till jobbet. Jag tänker ta uppdraget, inte så mycket för att jag känner ett kall inför det, utan mer för att det ser bra ut på mitt CV och för att det är en värdefull möjlighet att networka lite. Men lite läskigt känns det ju att sylta in sig ännu mer i mitt jobb. Det kryper i hela kroppen på mig när jag tänker på det, och jag vill bara bli klar med allt det här, skaffa ett helt annat arbete någon annan stans och fly stan. Jag är så rastlös nu, känner att jag varit på samma plats för länge, gjort samma saker för länge. Jag är uttråkad, och mina leksaker har blivit gamla.

Varje gång jag nämner det här för T, får hon något bistert i blicken och skäller på mig för att jag inte tagit mig till en psykolog med mina problem än. Hon menar på att jag är för rastlös, att jag försöker fly från någonting och att jag borde hantera mina problem så att jag kan bli ordentligt rotad istället. Själv blir jag närmast obstinat under sådana diskussioner, och tycker att alla människors högsta dröm inte nödvändigtvis behöver vara att kedja sig fast i marken och arbeta med samma sak hela sitt liv.

Viss grund att stå på vill även jag ha. Jag vill ha en pojke att krama på, för jag är dålig på att vara singel. Jag vill ha ett hus, men för mig leder ordet ”fastighet” mer till associationer kring ”inga grannar” än ”den fastaste punkten på jorden”. Jag vill ha vissa delar av den där normaliteten, men jag vill inte vara utan min rastlöshet! Jag tycker inte att det handlar om att fly, utan om att vara nyfiken. Och nyfiken tänker jag banne mig fortsätta vara.

Drömmar och lajv och diverse

2008-07-22T09:58:00.002+02:00

En av de värsta typ av drömmar jag vet, är de som känns så verkliga och naturliga att det tar ett bra tag, även efter att man vaknat, att skilja dem från verkligheten. Oavsätt innehåll, så vill jag inte att min hjärna ska ha fel om vad som har och inte har hänt. Det är… disconcerting.

Jag drömde att saker var jobbiga och stressiga, så jag gick fram till honom, kramade om honom bakifrån och pussade honom i nacken. Och så stod vi så där ganska länge, myste och tittade på världen som fick vara alldeles förvirrad på egen hand ett tag. Och så kom jag på att det där kanske inte var så bra, att det stred mot vad vi hade kommit överens om, men han bara ryckte på axlarna och sa att det behövdes nu. Så jag pussade honom i nacken igen och så stod vi kvar så tills jag vaknade. Jag vet naturligtvis att det var en dröm, men känslan den skapade är alldeles äkta och det är frustrerande.

Nu ska jag i vart fall iväg på lajv i en vecka. Jag hoppas det blir bra. Har svårt att se fram emot det nu, för allt har varit så stressigt och förvirrat och svårt. Men det blir säkert bra när vi kommer ut. Det brukar det bli. Och jag tror egentligen inte att det kommer bli några problem att lajva med honom heller; det känns inte så i vart fall. Men önska mig lycka till i vilket fall som helst!

In no mood to sleep

2008-07-19T00:44:00.002+02:00

Some feelings sink so deep into the heart that only loneliness can help you find them again. Some truths about yourself are so painful that only shame can help you live with them. And some things are just so sad that only your soul can do the crying for you.

Remedy for a not-so-much-broken-as-slightly-dent heart

2008-07-18T11:35:00.004+02:00

En sak som fungerar mycket bra mot saknad, är besvikelse och irritation.

Inget mer

2008-07-15T05:56:00.000+02:00

Jag saknar honom.

Jag vet inte...

2008-07-13T21:50:00.001+02:00

Världen går vidare och jag känner att den mer eller mindre släpar med mig, vare sig jag vill det eller inte. Det är naturligtvis inte bara dåligt, men ibland känns det konstigt. Jag fluffar runt och gör helt normala saker, pratar med människor, går på stan, tittar på serier, och har fantastiskt dåligt samvete för att jag tillåter mig all denna extravagans när jag borde sitta hemma och vara ledsen, alternativt känner mig som en falsk skit för att jag visar upp den fasaden fastän jag egentligen bara vill vara ledsen och grinig.

På väg hem från stan igår började det tvär-regna; ett riktigt varmt sommarregn som hällde ner hinkvis och översvämmade gångvägarna. Efter 5 minuter var jag dränkt utifrån och in, och det fanns inte så mycket annat att göra än att hoppa i alla riktigt stora vattenpölar på vägen hem. Är man redan sjöblöt finns som ingen anledning att göra någonting annat. Vid sjukhuset kunde jag inte låta bli att springa in under ett vattenfall som forsade från en markis tre våningar upp, och sjuksköterskan som stod däruppe såg helt förskräckt ut och ropade någonting till mig som jag inte riktigt hörde. Och jag skrattade för jag var dyngsur, sommarvarm, 28 år gammal och inte vuxen någonstans.

Sen gick jag hem och skämdes lite för att jag mådde bra ända tills det blev kväll och jag började må dåligt istället. Kvällar är skitsvåra, precis som nätter. Oavsett hur dagen har varit blir jag alltid tungsint i takt med att solen går ner. Jag märker det inte ens alltid, förrän jag är nära att börja gråta utan att ha någon aning om vad som just hänt. Förutom att klockan hunnit bli åtta.

Jag föredrar att sova korta stunder på dagen just nu, för nätterna erbjuder ingen vidare vila. Efter 4-5 timmar med konstiga drömmar är det bara att gå upp och bita ner känslorna tills allt har lagt sig, solen gått upp ordentligt och allt börjar kännas hanterbart igen. Jag undrar varför det är så här…

Min hjärna ränner iväg med mig och vill gärna planera om och planera nytt och göra upp ritlinjer för Den Omedelbara Framtiden. Kontrollbehov, anyone? En dag i taget..? En dag i taget hade varit vettigt, men jag behöver ta ut min hjärna och lägga den i en bunke för att den inte ska kuta iväg i en ny glad riktning. Alla möjliga tankar dyker upp; att jag verkligen, verkligen är dålig på att vara singel. Att jag inte desto mindre verkligen, verkligen är helt ointresserad av att ragga upp någon eller att bli uppraggad själv. Lite kemikalier eller örter hade definitivt kunnat göra underverk här.

Men nej. Hur mycket jag än önskar mig den där enkla, magiska lösningen; the fairy godmother with dress and pumpkin and all, så vet jag ju samtidigt att det enda vettiga man kan göra mot sig själv är att stå ut och försöka förstå sig själv. Och ta det lugnt, reda ut saker, vänta. Tyvärr har jag hur mycket tålamod som helt med andra, och mycket lite tålamod med mig själv. Eller; jag har mycket tålamod med folk jag tycker om, vilket eventuellt kan vara en hint här.

Var var jag nu? Jag vet inte… Världen är fortfarande förvirrad. Jag antar att det var det jag ville säga.

Splittrad

2008-07-12T13:10:00.000+02:00

Fröken 1 och Fröken 2 sliter oändligt i mig just nu. Den ena är tämligen lugn, tillfreds med samtalen igår, tillfreds med att världen inte har gått under, pragmatisk, inte det minsta romantiskt hoppfull men ganska nöjd med bara vara vänner trots allt. Den andra skriker, gråter och försöker göra allt i sin makt för att provocera, skaka liv i några känslor både hos honom och hos mig, att få någon respons.

Jag vaknade med panik inatt. Det är svårt att beskriva ångest, men den här var sådan att jag inte fixade att bara ligga där med den, jag var tvungen att försöka göra någonting för att få den att försvinna. Den var den där illamåendekänslan efter en allvarlig hjärnskakning, felheten i kroppen, tomheten i bröstet som likväl gjorde skitont, känslan av att vilja slå bort någonting ifrån sig själv, som om man hade hela kroppen krälandes av insekter. Känslan av att vilja rulla ihop sig till en boll för att världen utanför gör för ont, och samtidigt inte känna kroppen, inte känna att jag borrade in naglarna i handflatorna så det blev djupa märken, inte känna att jag var trött, inte känna någonting som kunde härröras till mig. Det enda som fanns var paniken och viljan att göra någonting, vad som helst för att slippa känna den.

Jag gick upp, förmådde mig själv till att väcka honom, tvingade mig själv att prata. Men dödströtta människor med sina egna bekymmer i huvudet är inge vidare på att trösta. Och jag kunde inte säga vad jag behövde, det var svårt nog att bara sitta där. Så jag gick tillbaka till min säng efter en stund och grät och grät för att allting gjorde så ont och kändes så ohanterbart och ensamt och hemskt.

Det dröjde innan jag somnade om, och stunderna av sömn blev inte så långa. Lika bra det. För jag drömde att han skulle komma hem till mig för att vi behövde prata och det var så viktigt för mig att det äntligen blev gjort. Men när han väl kom dit var han ignorant och självcentrerad och långt mer intresserad av sina kompisar som han hade tagit med sig. Och de i sin tur berättade om sina mundana problem för mig, om fåniga saker som verkligen inte kändes viktiga. Och så fort jag försökte prata om något som rörde mig, gick de sin väg, ohyfsat med näsan i vädret, tydligt visandes att de inte kunde bry sig mindre.

De slet fram grejer som var mina, roade sig med det de tyckte var intressant, åt min mat, hade sönder saker för att det roade dem och för att de inte kunde bry sig mindre och meddelade sen att de var trötta på mig och skulle gå hem. Och jag var så himla, himla besviken på honom, som jag försökt prata med men som vägrade att uppmärksamma mig, vägrade att ta mig på allvar, som bara inte tyckte att jag var viktig nog. Det var en jobbig dröm, så jag är glad att jag inte sov mer än jag gjorde.

När jag slutligen vaknade på morgonen skämdes jag verkligen för att jag hade väckt honom, samtidigt som den där känslan av att vara så sviken och utlämnad dröjde sig kvar. Den bets ner. Ingen av oss hade tjänat på en diskussion av mitt beteende den natten. Fröken 2 dök upp vid ytan som en kork som lossnat från sitt fäste på botten, och gjorde morgonen hanterbar. Vi snackade skit, skrattade lite, skiljdes som vänner.

Jag känner mig fortfarande som en skit för att jag lät Fröken 1 ta för mycket plats både under vårt samtal under kvällen och under mitt anfall inatt. Samtidigt finns hon ju där vare sig jag visar upp henne eller inte. Och jag vill inte hålla tyst om saker som är sanna, bara för att de är obekväma. Å andra sidan tycker jag att det är långt viktigare att lösa situationen på ett tillfredsställande sätt, än att häva ur mig det första jag får på hjärnan hela tiden. Det finns en tid och plats för det med, men den är inte här och nu.

Fröknarna må tycka vad de vill; för mig räknas konsekvenserna allra högst. Och den konsekvens jag vill ha ut av det hela är att jag och han ska kunna umgås nästan som förut, som goda vänner som har kul ihop och som behöver varandra. Ingenting annat är lika viktigt.

Jag är jätteglad för att vi pratade; jag fick reda på många saker som jag behöver tänka ordentligt på ett tag framöver nu, som gjorde ont men som ändå var bra att få höra. Jag tror att han tänker likadant. Jag har kvar en del frågor och jag har fått nya frågor med. De behöver också redas ut men det får ta tid. Jag får tvinga fröken 1 att låta det ta tid. Hon gråter fortfarande och vill bara ha en reaktion, en stark reaktion vilken som helst. För henne är den här lugna ytan ohanterbar. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av henne, men någonting måste jag ju hitta på…

Nu är jag mest bara trött och sliten och tom. Fast inte dåligt tom för en gångs skull. Nästa-bra-tom. Jag ska försöka ägna några dagar åt att se på serier och lyssna på ljudböcker och sortera mina tankar och känslor. Och stoppa undan de som det inte finns någon plats för på något mörkt och svalt ställe där de inte kan göra någon skada.

Tyvärr håller sig inte känslor färska hur länge som helst i källaren. De skrumpnar ihop och försvinner utan periodiskt vädrande. Men det må i så fall vara hänt. Jag har ingen nytta av vissa av dem nu; det funkar inte att ha dem framme helt enkelt. Och jag tror i alla fall just nu att en tynande tillvaro i källaren är bättre än att stuva ner dem i en säck med en sten i och gå och hitta sig en riktigt djup sjö. Vad Fröken 1 än säger orkar jag inte med den typen av utspel för tillfället. Bättre då att bara låta saker dö ut av sig själva i tysthet.

Och jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta prata så här, att han börjar berätta saker för mig utan att låta dem passera censuren först. Han skulle behöva sin egen Fröken 1 ibland, för även om min kan få för sig att göra saker vid helt fel tillfälle alldeles för ofta, så är det nog bra att slänga ur sig saker så där ibland. Nåja. Vi får se.

Down we go again

2008-07-10T18:25:00.003+02:00

Jag är rädd för att tappa bort honom helt. Jag är rädd för att vårt samtal imorgon kommer sluta med att vi kommer fram till att det enda alternativet är att vi inte ska ses nå mer. Jag har alla dessa bra förslag i mitt huvud, men jag tror inte de är relevanta här. Jag tror inte riktigt jag har så mycket att säga till om...

Jag är rädd för att han ska förklara så gott han kan och sedan försvinna, och det skrämmer mig långt mer än alla saker jag kan få reda på om vad jag tidigare trodde var sant.

Lite lugnare

2008-07-09T18:53:00.001+02:00

Idag var första dagen på länge som det var soligt ute. Mitt inre kaos har lagt sig lite grann, och bytts ut mot… sorgsenhet? Det är lugnare i vart fall. Och jag vet att det är en övergående fas; jag känner igen min egen krishantering, men det är i vart fall skönt att få ett andningshål. Saker är inte hemska just nu, bara ledsamma. Men det känns hanterbart. Det känns som att saker går att lösa.

Och så kom Tilde hem idag. Världen funkar inte helt och hållet än, men den funkar tillräckligt.

Hur mycket är kärlek värd?

2008-07-09T09:57:00.000+02:00

Jag har lätt för att bli kär och jag tycker om att gå omkring och vara småkär i folk. I det läget spelar det ingen roll om de inte är kära tillbaka; det är vad jag känner för dem som räknas, själva är de mest bara lämpliga mål. Men att verkligen älska någon, ha en relation, och inte bli älskad tillbaka suger. Tyvärr verkar jag ha en fallenhet för det med.

Vad får ett förhållande att ticka på, år ut och år in? Det är en förhållandevis ny fråga för mig. Länge hade jag inställningen att jag var ihop med någon så länge jag var kär, och när kärleken gick över så gjorde förhållandet det med. Det var för kul att vara kär för att vara utan, allt för beroendeframkallande antar jag. Förhållandena blev inte så långa, men desto fler.

Någonstans kom jag sen på att man kanske skulle jobba med skiten också, om man ville få ut någonting mer än det där första ruset av det hela. Jag började jobba med mina relationer, och upptäckte att jag var rätt bra på det. Jag var bra på att lyssna och på att förstå. Saker gick sönder inte desto mindre. Jaha.

Och så träffade jag en pojke, blev intresserad, blev förälskad, blev kär. Blev involverad i någonting otroligt seriöst för att vara mig. Likt förbannat så sket det sig. Och vi älskade verkligen varandra, men vi funkade inte alls ihop. Någonstans där blev jag smärtsamt medveten om att all kärlek i världen inte räcker för att lösa vissa saker.

Jag gillar begreppet ”nödvändig, men inte tillräcklig”. Att säga att ett juridiskt element är nödvändigt, men inte tillräckligt för att uppnå ett resultat låter väldigt fint och genomtänkt. Tyvärr utelämnas hela frågan om proportionerna…

Jag tror att kärlek är ett nödvändigt men inte tillräckligt element för framgångsrika förhållanden. Därom tror jag att de flesta i västvärlden skulle kunna hålla med mig. Men hur mycket kärlek, i vilka proportioner, av vilket slag, behöver man ha?

Och kom inte och säg ”det är individuellt” för det är att döda diskussionen. Enligt min erfarenhet har allt mänskligt beteende en sorts standard, som med vissa marginaler går att applicera på de flesta. Jag utgår från att kärlek fungerar ungefär likadant. Eventuella större variationer kommer sig av socialisering.

Men först; vad är kärlek? Det har det skrivits hyllmeter om, de senaste århundradena med företrädesvis romantisk ton. Jag skulle dock vilja säga att det hela egentligen har handlat om vad kärlek _gör_, hur kärlek _känns_... För vad kärlek _är_, är en bunt med hormoner.

Låter det som en cynisk utsaga från någon som just fått några drömmar krossade? Nåja, det bjuder jag i så fall på. Faktum kvarstor dock; det vi känner, må det vara kärlek, glädje, ilska, depression, ångest, är hormonbalanser. Därför spelar de ofta ut varandra, därför är de så himla svåra att förstå sig på eller att göra någonting åt.

Det finns forskning som visar att förhållanden som börjar med en djup förälskelse har större sannolikhet att överleva våra tider, därför att paret har ett gemensamt positivt minne att falla tillbaka på och sträva mot igen. Kärlek cementerar relationer på samma sätt som gemensamma ansträngningar och gemensamma investeringar gör (om än möjligen i högra grad).

Så det är rimligt att anta att man behöver en rejäl dos kärlek i början. Men om man har någonting annat att falla tillbaka på då? Ponera att kärleken inte var stark i början, men att den fysiska attraktionen i allra högsta grad var det. Det skulle inte kunna fungera som gemensam bakgrund om sexet var fantastiskt men man i övrigt inte kunde komma överens i tre minuter i sträck. Så jag lägger på en faktor till; en djup vänskap. Så man har bra sex, trivs skitbra ihop, har kul, funkar i stort. Skulle det räcka för att ersätta kärlek i inledningsskedet?

Det är väl här det börjar bli trixigt. För logiskt sätt skulle det kunna göra det. Kitt som kitt. Men i praktiken fungerar det inte riktigt så… Någonting med kärlek får oss att vilja ha den mer än någonting annat, trots att erfarenhet säger oss att den inte alltid är till så mycket hjälp. Och till råga på allt är den kärlek vi strävar efter både den romantiska och den djupt hormonella, den där som får det att bubbla i magen på en och att vara så hög på endorfiner att inte ens saker som mat och sömn spelar så stor roll. And much good it does us…

Jag och P pratade här om veckan om hur det kommer sig att man kan stå ut med sina vänner så lätteligen, när kärleksrelationer bara smulas sönder runt omkring en. Min teori var att med vänner så har man alltid möjligheten att backa ett tag, gå hem och vara i fred tills allt är glömt och förlåtet. Det är lättare att stå ut med människor som inte står en riktigt så nära.

Jag har alltid varit mer eller mindre vän med mina pojkvänner, men sanning att säga har det nog huvudsakligen varit ”mindre”. Jag och P kommer jättebra överens numera och umgås väldigt mycket. Jag litar på honom som på få andra. Men jag kan ändå inte säga att den vänskapen är sådär värst djup, tyvärr. Vi har få saker gemensamt, och vi bör inte prata om någonting viktigt eller känslomässigt, for fear of world war III. Jag vet att han finns där för mig i allt praktiskt, men om jag behövde tröstas eller tas hand om skulle jag inte kunna vända mig dit. Jag har försökt, och det har inte gått bra. Med en riktigt djup vänskap där hade kanske mycket sätt annorlunda ut…

Om man bara kunde ta den där riktigt djupa vänskapen; den där som är större än allt annat, större än kärlek även, och stoppa in den i ett förhållande… Men är det alls möjligt? Eller är den typ av vänskap och kärlek mutually exclusive? Nå, det vill jag väl inte tro. Det vore sorgligt. Jag har tagit mig igenom så många förhållanden byggda på kärlek och intentioner och hårt jobb och hittills har ingenting fungerat. Så jag skulle vilja testa förhållanden byggda på någonting annat nu.

Problemet är bara kärleken, den där förbaskade kärleken som måste finnas där även om fan vet vad den gör för nytta. Och det är ju så klart enkelt för mig att beklaga mig; jag har som aldrig behövt investera någonting i ett förhållande där jag inte varit förälskad. Jag kan knappt föreställa mig hur det skulle kännas…

Samtidigt sitter jag nu här med, vad jag misstänker är, ingredienserna för ett riktigt, riktigt bra förhållande. Minus den ömsesidiga kärleken. Där finns vänskap, närhet, tillit, fysisk attraktion av sällsynt slag. Men inte kärlek. Så vad fan gör man? Lägger ner alltsammans och hoppas på att någonting likadant fast inklusive den sista ingrediensen dyker upp någon gång? Mmm, jag är inte mycket för hasardspel… Eller försöker ändå? Det låter inte heller riktigt görbart, givet att en av parterna faktiskt inte är kär och mår dåligt över det. Eller kanske väntar, och hoppas på att kärleken magiskt ska dyka upp? Nej, a watched pot never boils. Och med tillräckligt mycket ångest i kroppen, finns det ingen plats för de hormonerna som gör kärlek.

Så vad gör man?

Vilse

2008-07-08T16:37:00.003+02:00

Jag är dålig på att hantera mig själv när saker gör så här ont. Jag går från att vara så lugn och samlad att jag får mig själv att tro att det här egentligen inte spelar så stor roll, till att inte kunna tänka alls, till att bara vara så vansinnigt trasig att jag ingenting kan göra. Att ha så ont att det blir ett generellt tillstånd snarare än en specifik känsla. Att ha så ont att det blir allt som finns. Och så tillbaka igen; rationellt tänkandes, koherent analyserandes situationen.

Jag är helt vilse i mitt huvud. Jag behöver verkligen en del svar nu. Och jag behöver tröst. Fan i helvette vad det tar emot att erkänna det, men jag behöver tröst för att kunna komma upp en bit och bara hantera en sak i taget. Och jag kan inte få den förr än jag får mina svar. Och det dröjer än. Så jag är förvisad till den här världen där jag jag är alldeles vilse, och inte alls mig själv. Och trasig. Och rädd.

Limbo

2008-07-08T13:10:00.001+02:00

Jag har funderat en del på varför jag så lättvindigt funnit mig i en behandling som tillfört så mycket osäkerhet till mitt liv. För krasst sätt har ingenting i den här relationen varit säkert, varken på det stora eller på det lilla planet. Varje helg som bokats, har haft ett digert avbokningsskydd. Det har känts som ”Vi kan ses då, om jag inte får något annat för mig eller kommer på att jag inte vill”. Det är svårt att inte alltid vara lite rädd i det läget.

Jag förstår i och för sig resonemangen bakom tankesättet. Om man inte lovar någonting, gör man inte heller någon besviken. Att prioritera saker som arbete är i stor utsträckning rationellt och acceptabelt, och ger mycket lite utrymme för motparten att hoppas på saker man inte känner att man kan eller vill leva upp till.

Förutom att det inte funkar så.

I situationer där jag inte har tillräckligt mycket information kan jag inget annat än att bilda mig en uppfattning utifrån det jag rimligen kan anta. Och rimligen är ett begrepp som går att sträcka långt… Den bygger upp mycket hopp, som sedermera grusas när en träff blåses av. I det läget spelar det ingen roll att anledningen därtill var god, besvikelsen blir lika stor för det.

Och så jävla svårt är det inte att bestämma sig för saker och sedan genomföra dem. Det är klart att planer måste ändras ibland, men de flesta verkar ändå kunna ordna sina liv kring en hel serie av löften som inte bryts. Det kallas prioritering, och är en medveten process. Att ingenting lova för att man inte vet vad man kommer kunna eller vilja hålla är att placera sin motpart i limbo.

Och det är nyttigt att binda upp sig för saker. Det är nyttigt för ens relationer, av vilket slag de än må vara, och för ens självbild. Att inte lova för att inte såra fungerar inte, för all mellanmänsklig kommunikation kräver någon typ av antaganden, en viss konsensus, och vissa löften. Att alltid sitta där med ett avbokningsskydd skyddar ingen från besvikelser, det genererar dem. Då är det långt, långt mycket bättre att säga nej ibland och ja ibland och verkligen stå fast vid båda. Ett nej är inte en lika stor besvikelse.

Och att säga att man vill men inte vet vad, om, när man kan, är att gömma sig bakom det där avbokningsskyddet igen. För vad hindrar en _egentligen_ från att säga ”Jag vill, därför gör jag så”? Prioriteringar? Rädslan att såra igen? Rädslan att väcka förhoppningar som är i vägen nästa gång man vill säga nej?

Men information är inte sårande. Blir det ja ibland och nej ibland så är det som det är. Det går att hantera. Det ger mottagaren trygghet att veta vart han eller hon har folk. Det ger en kontroll över sina egna val. Och om folk inte vet var de har sig själva då? Nå, den diskussionen har jag haft många gånger med människor som sagt ”Jag vet inte vad jag vill”. Det enda svaret jag har kunnat ge är ”Pröva”.

Funkar det inte? Prova igen. Prova något annat. Diskutera det du kände och tänkte med någon. Sluta vara så där tyst tills du hittat det enda rätta svaret, för du kommer inte hitta det i ditt huvud alena. Släpa fram saker och prova dem mot andras argumentation. Och de kommer se konstiga ut när du säger dem. Få saker är likadana utanför som inuti ens huvud. Vissa saker vet man inte ens att man har tänkt innan man hört hur dumma de låter när de sägs högt. Och det är bra! Det är vad all vetenskap, all utveckling, bygger på; att bygga upp och bryta ner sina egna hypoteser, föresatser, fördomar. Att vara tyst för att man inte vet, tills man magiskt hittar rätt, är inte utveckling. Det är religion.

Och om jag nu låter väl hård i min bedömning, so what? Det är min blogg, mitt forum för tankar, min spegel där jag granskar det jag tror att jag tror på för att se om det håller en dag till. Det kanske inte alltid är så himmlarns objektivt men det är i vart fall högt tänkt. Det kan angripas, både av mig och av andra. Man behöver inte veta vart man ska för att ändra sig. Men man behöver veta vart man är.

Random tankar

2008-07-08T07:37:00.001+02:00

Jag vaknade kl fem i morse för att sömnen tog slut. Och jag visste att jag hade drömt om honom, även om jag inte visste vad. Det fåniga är att jag drömt om honom flera gånger förra veckan med; sexiga, porriga drömmar. Och nu känns det så… fel. Som om jag lurats till något (även om jag vet att jag ju inte har det, men känslan är liksom densamma).

----

Vi har en gemensam bekant, han och jag. Hans bästa vän sedan länge. Mitt gamla strul, och en kille jag verkligen hoppats kunna bli ordentligt kompis med, för han är rar i mycket, och tanken var ju som att vi skulle komma att umgås en del i framtiden. Jag undrar om han är nöjd nu…

Jag är bra jävla förbannad på honom, och jag inser mer än väl att det egentligen är oförtjänt, men det hjälps inte. Sen allt det här började har han varit mer än lite negativ till min och Ms relation, till den milda grad att han flera gånger sagt åt mig att släppa alltsammans och låta M hitta en riktig flickvän. Herre jävlar vad det gjorde ont att höra… Jag ville ju vara just den flickan. Och jag ville inte höra sånna saker från någon jag tyckte om och ville vara kompis med.

Ju längre tiden gick, desto svårare blev det att undgå hur ogillande J var till alltsammans och det kändes så himla trist. Jag kände mig i vägen, och som om jag inte dög riktigt och samtidigt var jag ju så jäkla stolt över denna pojke jag kände att jag hade, som jag gjorde så bra saker med och som jag trodde jag kunde göra lycklig. Som sagt att han tyckte om mig så mycket att jag trodde på det. Som jag älskade tillbaka.

Jag undrar hur mycket J visste om hur saker låg till egentligen. Om han visste mer än mig. Om han är nöjd nu.

----

Det finns så mycket i det här jag inte förstår. Vi skulle på lajv tillsammans, bo ute i sommarstugan (gud så jag hade sett fram emot det…), vi skulle leka orcher i höst och sitta vid lägerelden och allt, _allt_ var hans förslag! Jag förstår det inte… Jag förstår inte alla de saker han gjorde veckorna innan, alla de saker som till slut fick mig att tro att allt det här, det var rätt lugnt. Att vi var för involverade båda två för att någonting skulle kunna gå åt helvette på allvar.

Jag förstår inte bilderna, eller varför han kom hitkörandes mitt i natten bara för att se mig, eller varför han satt uppe vis MSN och pratade med mig tills långt efter att han borde ha sovit. Han funderade på att bjuda mig på en resa i 30-årspresent och hans ögon glittrade verkligen när han frågade om någonting sådant kanske vore intressant. Det är seriösa planer mer än ett år framöver. Försökte han lura in sig själv i något han ville stå för, men inte kunde? Försökte han lura mig? Var det bara jag som lurade mig själv? Fanns inte allt det här egentligen?

Han ringde, och min värld försvann

2008-07-07T23:36:00.002+02:00

Han ringde och sa att han tyckte om mig, men att vi måste lägga ner det här som vi har haft så länge nu. Att det inte funkar. Att han inte känner det kan skulle vilja, det han har försökt få sig själv att känna. Och att han mår dåligt av att inte känna nog, och att det behöver få ett slut.

Jag vill bara skrika, jag vill vara så arg på honom! Men jag kan inte. Jag förstår honom, och jag hatar det. Jag förstår inte bakgrunden, jag förstår inte riktigt varför han känner, eller inte känner, som han gör. Men jag förstår resonemanget. Fan ta honom för det!

Om och om i mitt huvud ältas om jag var så kär att jag blev helt blind, att jag trodde att jag såg en massa saker som aldrig fanns där för att jag så desperat behövde se dem. Jag kan inte tro att det är så, men är det bara en ursäkt det med?

Helvette, det gör så jäkla ont och ändå har det inte gått in helt än. Jag är så rädd för hur det kommer kännas när det når fram.

Fan heller! Jag är bra på att se saker hos människor, jag är bra på att förstå dem. Och jag har sett hur han har lett mot mig och hur det har gistrat i hans ögon när han kommit på upptåg. Jag har sett hur han har ansträngt sig för ansträngandet skull med, även om jag inte alltid velat erkänna det. Jag har sett hur han har försökt, och hur det inte riktigt har funkat för honom. Men jag har också sätt hur det har glimtat till, hur det har känts oss emellan när inga pretentioner, inga krav, inget annat skit har varit i vägen.

Jag har tänkt släppa det här många gånger, för fan så ont det har gjort ibland att inte veta vad, om något, jag har att hoppas på. Men hur skulle jag kunna göra det? Du kan lika gärna be mig att sluta andas. Det går, visst gör det, men jag är inte beredd att göra det än.

Det börjar gå in nu, allt eftersom jag skriver, det han sa på telefon, det vi pratade om, och det allt betyder. Och jag känner mig så vilse.

”Det började helt anspråkslöst, som en vanlig engångsgrej. Vi var liksom aldrig ute efter mer. Han var en trevlig kille, jag en helt sympatisk tjej. Men våra kravlösa samlag blev fler och fler” Och sen..? Fan vet. Någonstans gick jag ifrån att sätta mig själv främst, från att vara en no noncens girl, till att känna att jag aldrig någonsin vill vara utan honom.

Och jag visste att det skulle bli svårt, och att det skulle kräva sjujävlarns mycket av mig. Och jag bestämde mig ändå för att det var värt det. Det var ett helt medvetet, noga övervägt beslut, som resulterade i att jag började älska honom så som jag gör nu. Jag gav upp en del av min identitet, och det var värt det. Hur jag än rannsakar mig så själv, så är det fortfarande värt det.

Gud, jag är så ledsen! Jag är så ledsen, och Fröken 2 kliver in och tvingar mig att hålla distansen, att inte tappa taget, inte gråta, inte känna, tänka rationellt, hantera situationen. Och jag vill inte!!! Helvette, jag vill bara skrika rakt ut att världen är så jävla orättvis och att allting gör så ont nu att jag inte vill vara med längre! Jag vill inte ha en sån här värld! Jag vill inte veta av den!
Jag vill göra allting bra, jag vill laga det här, jag vill bygga upp allting som det ska vara. Jag vill inte tänka på hur osannolikt det är att han ska komma på att han älskar mig nu, om han inte gjort det hittills. Jag vill inte ens tänka tanken. Jag vill inte skriva den, men jag måste för jag måste se på den! Ändå går den inte in.

Man kan inte tvinga någon att känna någonting. Man kan inte tvinga sig själv heller, även om jag tror att man absolut kan övertala sig själv om ganska mycket. Skit samma. För till saken hör att jag aldrig riktigt tänkt mig att han ska älska mig.

Och ja, det är oerhört grymt att tänka så. Mot honom, inte mot mig. För samtidigt vill jag ju att han ska kunna känna för någon så som jag känner för honom. Jag vill inte beröva honom den möjligheten, oavsett vad jag själv känner. Det är han för viktig för.

Men han är trasig, så trasig den där pojken. Och det kommer ta många år att laga honom. Han kan inte gå den vägen helt själv, det är inte rimligt, även om jag vet att han gärna vill det. Jag vill vara med där. Jag vill göra allt jag kan för att bygga upp honom så gott det går. Jag är övertygad om att jag behövs i det. Och efteråt? Efteråt kanske han kan bli kär igen. Om han blir det i någon annan kommer jag gå hem och gråta ur mig mitt hjärta, men jag kommer också vara glad för hans skull.

Men fan heller att jag kan tänka mig den här tiden utan att få vara nära honom, utan att få ligga nära och känna hur han luktar och hur han känns och hur han får mig att känna. Jag vill vara hans bästa vän och hans bästa älskare och jag vet att jag kan vara båda. Jag vill ligga ihopkrupen och känna mig så där otroligt omtyckt och rätt som han har fått mig att känna. Jag vill känna mig så otroligt sexig som han har fått mig att känna. Och så trygg, så på rätt plats.

Har det verkligen bara varit min egen blinda, blinda kärlek som visat allt det där för mig? Eller har det funnits något mer med? Och i så fall; vad?

Det gör så ont i mig att han hela tiden försökt att känna äkta kärlek, och inte lyckats. Det gör så ont, för det måste ha varit så jävla jobbigt för honom. Så obeskrivligt energistjälande. Frustrerande. Skuldsättande.

Och det gör så ont att tänka på att hade denna detalj, denna enda helt avgörande detalj inte funnits där, så hade vi det senaste året haft det bästa förhållandet jag fått uppleva. För fan vad bra det har varit . Inte bara, självklart. Jag har varit otroligt ledsen, och jag har varit nära att ge upp och lägga ner och hitta någonting som inte är lika jävla svårt att hantera. Men inte ens nu, inte ens med all ilska och all rationalitet och alla känslor som trasar sönder mig så mycket kan jag rimligen se hur det hela skulle vara kört, olösbart, hopplöst.

Jag tror att förhållanden är mycket som bolag, och jag tror att de drabbas av lågkonjunkturer. Jag tror på att det man gör, givet att man känner att man funkar ihop bra i övrigt, är att lösa problem tillsammans bäst man kan. Jag tror på att allt går att prata om, och att allt går att hantera. Jag tror inte man kan prata sig till att bli kär, men jag tror att man kan prata sig till att vara lycklig tillsammans.

Jag önskar jag kunde skilja på kärleksförblindat önsketänkande och en rationell och hållbar syn på allt det här.

Jävla, jävla skithög. Jävla jävla skitvärld som inte låter saker bli bra någon gång. Som inte låter två människor som skulle kunna ta hand om varandra så bra, göra det. Jävla jävla skitvärld som inte låter mig ha kvar den här pojken som… som är som mig.

Dagens katastroftankar

2008-07-06T17:55:00.001+02:00

Om någon kom på ett sätt att utvinna energi ur katastroftankar skulle världens energiproblem för evigt vara lösta. Katastroftankar är nämligen finurliga på så sätt att de bygger upp och understödjer varandra. Det räcker med att en enda får fäste, och sen kan jag se fram emot att slungas runt i ekkorhjulet under obestämd tid eller tills världen bestämmer sig för att ge mig en breake.

Tilde har varit borta i nästan en vecka nu, så jag har gott om grogrund för katastroftankar. De kommer i alla former och storlekar, från att jag är övertygad om att hon hittats överkörd någonstans så fort telefonen ringer, till den där känslan av att jag har glömt något som jag inte kan skaka av mig.

Katastroftankar är ett samlingsbegrepp med ett ödesdigert namn, men känslorna som inordnas därunder skiftar hejdlöst. Min toppnotering är att en övertygelse om att människor jag tycker om har dött. Det kan räcka med att ngn inte svarar i telefon när jag ringer för att hjulet ska börja spinna, och ju längre tid det tar innan jag får tag på dem, desto värre blir känslan. Till slut kan det hela vara en enda soppa av fullfjädrad ångest och ett maniskt behov av att få tag på dem. Gissa va populär jag gör mig genom att vara sån…

Men annars är mina katastroftankar mest en känsla av att Allt Kommer Gå Åt Helvette. Har man känt mig ett tag vet man förvisso att det mesta faktiskt går åtminstone lite åt helvette med jämna mellanrum, vilket gör skiljandet av katastroftankarna från vanlig enkel erfarenhet lite klurigt. Men en dead givaway är om tanken åtföljs av något maniskt beteende. Om jag känner att jag bara måste, måste, MÅSTE få tag på någon för att fråga om helgens planer kvarstår så är vi helt klart inne på katastroftanke-området.

Det är skitsvårt att komma till rätta med det här. Logiskt tänkande funkar inge vidare. Min hjärna är mkt bra på att berätta för mig vad jag ska tänka och känna, och då har jag själv inte så mycket att säga till om. Rationaliteten blåser all världens väg. Det bästa system jag har kommit på hittills är att kohandla med mig själv.

Om jag låter tankarna ta över får jag ångest, och det är ju ingen höjdare. Men om jag försöker lägga locket på och inte lyssna på dem alls får jag också ångest, vilket suger. Lösningen har blivit att gå med på några saker som katastroftankarna vill, mot att de nöjer sig med det. ”Ok, jag kan ringa en gång nu och en gång ikväll, men sen får det vara bra. Är vi överens?” Det funkar förvånansvärt bra om jag samtidigt lyckas hålla mig någorlunda sysselsatt och inget dåligt inträffar under tiden. Random skit som inträffar får ekkorhjulet att snurra bortom min kontroll, så det här systemet funkar inte alltid, men ibland är i alla fall något.

Så nu ska jag ta och titta på film och ignorera att kissen är ute och ränner. Och inte gå ut och leta efter henne förr än ikväll. Och inte tänka på den kommande jobb-veckan. Och inte anta trista saker om nästa helg. Så. Se där. Se mig vara lugn…

Nåja, ganska lugn.

Skräp.

A good day

2008-07-04T22:08:00.002+02:00

Idag låg jag i badet och tänkte på mina resor som varit precis så där lagom galna ibland. Och när jag gick förbi spegeln insåg jag att jag just idag var himmla söt. Och sedan fick jag höra, från ett lite oväntat håll, att jag är sexig. All in all; it's been a good day.

Dagens rant

2008-06-30T08:27:00.003+02:00

Jag stör mig på den heteronormativa kärnfamiljsnormen. What an opening, ey? Men jag stör mig verkligen, dagligen och stundligen, på hur det enda som ges spelrum i den offentliga sfären är denna snäva, snäva världsbild som så få faktiskt lever efter. Jag stör mig på hur den manifesterar sig, överallt, utan att vi tänker på det.

Gå in i en inredningsbutik och titta på bilderna som ställs ut för att ge visningsrummen en ombonad känsla. Fotona på hyllorna föreställer kvinnor och män, alltid tillsammans, alltid i vedertagna par. En man och en kvinna, inget annat. Inte ens två män som kampar tillsammans, aldrig någonsin två kvinnor som kramas. Och det är bara att glömma bilder på en glad familj där en av ungarna har ett synligt handikapp. Glada cp-ungar är inte presentabla. Bilderna på hyllorna är inte där för att visa hur familjer ser ut, utan för att skapa Drömmen om Familjen; den heteronormativa tvåsamheten, den enda rätta. Jag avskyr det.

Homosexualitet må vara hur vedertaget som helst, men ve den som försöker peta ut det i det kommersiella ljuset. Homosexualitet kan vara politik, eller vetenskap, men aldrig någonsin reklam. "Det skulle våra kunder inte acceptera" är en vanlig tanke, som verkar anta att inga andra än kärnfamiljer köper tvättmedel. Helst ska det vara tyska kärnfamiljer dessutom, med mödrar som går på lugnande och barn som är lobotomerade om man ska tolka reklamen bokstavligt.

Men var ligger då problemet, i detta vårt mest toleranta av samhällen? För till och med jag måste ju erkänna att vi har det rätt gott förspänt i det här landet, där mycket faktiskt är accepterat även om det inte skyltas med. Nej, jag tror inte problemet ligger i en stor grupp människor med föråldrade idéer, utan snarare i att en mindre kärnfamiljsgrupp skriker högst när deras värderingar någon enstaka gång ifrågasätts, och vana som vi är att få höra att de har rätt, viker vi oss.

När förlag bildas för att kunna producera barnböcker med jämnstäldhet och könsneutralitet jämte "god litteratur" som ledord, skriker dessa kärnfamiljer högt eftersom lille Pelle måste få inbankat i huvudet enda från start att bara pojkar spelar fotboll. Och aldrig gråter. Annars blir han homosexuell. (Jag grämer mig för att jag inte har kvar länken till den här artikeln och den påföljande debatten, men konsensus hos debattörerna var verkligen att böcker med genusmedvetenhet var ett experiment som inte skulle tillåtas och att folk var uppenbart rädda för att de skulle göra deras söner gay. År 2008, i Sverige, lever vissa fortfarande i den tron)

Jag vet inte vilken typ av familj jag kommer hamna i någon gång. Det är egentligen egalt. Jag skulle likt förbannat vilja göra uppror mot detta kvävande, förminskande kärnfamiljstänkandet som gör att det enda vi har att spegla oss i, varje dag i varje media, är Mannen och Kvinnan, leende och möjligen med en Son och en Dotter i släptåg. För alla andra bilder behöver man söka sig till medier med specialintressen. Och det stör mig, det stör mig något enormt. Egentligen handlar det inte ens om vilka sexuella preferenser som lyfts fram dagligen och stundligen, tills det enda vi kan göra är att ta dem för (av gud) givna. Det handlar lika mycket om att ungar matas med att alla familjer är vita och att ingen sitter i rullstol. Om det inte är lite synd om dem förståss, och hjälten i boken får hjälpa dem lite och känna sig bra. Men ingen sitter i rullstol i reklamens värld, även om man kan anta att även rullstolsbundna ibland använder tandkräm.

Jag läste för ett tag sedan att en av alla dessa tidningar med fokus på nyblivna föräldrar hade använt en flicka med Downs syndrom som omslagsmodell. Inne i tidningen fanns dessutom en artikel, inte om hur det är att ha barn med handikapp, utan ett bildreportage där ungen visade upp alla möjliga barnkläder precis som om hon hade varit vilken unge som helst. Efter vad jag förstod hade bemötandet från läsarna blivit övervägande gott. Men en svala gör ingen sommar, tyvärr. Det är så oerhört fånigt att bara perfekta små blonda knoddar används för att visa vad precis alla knoddar behöver i alla andra tidningar. Ska det verkligen vara så himla svårt att visa upp människor som inte fungerar i den här snävaste av mallar? Och att dessutom visa upp dem inte i relation till deras handikapp, tro, läggning, utseende, utan som det folk de är?

Vi är inte ett dugg bättre än de länder där man, trots att religionen och samhället påbjuder täckande klädsel, likväl säljer allt från tandborstar till ringmuttrar med hjälp av nakna kvinnor. Här säljer vi istället allt med hjälp av kärnfamiljer, och det vi säljer är inte bara produkten i sig utan en världssyn, en självbild och en gräns för normalitet. Lämna allt hopp, ni som kliver över tröskeln.

"I en tid när privatiseringen står på topp, när valfrihet är en lysande reklamslogan, när allt ansvar läggs på dig som individ och ord som välfärd och solidaritet anses omoderna och fula, i den tiden kanske etiketter, titlar och manifestationer blir desto viktigare? Ju större så kallad valfrihet, desto större kaos och längtan efter ordning och reda. Som i kärnfamiljen. Kanske är det också av denna anledning som min generation gifter oss högkyrkligt, stockkonservativt och väldigt påkostat. " Maria Sveland i dagens DN

Något lite klokare

2008-06-07T14:04:00.002+02:00

Jag har bråkat med min dator de senaste dagarna. Nu är det hela på rätt väg; jag har ett fungerande OS och jag håller på att fylla på med de program som gör mig hemmastadd här. Och jag har lärt mig lite om mig själv.

Eftersom Vista, varesig man vill det eller inte, kommer med en uppsjö av förinstallerade program tänkte jag bryta med mina gamla trotjänare och ge Microsofts favoriter en chans. First runer up var Media Player. Jag har alltid använt mig av Winamp förut, men nu tänkte jag att jag minsann inte var den som knegade på i gamla hjulspår. Så jag testade. Och sågade MP direkt.

Det var så fel. Inget var där jag ville ha det och inga funktioner var bekanta. Fåniga, fåniga mig tänkte jag medan jag surade över att jag inte fick MP att fungera. Fåniga, fåniga mig som är så konservativ och så inkörd att jag vägrar lära om. Så jag gnällde lite och ägnade över en timme åt att kolla på funktioner, testa olika skins och på alla sätt försöka bli vän med MP. Till slut hade jag huvudvärk och var skitarg.

Och så började jag fundera lite. Sedan rök MP all världens väg, och jag installerade Winamp istället. Dessutom hade jag kommit fram till lite saker som mig själv

Bara för att man intuitivt inte tycker om ngt, så behöver det inte betyda att man är inskränkt. Det kan det göra, men efter att ha gett någonting en rimlig chans kan det vara läge att inse att man faktiskt kände rätt från början. Jag är min egen värsta kritiker ibland...

Bara för att man har mått bra i någon dag behöver det inte betyda att man inte fortfarande är trasig. Jag har varit förhållandevis glad och aktiv i någon dag nu efter min dipp, men väggarna är mycket, mycket tunna. Jag hade inte reagerat så här starkt på en sån här liten fånsak, hade jag mått bra. Jag blev verkligen innerligt förbannad! Fast det var nog bra, för det fick Fröken 2 att inse att det var något lurt bakom det hela.

Så nu ska jag försöka ta det lugnt, ge mig själv lite mer cred. och verkligen försöka känna igen situationer jag fortfarande inte fixar att hantera.

Man lär sig något nytt varje dag. Synd bara att huvudvärken verkar komma på köpet.

Mörkt

2008-05-29T22:00:00.001+02:00

Och i takt med att det blir mörkare ute, blir det svårare att ignorera det svarta hålet i magen.

Det här är såååå karakteristiskt…

2008-05-29T18:02:00.002+02:00

Fick följande mail från programadministratören idag:

”Hej, Jo! Nu har jag fått resultatlistan från L ang. hemtentan som ni skrev. Du fick VG, Grattis! Problemet är nu att […]”

Ja, problemet visade sig vara att jag saknar 1,5p i kursen som sådan, efter en omorganisation där två kurser slogs ihop. Kurs A och Kurs B, som tidigare bara hade gemensamma projektarbeten ihop, blev sedermera kurs C. Jag har läst och klarat av kurs A, samt alla de gemensamma arbetena kurs A och B emellan. Tanken var nu att jag skulle läsa kurs C, och få tillgodoräkna mig allt därifrån, inkl de gemensamma arbetena. Och så skulle jag så klart skriva den hemtenta som motsvarade tentan i kurs B. Men då saknades det som sagt dessa organisatoriska 1,5p. Jag gick och pratade med administratören, och fick ett muntligt ok på att de där 1,5p kunde vi gott strunta i. Det var då det.

Detta är nu. Och nu är diverse muntliga löften överspelade. Lösningen som föreslås istället är att jag gör ytterligare en kompletteringsuppgift som tillskrivs mig i kurs B, så att det sedermera på mitt examensbevis står att jag klarat kurs A och B istället för bara kurs C. Och jag är bara så less på alltihopa!

Jag orkar inte tjafsa mer om saken, utan håller god min, kontaktar ansvarig lärare och ber om att få komplettera. Står där med mössan i handen och känner mig jobbig och krånglig och besvärlig för att jag strular så dant och uppenbarligen Inte Har Koll PÅ Vad Som Gäller ™

Bläh och dubbel-bläh! Just nu önskar jag mig mest av allt att mitt liv kunde få vara enkelt en hel vecka i sträck.

Ledsen

2008-05-28T20:23:00.000+02:00

Och så sitter man här och gråter för att man känner sig som ett så fullkomligt meningslöst as. Meningslös och fånig och sjåpig. Jag fattar verkligen inte att folk står ut med mig i längden. Hur länge ids man höra på någon annans gnäll innan man lessnar? Borde jag lära mig att hålla käften? Skulle det göra någon nytta? Varför håller jag på så här? Kommer någon orka med mig?

Jag orkar inte bry mig idag

2008-05-28T19:27:00.003+02:00

Jag orkar inte bry mig idag. Kom hem och skulle installera Vista för att få ut mesta möjliga ur min uppgraderade dator. Det sket sig redan från start (Skivan vägrar boota i windows-läge och påstår att ”Setup can not run on this version of the Operating System”. Om jag botar från cd vid uppstart får jag bara välja att göra en nyinstalation av windows, inte en uppgradering som jag vill. Anledningen till att jag inte vill göra en nyinstallation är att jag inte vill bli av med all info som ligger i registret. Och på den vägen är det.) och för en gångs skull orkade jag inte jaga rätt på svaren eller försöka lösa problemen. Orkar inte tänka. Orkade som bara inte engagera mig. Jag vet att jag skulle kunna googla på det. Men jag ids inte.

Samma sak gäller AoC. När jag WoW:ade kunde jag knappt bärga mig tills jag kom hem och fick spela efter arbetsdagens slut. Jag kunde slänga i mig en macka framför datorn för att ta bort de värsta av hungerkänslorna bara för att få så lång speltid som möjligt. Och det var verkligen skitkul att spela med folk, att levla, och att upptäcka världen. Jag känner ingenting av det här inför AoC.

Jag inbillar mig lite att det beror på att jag spelat så lite hittills, och att det strulade så mycket för mig innan jag uppgraderade datorn. Men faktum kvarstår; jag tycker inte det verkar särskilt spännande längre. Det är inte snyggt. Det är inte fängslande. Och det är inte socialt på samma sätt som WoW. Inte än iaf. Men det är ju nu det behöver fånga mitt intresse, annars kommer jag aldrig över lvl 20.

Jag vet inte vad det är med mig. Jag blev fast anställd idag, med en klart bättre lön och massor med avtalsrättsliga arbetsuppgifter att se fram emot. Och nog tror jag att jobbet kommer vara spännande, och utvecklande och skitbra att kunna sätta upp på sin CV. Allt det är ju lyx, krasst sätt - jag borde vara skitnöjd. Men det är jag inte. Jag jobbar på, gör det jag ska och mer därtill. Som vanligt. Jag håller god min och ler och har massor med idéer och får massor med beröm, men jag är inte ens lite engagerad. Jag tycker inte illa om det, jag tycker inte bra om det. Jag tycker ingenting.

Jag saknar att se fram emot saker! Fan, jag saknar det där suget i magen som jag fick när jag spelade WoW och jag saknar att umgås med folk online. Jag saknar de små nördpojkarna på servern. Jag saknar att bli fånigt lycklig över småsaker. Men jag saknar det bara intelektuellt. Det finns ingen känsla i det. Det enda jag i någon mån verkligen vill, är att den här kvällen ska gå så att jag kan få gå till jobbet imorgon och vara upptagen med saker och slippa tänka.

Det är så här att vara bipolär, men jag hatar verkligen de här mellanlägena. När jag mår riktigt kasst är världen svart, eller inte riktigt riktig. Men någonstans inom mig finns Fröken 2 kvar, och säger att det är ok att må kasst ett tag och att det går över. Som läget är nu däremot känner jag inte att jag mår tillräckligt dåligt för att få må dåligt. ”Har du då inte allt, ditt vita, välnärda, as?” som Jan Berglin uttryckte det.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte hur jag ska komma ur det här. Jag vet inte hur jag ska lyckas få tillbaka känslan bakom mina handlingar. Vet inte hur jag ska få tillgång till några känslor alls just nu. Antagligen är det väl bara frågan om att vänta ut den här perioden, men det alternativet suger. Allt roligt som händer springer om mig, och jag ids bara inte haka på.

Stanford-Binet is no help at all

2008-05-25T23:40:00.001+02:00

Ibland undrar jag hur osmart man kan vara med en IQ på 120+. Svaret är naturligtvis ”Nästan hur osmart som helst” vilket säger en del både om IQ-måttet och om mig.

It’s been one of those days. Allt möjligt har blivit fel från början till slut och när Det Jävla Skitspelet satte sig på tvären höll jag seriöst på att börja gråta i ren frustration. Och så har jag så klart Fröken Två i bakgrunden, med korslagda armar och snörpande mun, som säger ”Och hur intelligent är det att bli ledsen över att ett datorspel inte gör som du vill?”

Men tack då. För det handlar ju naturligtvis inte om att det är ett datorspel. Det hade kunnat vara en bil eller ett mattetal eller vad som helst annars som inte funkade hur jag än vände och vred på det. Fast samtidigt så tror jag att jag har mycket mindre tålamod med mig själv än vad som är strikt nödvändigt när datorer är involverade. Och så handlar det så klart om att jag vill umgås med M för jag saknar honom så det är fånigt. Och jag kan inte. Och då blir jag frustrerad. Och så blir jag ledsen. Och sen spelar det ingen roll hur intelligent jag är för datorn är fortfarande Dum.

Man skulle kunna tro att det liksom var läge att lägga ner där. Kanske krypa ner i soffan, se en film, klappa katterna osv. Eh, nej. Nej, det hade ju kunnat skänka mig någon typ av själsro – gud förbjuder! Nej, istället tackade jag ja till P’s inbjudan att se på film hemma hos honom. Let me re-cap; jag är alltså arg och frustrerad och på gränsen till ledsen, och jag bestämmer mig för att det är en bra ide att umgås med mitt ex…

Jag vet hönsägg som är smartare än såhär.

I vilket fall; jag går dit, får lite kvällsmat, och så börjar vi snacka. Och någonstans nämner jag att jag är frustrerad över saker i mitt liv, bl. a över att jag inte kan avgöra om jag är lat eller om jag bara inbillar mig att jag är det.

Att säga något sådant till P är som att vifta med ett rött skynke framför den redan uppretade tjuren. Naturligtvis följde en diskussion som hämtad från vår sista tid tillsammans, där båda två gjorde sitt yttersta för att provocera den andra. Och naturligtvis vann jag, för P har inte en argumentativ susning mot mig. Vilket han vet, vilket gör honom extra irriterad.

Och det spelar ingen roll att han drog det här lika mycket som jag, för jag borde ändå haft vett att säga nej och bara hålla käften. Det är en erkänt dålig ide att försöka ha någon form av teoretisk diskussion med P. Särskilt en som handlar om hur man ser på ens liv. Jag vet det här mycket, mycket väl. Jag har hjärnkapaciteten till att dra långtgående slutsatser om ett paradigms inflytande på gängse rättsnormer, men placerad i ett rum med någon jag känner utan och innan beter jag mig fortfarande mer än nådigt hjärnstört.

Vad fan ska man med de där 120 poängen till egentligen? Kan jag få köpa lite smarthet för mina?

Nåja, nu känns det bättre iaf. Jag mailade P nyss och bad om ursäkt, och även om jag inte vet om jag bad om ursäkt för att jag betedde mig dumt eller om jag gjorde det för att det alltid kan reta folk att man är ödmjuk och insiktsfull innan de hinner vara det, så är jag i vart fall inte lika frustrerad på mig själv längre. (F.ö uppskattar jag att folk säger åt mig när jag beter mig dumt mot dem. Det är lite därför jag skriver det här – om jag gör så här mot någon av er så slå mig!)

Nu ser jag fram emot MS besök nästa helg, för äntligen får jag träffa någon som inte går i taket för att jag egentligen är minst lika intresserad av hur folk säger saker som av vad de säger. Och som vet vad ett cirkelargument är. Och så ser jag fram emot att få bli en bild på en vägg. Jag behöver bli påmind om sånt ibland. Det var bra att jag blev det ikväll. Jag har skygglappar när jag är frustrerad, och allt som finns är det jag ser. När allt jag ser är ett skitlass, well, skit, är det bra om någon vrider mitt huvud i en annan riktning.

Nåja, så är det iaf. Nu är det sovadax! Natti!

Top-top, top-top goes the hedgehog

2008-05-24T21:50:00.001+02:00

Jag gick och såg P’s föreställning idag, mest för att jag lovat. Den var riktigt bra, så klart, och jag hade jätteroligt. Men sen så blev det mingel med vin och salta pinnar och när det började dra ihop sig till fest kände jag att jag hade fått nog av de vackra människorna, tackade för mig och bestämde mig för att gå hem till min dator.

Och folk suckade och tyckte att jag var lite fånig som gick min väg så tidigt, för jag borde ju ha varit kvar och varit social och lett åt människor jag inte tycker är särskilt intressanta och allt det där. Och visst kände jag mig lite fånig där jag slank iväg som en skamsen katt med svansen mellan benen.

På vägen hem hittade jag en vilsen igelkott. Den irrade runt på trottoaren bredvid en bilväg och såg ut att ha en mycket kort life expectency i sin nuvarande position. Så jag virade in den i min jacka och tog med den till en trädgård en bit bort, där den kunde få irra runt med lite mindre risk för sitt liv.

Det säger en del om mig att jag föredrar att gå hem framför att gå ut och festa med det vackra folket, och att jag tar hand om vilsna igelkottar. Det säger i och för sig mest att jag är en wet hen. Och en obotlig datornörd. Men sen så säger det en och annan bra sak med, inbillar jag mig.

Nu ska jag se om jag kan övertyga min gamla dator att den visst orkar dra runt AoC om den verkligen vill. Och så ska jag känna mig som en ganska bra människa.

Age of Conan, Murphy, and me

2008-05-24T11:31:00.004+02:00

Igår mailade jag Discshop och frågade hur det gick med min beställning av Age of Conan. Den var lagd för länge sedan, jag hade fått en beställningsbekräftelse men sedan rådde tystnad. Inga uppgifter om leveransdatum. Ingenting.

Svaret jag fick var att jodå, det finns en beställning. Men ingen bokning. Spelet kommer, eh, sen. Den beställningen kan ni ta bort, tyckte jag, trött och läs.

Jaja. Jag får väl knata ner på stan imorgon och köpa den i den lokala spelaffären, tänkte jag. (Och tänkte inte så mycket längre, vilket vi snart ska se…) Så i morse knatade jag in på EBGames och sa ”Hej. AoC släptes igår, eller hur? Ha ni någon kvar?”

”Hade du bokat?”

”Nej”

”Nä, då är det nog kört tyvärr. De är slut i hela Europa. Vi vet inte när det kommer fler. Kanske om en vecka…”

”Skit!”

”Men kom tillbaka precis innan vi stänger. Jag har en massa spel undanlagda och om de inte hämtas ut kan jag sälja ett av dem till dig.”

Och så var jag precis på väg ut ur affären när vi liksom började prata. Han frågade vad jag spelat förut och jag svarade WoW. Sen så bara pratade och pratade han passionerat om online-spelens utceckling, om WoWs fördelar och nackdelar och om AoC som skapelsens krona. Efter några minuter var jag bara tvungen att säga ”Vet du, du gör det inte lättare för mig att vänta till stägningsdax…” med ett skevt leende på läpparna.

”Hmm, vänta ett tag…” tyckte han, tog fram bokningslistan och började ringa. Första samtalet gick till en kund som hade bokat två spel och mitt hopp for upp en stund men dalade så igen när det visade sig att han skulle visst ha båda och han skulle hämta dem snarast. Men så kom nästa samtal, till en gammal EBGames-anställd. Han hade bokat spelet i butiken men, visade det sig, även någon annanstans. Och hade hämtat ut det anda. Och ville bara ha ett. ”Grattis” tyckte killen i kassan. Jag måste ha skinit som en sol just då.

Så det jag har lärt mig idag är

1. Lyssna på folk som pratar med dig på MSN. Ibland har de rätt. (den där är intern. Men jag tror att M förstår…)

2. Prata med killen bakom disken. Och le. Det kan ta dig långt.

Och slutligen

3. Ibland ordnar det sig. Up your’s Murphy!

Sheep among wolves

2008-05-21T20:38:00.000+02:00

Jag sitter och lyssnar på Covenants The men. Och ryser, för den är så jävla bra.

Poly explaned

2008-05-14T20:42:00.005+02:00

En snabb koll av min besöksstatistik avslöjar att de allra flesta som hittar hit gör det genom sökorden poly eller polyamori . Jag har även uppmärksammat att jag blivit citerad och länkad till från flera poly-siter. Det är smickrande, men känns lite missriktat eftersom jag själv upplever att jag inte skrivit någonting om polyamori i sig här, bara lösa trådar om mina egna bryderier i en värld som innehåller mycket förvirring och ibland inte helt heteronormativa antaganden.

För att leva upp till min läsarkrets helt outtalade behov, erbjuder jag därför nu lite information om polyamori. Jag har själv inte kunnat hitta några riktigt bra svensk poly-infosidor (men tipsa mig gärna om länkar i kommentarerna!) men det finns en engelskspråkig sida som jag kunde närmast utantill ett tag. Här har ni länken. När jag snubblade över den för något år sedan var det lite som att komma hem, hur corny det än låter. Helt plötsligt var det inte bara jag som var knäpp och hemsk och dålig. Helt plötsligt finns det någon som hade satt ord på precis allt det där jag känt, och på ett avslappnat, humoristiskt och rakt sätt förklarat att det är ok; man får känna så. Bliss!

What, like, two girlfriends? är bra för alla, vågar jag nog påstå. Den har något för er som är kvar i garderoben (jag är bara här för att hänga in kavajen, jag lovar…) för er som kommit ut och insett att det är skitsvårt att få relationsrådgivning utanför mono-normen, och för er som undrar vad fan det är för fel på er partner egentligen, som tycker att det inte duger med bara dig. Sidan rekommenderas även för alla andra som är nyfikna, eller bara gillar att läsa välformulerade, lagom sarkastiska, härligt humoristiska betraktelser om folk som inte riktigt är som de andra barnen.

Sedan jag upptäckte den där sidan har jag hunnit med en hel del i mitt liv. Jag har varit förälskad i känslan, bejakat den, blivit självkritisk och tvivlat, demonstrerat och manifesterat för allt vad hjärtat orkade, och kommit till ro med en och annan insikt i bagaget. Därför tänkte jag bjuda på en FAQ sammanställd av de vanligaste frågor (eller påståenden…) jag fått under min resa, och svaren som jag ibland önskat att jag varit odiplomatisk nog att ge.

Q: Erkänn; du vill ju bara knulla runt!

A: Eh, nej. Nej, hade jag velat knulla runt så hade det varit lättare att lösa. Man involverar inte sig själv i flera förhållanden för att man vill knulla runt. Möjligen gör man det för att man lider av svårartade organisationsbehov, men det är en annan fråga.

Q: Det handlar om att du inte kan bestämma dig!

A: Vet du, det är inte lätt att tala om för världen att man vill bryta mot en av de mest grundläggande normerna; den monogama familjekonstelationen. Är man velig så ställer man sig inte i skottlinjen med en färgglad måltavla på t-shirten.

Q: Fast det måste ändå bero på att du inte vågar binda dig. Hade du en otrygg barndom?

A: Jo, jag hade en otrygg barndom. Faktum är att jag har haft ett otryggt liv. Men vilken del av jag har flera förhållanden som jag lägger ner tid, kärlek och energi i för att få att fungera var det du kopplade till ovilja att binda sig, sa du att du sa..?

Q: Men hur kan du vara kär i flera personer?

A: Hur kan du inte vara det? I min värld är kärlek inte som pengar; det är inte en finit källa som liksom blir mindre om man portionerar ut den. Och föräldrar som skaffar ett andra barn ger inte bort den första ungen med argumentet "vi kan bara älska en åt gången". Vissa menar på att det där inte är en giltig liknelse, eftersom det rör sig om väsentligen skilda typer av kärlek. Och jag kan hålla med om att det finns skillnader i form, men inte i sak. Inte för mig i alla fall.

Q: Hur blir man poly?

A: Fan vet. Jag ser det som en sexuell orientering, ungefär som homo- eller bisexualitet. Och jag tror inte att någondera är hårdkodade i hjärnan från födseln. Jag tror generellt rätt lite på biologi som något orubbligt. Men jag tror inte att vi kan välja vår sexualitet för det. Vi är vad vi är; hur vi blev det är mindre intressant.

Q: Hur får man det hela att funka?

A: Man behöver inte vara knäpp, men det hjälper..? Som mest har jag haft ett primärt och ett sekundärt förhållande, en fast älskare och diverse strul samtidigt. Ingen av mina partners såg sig själv som poly, även om pojken i det sekundära förhållandet i vart fall var klart serie-monogam. Klarar man det utan att någon känner sig bortglömd, förbisedd, oälskad eller otrygg, så finns det ungefär ingenting man inte klarar av att organisera. För mig var det ett slitgöra och ett kärt besvär.

Men det är verkligen inget för the fainthearted. Ett förhållande är svårt. Två förhållanden kan, iaf periodvis, vara exponentiellt svårare. Man måste vara ödmjuk, man måste kunna lyssna på andra och man måste ha skin på näsan. Är dina partners också poly så hjälper det naturligtvis. Är de själva monogama (men vet om dina andra förhållanden och accepterar dem, naturligtvis, inget annat är acceptabelt!) kommer era liv bli klart klurigare. Men, som med alla andra förhållanden så går problem att lösa. Och efteråt kan du söka jobb som jonglör.

Q: Nu har du sikten inställd på en person allena. Så skönt att du kommit över det där med poly äntligen! (Jodå, jag har fått höra den där…)

A: Vad vi är förmögna att känna och vad vi sedermera väljer åt oss själva ligger inte nödvändigtvis i linje med varandra. Jag är bi, men har aldrig haft sex med en tjej. Det finns många anledningar till det, vissa tristare än andra, men oavsett vilka de är så ändrar de inte min sexuella orientering. Att jag känner väldigt mycket för en person och väljer den personen framför en polyamorös livsstil gör mig inte till mindre poly.

Alla förhållanden innehåller ett visst element av uppoffringar. Det enda vi kan göra, oavsett förhållandeslag, är en cost-benefit-analys. Jag är noga med att fråga mig själv, ofta, ofta; ”är det det här jag vill?” Om svaret är ”ja” så bryr jag mig inte så mycket om vilket form det tar sig.

Q: Handen på hjärtat; borde inte alla vara poly? (Ok, I just made that one up)

A: Jo! I min perfekta värld finns ingen svartsjuka och ingen otrygghet, bara massa, massa braiga känslor (och högar med sex). Och storfamiljer där man alltid har en axel att gråta ut på, och alltid någon som är beredd att gå ut med soporna. För att inte tala om en regering som inte är inne och detaljstyr i folks familjer genom skatter och föräldrarätter och allt annat som idag inte bara är monogamt utan så heteronormativt att det är rent fånigt. Men i min näst perfektaste värld är jag ihop med en pojke och lever rätt lycklig så med.

Så på det hela taget, och med handen verkligen på hjärtat, så tycker jag att folk ska fundera över vad som gör att förhållanden fungerar, och göra sitt bästa för att köra på det.

Håll om, håll tyst, håll ut

2008-05-14T20:40:00.001+02:00

En god vän till mig är stor förespråkare av ”klipp dig och skaffa dig ett jobb”-filosofin vad gäller depressionshantering. Faktum är att hon börjat bli närmast militant i frågan; hon blir genuint upprörd när hon hör om människor som ”inte gör någonting åt sin situation”, en beskrivning som tillämpas både på folk som har en tendens att gnälla för att få uppmärksamhet och på personer som brottats hela sitt liv med kemiska depressioner. Man ska rycka upp sig så blir saker snart bättre; i annat fall går man bara runt där och är en aktiv förolämpning mot världen i allmänhet och henne i synnerlighet.

Jag har mina egna teorier om varför hon reagerar så starkt på det här, men just dessa är inte föremål för dagens blogginlägg. Snarare gäller det min egen syn på hur man bör hantera människor som mår dåligt. Även jag har nämligen varit en stor förespråkare av ”klipp dig och skaffa dig ett jobb”-filosofin. Men det var länge sedan nu. Länge, länge sedan och jag har hunnit fundera sedan dess.

De flesta i min generation är jobbiga jäkla as som inte kan ta vara på sig själva, som har en pappa som betalar allt och en mamma som curlar vägen till framgång åt dem så att de aldrig (gud förbjuder!) ska behöva hantera en endaste motgång på egen hand. Kommer någon av dessa snorungar snyftandes, är min första impuls att ge dem en örfil och sen förklara att deras problem är skit värda. Att de behöver rycka upp sig, inse fakta och möjligen klippa sig och skaffa sig ett jobb.

Sen finns ju den andra änden av spektrat. Människor som står mig mycket nära, som jag tycker om och som jag verkligen inte vill se må dåligt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ville ge även dem en örfil och en sax ibland. Jag vill inte se dem må dåligt så jag önskar att de kunde skärpa sig, inse sitt eget bästa och ta till den där snabba fixen, den patenterade lösningen som gör allt bättre. När jag har kommit så här långt i tankekedjan måste jag titta mig i spegeln för att se efter om det inte är P som tittar tillbaka. Han var de patenterade lösningarnas riddare och förkämpe. Jag gjorde slut med honom ganska mycket på grund av det.

Ingen människa, varken intelligent, underbar, trögfattad, bortskämd, tjänar på att höra att de är korkade när de mår dåligt. Man kan skälla lite ibland, och ibland behöver människor som fastnat i trygga mörker en spark i rätt riktning. Men ingen, /ingen/ mår bra av att bli idiotförklarad, att ha någon som skaldrar uppenbara sanningar över ens huvud och fråntar en bestämmanderätten eller insikten över den situation man befinner sig i.

Det är frustrerande med människor som mår dåligt, särskilt om man tycker mycket om dem och vet att de mått dåligt i åratal, och att det inte finns någon ändring i sikte. Men min mycket bestämda åsikt i frågan är att även om man förvisso kan uppnå förändring hos andra genom att vara auktoritativ och styrande, så är det sällan värt det. Kanske består förändringen, kanske inte. Men även om den består; vet du då verkligen vad du har skapat? Eller hur äkta det är, under den välpolerade, blanka ytan?

Människor gör dumheter. Människor kommer fortsätta göra dumheter vare sig jag lägger mig i eller inte. Så jag tror att det bästa jag kan ge någon inte är goda råd, utan tålamod. Jag bryr mig massor; jag bryr mig så mycket att det gör ont i själen ibland, men jag övar mig på att bry mig på respektfullt avstånd och på att inte blanda ihop mitt eget behov av att vara behövd med andras behov av att behöva.

En annan god vän till mig berättade att sjukvårdare får lära sig HHH-metoden som hjälp vid hantering av människor i chock eller kris. HHH står för ”håll om, håll tyst, håll ut”. Som vän eller partner kan man inte göra det i evigheter; man har egna behov, egna mörker, som behöver tillgodoses med. Men jag tror att man kan göra det mycket, mycket mer än vad många gör nu. Jag tror faktiskt att man i många lägen gör gått i att hålla tyst. Det du säger är sällan så viktigt som du tror. Det är att du orkar stå ut som räknas.

Jag insåg just att jag skrivit en post som denna en gång tidigare redan. De nada; vissa saker tål väl att upprepas.

Lycka

2008-05-10T12:21:00.004+02:00

Mobilen ringde sent på kvällen. Jag låg och halvsov framför datorn, men tänkte att det kanske är han som ringer och säger god natt, efter festen. Svarade. Det var han.

Hej Plupp. Sover du? sa han

Nästan. Halvsover. Vad gör du?

Jag är gossig.

Så synd att du är så långt bort då.

Mmmm.

*skrattandes* Har du druckit?

Nej. Titta ut genom fönstret så får du se varför.

Han hade kört hit. Skippat andra saker och kört hela vägen hit för att träffa mig.

Det är knappt så det har sjunkit in ännu. Jag ser honom så tydligt, nedanför fönstret, med mobilen i handen. Och jag hör honom så tydligt, jag kommer ihåg vartenda ord.

Titta ut

Han kom hit…

Och idag blev det server-strul på jobbet så han blev tvungen att åka hem nu, men han tyckte ändå det var värt att komma hit. För att han var gossig. För att han ville träffa mig.

Lyssnerskan

2008-05-08T21:45:00.002+02:00

Vad vill du?

Det där är ingen bra fråga. Jag vill väldigt mycket, men jag behöver väldigt lite.

Jo, du brukar påstå det… Så vad saknar du då?

Är du där nu igen?

Ja, jag är där nu igen.

Jag saknar någon som lyssnar. Människor är så väldigt dåliga på det. Efter en kort stund slutar de att lyssna och börjar reagera istället. Reagera kan jag göra själv. Det jag behöver är någon som lyssnar, som lyssnar på allt, även på det jobbiga, även på det lilla. På alltsammans. Om och om igen, bara lyssnar tills jag berättat så många gånger att jag fått ur mig alltsammans.

Reagera kan du göra själv.

Ja. Jag är också dålig på att lyssna. Jag vill inte veta. Jag vill inte höra när hon beklagar sig, ändlöst, meningslöst.

Allt hon vill är att du lyssnar på henne. Verkligen lyssnar. Du är din mors dotter.

Nej.

Det kommer jag aldrig att vara.

Så vad är skillnaden?

Jag vet inte.

Eller jo, det gör jag visst! Men jag vill inte prata om henne. Hon är perifer.

Du kan skriva allt här. Etern lyssnar.

Mm, jag har funderat på det. Men det vore inte samma sak. Jag har diktat den där textens upplägg i huvudet många gånger och innehållet är rätt. Men publiken är fel, det hela blir fel. Jag vill inte ge bort det jag har att säga så lättvindigt…

Vad är viktigast; mediet eller konsekvensen?

Don’t get smart om me. Det finns flera konsekvenser här.

Den ena är att du får ur dig allt. Det skulle du behöva. Även små oförätter blir bittra genom åren.

Det andra är lyxen och värmen och närheten i att ha en lyssnare.

Du behöver en psykolog.

Jag behöver en människa. De är viktiga, även för mig.

Även för dig? Ha!

Jaja. Jag var retorisk.

Sluta vara retorisk och återgå till att vara rationell.

Vet du, jag ids inte riktigt med det. Rationell kan jag vara sen. Och var har du din syster idag då?

Vet inte. Jag tror att hon är och är kär.

Ah. Lucky bastard.

Berätta för mig hur världen ser ut.

Världen är en stad i öknen. Jag går i utkanten och…

Nej, den andra världen!

Världen är en trädgård fylld med blommande fruktträd. Och röda blommor. Jag antar att det är tulpaner. Jag ser det hela genom mitt köksfönster och så här i skymningen är det helt underbart vackert.

Vad gör dig mest ledsen?

Det vackra. Jag vet inte varför.

Ibland blir jag bara så läss på dig.

Mmm, tack detsamma. Det är rätt mycket ditt fel att jag kan tänka så här.

Och jag är ditt fel.

Förvånansvärt lite är mitt fel. Utöver er då. Men förvånansvärt lite annat. Det är rätt lyxigt.

Och lyssnandet?

Jag vet inte. Kanske klarar jag mig utan. Eller i alla fall med den vanliga vardagsdosen av lyssnande som jag faktiskt får.

Kanske fortsätter du drömma?

Jo.

Jag tror inte jag kan sluta.

Gaaah!

2008-05-01T10:56:00.002+02:00

Min mor ringde just och undrade vad jag hade för mig. Umm, inget särskilt svarade jag. Dumma umma jag. Så bra, tyckte mor, då kommer jag och min nya kille förbi och hälsar på!

Gaaah! Mor kommer på besök, med sin nyfunna kärlek (min mor har inte något vidare gott omdömme när det gäller vilka hon faller för. Senaste killen kostade henne en halv miljon med konkurs som följd.) och jag ska sitta här och vara trevlig med dem tills de behagar bege sig hem igen! Och det är inte så att jag kan slänga ut dem efter en stund direkt, för det är ändå en nästan 5h lång bilresa, t o r, de ger sig ut på. Gaaah!

My god; aldrig har jag längtat så mkt efter att få plugga företagsvärdering istället!

Varför jag var så grinig igår

2008-04-29T10:17:00.002+02:00

Igår var en sån där dag när man helst av allt bara vill sätta sig i ett hörn och gråta för att man är så himmla himmla trött, och för att ingenting fungerar.

Dagen började med serverstrul på jobbet och eftersom vår IT-tekniker inte var på plats fick jag hoppa in. Felet visade sig vara varken stort eller komplicerat, när det väl var löst, men jag fick börja med frågor som ”Var ligger serverrummet” (och fick fel direktioner och fel nyckel…) och ”Vilken av dessa skrotdatorer till hemmabyggen är egentligen vår server?” (fel instruktioner igen, ren envishet gjorde att jag inte ryckte strömmen till helt fel server) och sedan arbeta mig uppåt.

När den biten väl var löst hade fler fått nys på att jag gick runt och fixade saker, så då fick jag hoppa in och ställa till rätta det som senaste SPCS-uppdateringen hade strulat till. Här krävdes det ytterligare några samtal till IT-teknikern, eftersom jag aldrig i mitt liv jobbat med SPCS och helt enkelt inte hade någon aning i vilken ende jag skulle börja. Vid det här laget började han bli lite irriterad, och tyckte att han faktiskt hade skickat ut ett mail med instruktioner, om utifall att detta fel skulle uppstå.

Jodå, jag hittade mailet. Det var skickat till samtliga 40 pers som jobbar här, och applicerbart bara hos fem eftersom alla andra inte har ens det minsta med SPCS att göra. Jag hade ögnat igenom det, konstaterat att det inte berörde mig, och slängt det tillsammans med tre tusen andra random info-mail som alla skickar ut och som inte egentligen berör mig.

Och kollegan T försökte att inte låta det märkas, men det hördes ändå att han var lite irriterad över att jag inte läst det noga, för så här en vecka efteråt var det ju uppenbart att det hade besparat honom ett helt telefonsamtal. Juh.

Men jag löste problemet, på ett oerhört mycket mer omständigt och tidskrävande sätt än om jag faktiskt vetat vad jag höll på med, och återgick till mitt skrivbord. Och fick frågan av chefen om info-materialet som jag håller på med var klart än. Jag svarade som det var att nej, det var inte klart och jag hade inte haft tid att göra det i helgen, men att jag skulle gå hem efter lunch och göra klart det hemifrån. Och att det var mycket i det som hade strulat, helt enkelt för att jag inte är helt hemma på InDesign och måste snubbla över ganska många fel innan jag lär mig hur saker fungerar. Ingen fara, tyckte han, du gör det i den takt du hinner. Vi vill ju inte att du ska gå in i väggen…

Mmm. Det är ju det. Jag vet att folk här är jättenöjda med mig, men samtidigt har de som vant sig vid att jag löser saker och att det går fort. Och då är det där med att allt går fort inte längre en lyx, utan någonting man lär sig att förvänta sig. Men för mig innebär det att jag hela tiden konfronteras med saker jag måste lära mig hantera, samtidigt som jag löser de problem de har och framför allt samtidigt som jag inser att allt det här egentligen inte är svårt, det är bara jag som inte kan det.

Så allt blir gjort, men allt tar tid. Jag får aldrig tid att optimera eller göra saker som jag verkligen är bra på. Det är lite som att lära sig ett nytt språk varje vecka, men bara så lite att man kan förklara för polisen hur den som stal ens väska ser ut. Och sen hinner man knappt följa upp hur det går med den saken, innan det är dags för nästa språk och nya problem.

Åååh, jag känner mig så gnällig och så tråkig! Men jag är så trött nu att jag inte orkar vara någonting annat. Det är i vart fall fantastiskt skönt att denna vecka är så kort; sista arbetsdagen är idag och sen är det härlig ledighet i fem hela dagar. Då ska jag slappa och fluffa och plugga och WoW:a. Men framför allt ska jag äta glass och choklad, klappa på katter och ta det lugnt.

Folk tycker att jag är bra!

2008-04-22T15:12:00.001+02:00

Fick just höra från min kollega att hon, chefen och mini-chefen hade pratat om mig på lunchen. Tydligen hade chefen sagt att han kan tänka sig att göra nästan vad som helst för att jag ska bli kvar här på jobbet även efter att min nuvarande tjänst löpt ut. Alla verkar tycka att jag gjort enormt mycket bra här, så vad kan jag annat än att bli tillbördigt smickrad? =)

Däremot vet jag inte om jag faktiskt vill bli kvar här. Jag trivs jättebra och det verkar finnas utrymme för mig att förhandla upp min lön, alldeles särskilt om jag skulle bli kvar på en mer permanent tjänst. Men på något sätt arbetar jag ändå utifrån antagandet att jag kommer bli klar här och sedan gå vidare. Kanske är det bland annat det som gör att jag kan jobba så mycket; för det finns ett slut att sträva mot.

Dessutom är jag sugen på nya utmaningar, som de brukar säga i reklamen. Jag vill jobba som ond och kritisk jurist. Eller som projektledare för något lagom avtalsrelaterat. Någonting som gör att jag behöver vara smart med hela hjärnan, inte bara med en liten bit av den då och då. Och så vill jag flytta. Återigen, jag trivs jättebra i min nuvarande lägenhet, men jag behöver förändring, en ny stad, närmare till människor jag tycker om, nya saker som händer.

Så planen är att ta ut examen i sommar och sen söka mig till nya jaktmarker efter årsskiftet. Jag ser fram emot det. Och är någon bara villig att ta in mig på intervju, så tänker jag slänga en hel hög med referenser från min nuvarande chef på dem. Fan ta dem om de inte ger mgi ett bra jobb efter det ;)

Vad är en komplimang värd?

2008-04-22T13:12:00.001+02:00

Ibland behöver jag påminna mig själv om att folk faktiskt visslar efter mig på stan.

Vaknade i morse, klev upp, såg mig själv i spegeln och tänkte ”Bläh”. Det är så lätt att känna sig pisstråkig och råttful så här i slutet på vintern, när man är trött in i själen och inget särskilt spännande har hänt på evigheter. Och när det var länge sedan någon visslade efter en.

Fast egentligen så var det kanske inte så länge sedan. Kanske är jag bara så förbaskat bortskämd sedan tidigare och så ovan vid detta mystiska magiska monogama liv att min jämföreslegrund är något dimmig. (Kuriosa; jag har aldrig tidigare varit monogam under en så lång och sammanhängande period förut, vilket är lite ironiskt med tanke på att jag heller aldrig har refererats till i så många Poly-bloggar och hemsidor, eller så bestämt hållt fast vid ett klurigt förhållande så länge.)

Men i vart fall så fick det bli kjol och kängor idag och om ingen visslar efter mig nu så går jag hem! Och det är ju klart, någon liten flirt sådär har jag väl fått på sista tiden. Ett sött mess från en flicka som kallade mig Lilla Räv, och ganska taffliga fikainviter från vår it-nisse som var nog så kul att avböja. Men... Det liksom försvinner i utrymmena som bildas av alla komplimanger ajg inte får.

Läste att manliga geishor börjar bli en stor grej i Japan. Någonstans slogs en entreprenör av den djärva iden att man kan tjäna grova pengar på att sälja trevligt sällskap och komplimanger till kvinnor. Själv tycker jag det låter som en fantastisk ide – i denna tid av hushållsnära tjänster är den som klippt och skuren för hushållet där man förvisso tycker om varandra men inte alltid har tid eller ork att säga det så att folk förstår.

Krass tänkt? Kanske. Men faktum är att man inte alltid orkar eller vet att säga rätt saker, medans efterfrågan på just detta verkar vara oändlig. Och även om köpta komplimanger inte fyller samma funktion som den (förhoppningsvis) ärliga varianten man får från någon man verkligen inte tycker om, så gör inte det någonting. En vissling på stan går knappt hela vägen in i hjärtat heller, men nog fan är den trevlig!

Mja, så går i alla fall tankegångarna i huvudet på en flicka som inte har något bättre för sig på lunchen än att skriva blogg. Och som är lite trött och sådär vårmelankolisk, och som sitter bakom en disk hela dagarna, vilket gör det så förbaskat svårt för folk att inse att de bör vissla över hennes korta kjol. Utanför lekar de andra barnen i vårsolen, och jag vill också göra någonting roligt nu…

Tungsinnet i rummet bredvid

2008-04-13T23:21:00.000+02:00

Jag har varit på kurs i helgen; slagits med värja och svärd, för att inte tala om med näbbar och klor. Nu är jag trött och blåslagen. Och lite tungsint.

Människor är svåra. Ibland vet jag helt enkelt inte vad jag ska göra av dem. Jag kände mig oerhört liten och värdelös i helgen. Jag kan slåss. Jag är långt ifrån bäst, men jag är inte heller sämst. Och jag lär mig snabbt. Nåja. Ganska snabbt… Men det fanns ingen plats för mig bland dessa dansare, akrobater, teatermänniskor, skådespelare. Var för sig var de bara folk, men tillsammans blev de så stora på något sätt, och kanske lite för fina för vilket sällskap som helst. Det var så det kändes i alla fall.

Jag hade roligt, men kände mig aldrig välkommen. Och vissa var riktigt svåra att ha att göra med. Möjligen var det inte så avsätt; jag var känslig redan från början så det var säkert lätt att kliva mig på tårna. Samtidigt kan jag tycka att vissa personer bör vara mer uppmärksamma och läsa av människor i sin närhet. Instruktörer hör definitivt dit. Och P med, hade man kunnat tycka.

Han kan vara så himla elak den pojken, helt utan att tänka sig för. Han har mycket lite tålamod och ser ingen anledning till att inte uppfostra när tillfälle ges. Han har uppfostrat mig hela vägen in i ett uselt självförtroende, även om jag i ärlighetens namn bör tillägga att han tog vid något både jag och andra ägnat sig åt att slå sönder i åratal. Och så kan han konsten att bli hur rar och trevlig som helst i nästa stund. Fan vet hur jag ska förhålla mig till honom.

Så nu är jag trött och tungsint, men det ligger som ovanpå. Jag orkar inte ta in det. Ids inte. Har inte tid, inte energi. Och det suger att känna sig ensam, jag ids inte med det heller. Därför var det superskönt att logga in idag och se alla människor jag brukar spela med; efter en helg på kurs var det som att komma hem. Sen så strulade kontrollerna, bara lite, lite sådär. Och så var jag minst och hopplösast och fan vet vad, igen.

Mitt i allt det här så vill jag ta hand om den där jämrans pojken (Inte P. Den bra-jämrans pojken) som går och har huvudet fullt av sin egen värd. Och jag får inte och jag kan inte, för jag vet inte hur jag ska kliva för att inte trampa på något som säger squish, eller möjligen boooom. Och jag vet att han tycker att jag ska ge fan i att göra något alls, men alla ni som någon gång velat göra något för någon ni tycker om, men inte kunnat, känner säkert igen min frustration. Jag vill göra allt bra juh! Men jag får inte och jag kan inte och det med gör mig liten i mina ögon. Vilken okomplicerad och sund människa jag är…

Löneförmån

2008-04-10T14:36:00.001+02:00

Jag har just druckit en halv flaska champange. Um... På arbetstid. Inne på kontoret. Det här jobbet har absolut sina fördelar ;)

Den jävla kursen når nya höjder

2008-03-26T16:58:00.000+02:00

Sista seminariet idag. Satt med svettiga handflator och dunkande hjärta och väntade på genomgången. Läraren kom in och meddelade att han rättat rapporterna och att även om ambitionsnivåerna varierat mycket, så hade alla grupper klarat sig, förutom tre rapporter han inte hunnit rätta helt än. Men han tycker att det såg ljust ut. Vi kunde få titta på rapporterna under rasten, men han villa ha tillbaka dem sen.

Jag blev så oerhört lättad. Lite tvivel fanns kvar, så klart, för mina PM kunde ju finnas med bland de tre som ännu inte var rättade. Men ändå. Jag hade kanske klarat mig. Det fanns en chans. Shit, det fanns faktiskt en chans.

Å andra sidan ville jag inte riktigt gå och titta på min rapport nu. Jag kände att jag nog kunde vänta tills tentan och allt var över. Nyfikenheten tog överhand ändå till slut så när det blev rast tassade jag fram och började leta efter mina PM. De fanns inte där.

De fanns inte där och jag kände hur hjärtat började slå hårdare. Högg tag i läraren och sa att jag inte kunde hitta min uppgift.

”Hittar du inte din grupps PM?”
”Nej, min. Min egen. Jag är inte med i en grupp”
”Är du inte?”
*helvettehelvettehelvette*
”Nej. Vi kom överens om att jag kunde göra uppgiften själv…”
”Jaa! Just ja, det var ju du! Jo, jag fick dina filer men det gick inte att öppna dem”
”…”
”Jag utgick ifrån att du var med i en grupp, och att det där bara var något extra som du skickade in”
”…”
”Jag… Jag skrev i mailet att jag inte kunde PDF:a .doc-filerna hemifrån och att du gärna fick höra av dig om du inte kunde öppna dem. Det skrev jag ju i båda mailen men eftersom du inte sa något utgick jag från att allt var bra…?”
”Jo, men jag tänkte ju att du var med i en grupp, och att det där var något annat.”
”…”

Vi kom fram till att han skulle få filerna i PDF-format så fort jag kom hem istället, och så lämnade jag ifrån mig de kopior som jag hade med mig till seminariet. Han skulle titta på dem.

Men helvette. Han hade inte brytt sig om att maila tillbaka och säga att han inte kunde öppna de jävla filerna. Han hade bara skitit i det. Fick en liten rynka mellan ögonbrynen när han hörde att jag fortfarande för i helvette jobbade själv. Men var god nog att tycka att han kunde rätta materialet i efterhand.

Så där for hoppet all världens väg. I och för sig spelar det mindre roll; jag var ändå inne på att komplettera. Men hur tänker man när man beter sig så himla… respektlöst? En student undrar om grupparbetet har kommit igång. Men jag tror att jag låter bli att svara och bara säger att det löser sig. Jag kan ju alltid se lite förvirrad ut när saker sedan skiter sig och studenten kommer och undrar vad hon ska göra nu. Och om jag får ett mail med en examinerande uppgift där studenten undrar om jag kan öppna filen och jag märker att det kan jag faktiskt inte, så kan jag lika gärna låta bli att säga det till henne, för det är väl inte viktigt?

Och det värsta är att jag inte vet hur jag sak värja mig. Jag har ingen kontroll, känner att det inte finns någonting jag kan göra för att förekomma problemen. Att prata med folk verkar inte hjälpa. Svaren jag får stämmer inte överens med verkligheten, i de fall de över huvudet taget ges. Det är i alla fall klart att jag inte kan lita på att allt är ok om ingen uttryckligen inte säger det. Fast eftersom jag inte ens kan lita på att allt är ok /även/ om någon uttryckligen säger det, så… äh, jag blir bara så jämrans trött.

Och vad hade hänt om jag inte velat titta på mitt PM-resultat idag, och inte märkt att PM:et saknades. Hade jag blivit godkänd av bara farten. Hade jag blivit underkänd på random grunder? Kommer jag kunna bli godkänd nu, om läraren kommer på att det nog inte var ok att jag gjorde grupparbetet själv, trots allt..? Kommer jag få komplettera?

Jävla, JÄVLA skitkurs.

Resesugen

2008-03-25T16:49:00.000+02:00

Jag är helt otroligt resesugen. Tyvärr kan jag inte precisera tanken mer än så, eftersom jag mycket väl vet att jag inte har någon att resa med eller till, vilket gör hela projektet tämligen dödfött. MS flyttar tillbaka till Sverige snart, och jag har redan varit i Bryssel så det känns inte så fantastiskt lockande i vilket fall. London vore kul. Eller Berlin kanske… Eller något. Meh.

Någon mer där ute som är resesugen?

So what’s up with the gods anyway?

2008-03-18T10:53:00.001+02:00

Jag har öroninflammation och en katt som löper. Mycket högljutt. Jag trodde efter förra inlämningen att jag inte kunde prestera sämre skit, men överbevisade mig själv inatt. Och vädret bjuder både på isgata att cykla omkull på liksom blötsnö att landa i. Men tack då.

Kattfan ska i och för sig kastreras på torsdag, så det problemet är i vart fall övergående. Och öroninflammation dör man inte av, men jag kan vittna om att det under tiden man inte dör fortfarande är ganska träligt. Vad gäller akademisak prestationer vet jag fan vad jag ska göra. Det fantastiska rådet att ”rycka upp sig och ta tag i saker” borde omedelbart bestraffas med dödsstraff i alla fall.

Just nu vill jag mest av allt gräva ner mig i en soffa, med en filt runt om mig, en stor kopp te i handen och en lagom hjärnslö film på duken. Och så vill jag ha helg nu, tack så hemskt mycket.

Early to rise, early to bed, makes Jo a dull girl

2008-03-16T10:16:00.001+02:00

I morse vaknade jag klockan sex. Det är söndag, och jag vaknar klockan sex. Inte för att det brukar spela någon roll vilken dag det är egentligen; numra vaknar jag alltid i ottan med någon skrikandes Ohshitohshitohshitohshit! i mitt huvud…

Det fåniga är att jag inte vet riktigt vem det är som är stressad. Jag är det inte, för då hade jag rimligen fått tummen ur och gjort det jag skulle i lite större utsträckning. Fröken 1 fluffar runt som vanligt och fröken 2 har annat för sig. Men någon är det i vart fall som väcker mig med tusen tankar på vad som behöver göras, och så fortsätter det sedan hela dagen.

Det går åt ungefär oändligt mycket mer energi för att ha generell ångest över ospecificerade saker, än vad det gör att faktiskt ta tag i dem och få dem gjorda. Tråkigt nog är jag, pga ovanstående energiåtgång, pisstrött ungefär hela tiden och vi vet ju alla ungefär hur kreativ och motiverad man är när man är pisstrött.

Jag stupar i säng runt elva på kvällen, och vid det laget är jag så trött att jag mår illa och verkligen inte kan hålla mig vaken. På helgerna känner jag mig som världens kanske tråkigaste människa. När jag vaknar är ingen annan vaken, och jag är för seg för att få något akademiskt värde ur tiden. Runt lunch eller så börjar det bli folk av mig (nåja…) och då har jag utrymme att vara lite social, förutom att jag e.g borde göra klart uppgifterna i Den Jävla Värderingskursen. Framemot kvällen dalar det igen, så någonstans mellan 9 och 11 sitter jag som en levande död framför skärmen och ägnar all min mentala verksamhet åt att trycka på rätt knappar. Och sen måste jag ändå lägga ner just som alla andra fått upp gasen.

Meh. Det är så himla tråkigt att känna sig tråkig!

Centerextremisten

2008-03-10T22:45:00.003+02:00

”Vad vi vill!? Det ska jag tala om för lilla damen. Vi vill inte bara stå i mitten och vela med ett ben åt höger och ett ben åt vänster. Utan vi vill stå extremt i mitten!!”
Hasse & Tage

Här om dagen hamnade jag i debatt om feminism med en kollega. Eller; när jag säger hamnade i debatt så menar jag att jag hamnade i en strid ström av ord som slungades mot mig medelst inte oimponerande styrka. Det var dagen innan den internationella kvinnodagen och hon berättade entusiastiskt att hon var medansvarig för en politisk manifestation med feministiskt tema. De övriga arrangörerna var bl.a Ung Vänster och andra mer eller mindre radikala, vänsterorienterade grupper.

Jag anmärkte (väldigt diplomatiskt faktiskt!) att jag tyckte att det var synd att den politiska högern var så uppenbart frånvarande i en sakfråga som jag kände torde vara tämligen politiskt obunden. Denna enda mening skulle jag aldrig ha sagt…

Det som följde var en veritabel utskällning av mig som i detta läge fick symbolisera Moderaten, som under inga omständigheter kunde vara intresserad av jämställdhetsfrågor eftersom det låg i dennas natur att inte ifrågasätta maktstrukturer utan tvärt om jobba för att befästa dessa på alla sätt som tänkas kan. Som moderat var man genom sitt politiska ställningstagande fullkomligt befriad från all typ av maktstrukturskritik, inte ens kattskit värd och dessutom troligen homofob. Punkt slut.

Jahaja. Nog för att jag vid det här laget är tämligen van vid att bli oresonligt skälld på av unga människor som tycker att jag är dum i huvudet, men det tenderar till att hållas under arbetstid och jag har således haft luncherna härligt aggresionsfria. Jag ides inte ens replikera att jag under min livstid troligen arbetat mig genom fler subkulturer än hon kan räkna till, ifrågasatt fler saker än som rimligen kan vara nyttigt för en hjärna och glatt käftat med ”makten” så fort jag kommit åt, helt oavsett vilken färg eller form den, eller jag, haft.

Det hela fick bero. Jag kan arbeta för jämställdhet helt utan hennes godkännande faktiskt, men hela historien kändes trist. Det är inte lätt att vara högerliberal, tänkte jag. Och gick hem. Och slutade tvärt vara högerliberal.

Det låg en fint inplastad tidning på min dörrmatta när jag klev in. Neo. Den fick omedelbart min uppmärksamhet genom sin starkt religionskritiska huvudrubrik. Det kändes som en möjlighet att utveckla och fördjupa min nyvunna kärlek för idéerna i The God Delusion, och jag la mig i badet med Neo som lektyr. Härligt med lite uppfriskande liberala vindar och, om vi ska vara ärliga, lite högerpropaganda, humanistiskt förpackad och serverad med en side order av ateism.

Vattnet var tvärkallt när jag klev upp ur badet, och jag hade i ett slag avsagt mig min politiska tillhörighet. Är det det här skräpet som kallas liberalism? Liberalism my ass; det är fan inte bättre än dyngan slungad av aporna på andra sidan! My god, kan inte människor prata med varandra utanför sandlådekanten?

En liten tjusning hittade jag dock mitt i allt det dåliga, det meningslösa och det tämligen intetsägande, nämligen en liten artikel om mittenvärderingar. Personligen har jag aldrig haft mycket till övers för centern som parti, och jag har inte ändrat mig än. Men jag gillade den åtskillnad skribenten av just denna artikel gjorde mellan politisk grundsyn och sakpolitik.

Jag vet inte hur många gånger jag i politiska diskussioner har hört ett triumferande ”Ahaaa!” från min meningsmotståndare efter att jag uttryckt en åsikt som gått tvärt emot den politik som partiet jag röstade på driver. Att göra någonting sådant ses tydligen som ett exempel på att man egentligen inte vet vad man tycker, eller möjligen på att man inte tycker det man tror att man vet.

Den som vet vad denne tycker kör uppenbarligen dit det partipolitiska spåret bär. Själv är jag inkonsekvent så det visslar om det och jag kommer troligen rösta blått i nästa val, trots att jag röstade rött i detta. Värden förändras; så även förutsättningarna för politiken.

”För den som är fast förankrad på endera kanten är livet lätt. […] Är jag libertarian kan jag avfärda det mesta som ger staten mer makt. Är jag socialist kan jag alltid hitta en strukturell förklaring och en skatteteknisk lösning. Befinner man sig i mitten blir däremot varje vägskäl ett grubbleri.” (Neo 2/08 s.56)

Så jag grubblar på, väger över åt höger men avskyr maktstrukturer, vill se människor som autonoma individer men vet att de är flockdjur, vill att alla ska kunna själva men inser så väl att det är en utopi. Jag undrar om detta räknas som ett stå i mitten? För gudarna ska veta att jag spiller över åt alla möjliga håll och när jag gör det så är det med besked. Och finge jag välja ett enda politiskt styrelseskick som jag verkligen kunde hänge mig åt så skulle det väl vara diktatur, under devisen Alla Andra Är Dumma I Huvudet.

Som en vagt relaterad anekdot kan väl nämnas att jag är bi (i hejdlöst varierande utsträckning...), vilket gör att både hetro- och homosexuella brukar tycka att jag är en riktig svikare. Allvarligt talat kunde jag aldrig i mina vildaste drömmar föreställa mig att jag någonsin skulle placera mig själv i mitten av någonting. But still, here I am…

Något senare

Hmmm. Jag undrar hur det kom sig att Neo damp ner i min brevlåda alls...

Drömjobb

2008-03-09T12:53:00.000+02:00

Mitt drömjobb? Jajjebullar!

Bläh...

2008-03-04T02:01:00.003+02:00

Nu är den första av mina inlämningsuppgifter i Den Jävla Värderingskursen inlämnad, en timme för sent och efter mer än en beskärd del av ångest. Den blev det ojämförbart sämsta stycke akademisk prestation jag någonsin skapat och då har jag ändå en tenta i kredit- och obeståndsrätt, liksom en hastigt ihopskrapad magisteruppsats bakom mig. Det finns helt enkelt inte en snöbolls chans i helvettet att jag får godkännt på denna inlämning.

Och visst brukar det finnas möjlighet att komplettera dylika inlämningsuppgifter, men... Seriöst! Komplettering är inget jag pysslat med. Allt under ett godkännt på första försöket har varit ett bibliskt misslyckande i min värld. Kompletteringar är unheard of. Så nu ska jag gå och sova, och angsta över att någon stackars sate till lärare ska tvingas ta sig igenom min ickeprestation innan de får möjlighet att tala om för mig hur mycket jag måste göra om för att de inte ska kicka ut mig från universitetet av rädsla för att jag kanske förpestar de andra studenterna.

Bläh. Men nu är det gjort i vart fall. För denna gång...

En sak till

2008-03-02T01:27:00.000+02:00

Och en sak till – gud så skönt det är att skriva! Jag tror verkligen inte att någon annan får någon behållning av det jag just krafsade ihop, jag tror inte att ens jag fick det, rent innehållsmässigt. Men jag känner mig lättad ändå på något sätt. Lite sådär fluffig i huvudet. Glad vore att ta i; jag behöver åtminstone en faktisk grund för att uppbringa glädje. Men inte heller direkt accelererande över något stup, utan snarare lite svävande.

Kram och god natt!

Det längsta inlägget hittills - och jag är inte ens seriöst deprimerad!

2008-03-02T00:55:00.011+02:00

Jag tänker mycket på hur jag skulle vilja vara. På vad jag vill, sådär generellt. Jag kommer inte fram till så mycket. Eller; det där är inte riktigt sant. Jag kommer fram till mängder, fast kanske inget som är sådär specifikt och lätt att applicera på mitt liv.

En av de där principerna jag har kommit fram till att det jag vill är sant. Lät det konstigt? Det är svårt att förklara kort och koherent. Men ibland har jag, i efterhand när stridens hetta och den mesta av bitterheten över ännu ett förhållande som gått åt skogen har lagt sig, tänkt ”Vad fan gick jag och gjorde sådär för? Varför blev jag någon jag inte är? Varför gjorde jag saker som jag borde ha insett att jag inte ville?” Dagens svar på samtliga dessa frågor är ”det gjorde jag faktiskt inte”. Jag var det jag ville vara just då. Efteråt kunde jag i och för sig inse att det jag valde att vara inte förde med sig riktigt de goda konsekvenser som jag hade förväntat mig när jag var mitt inne i det där. Men det innebär inte att jag blev någon jag inte ville vara utan att jag baserade mitt handlande på felaktiga grunder och sedermera kunde kosta på mig att vara efterklok.

Det är egentligen så självklart att man gör det man vill. Annars skulle man rimligen inte göra detta. Och jag håller stenhårt fast vid att en känsla inte kan vara fel, må vara att den leder till negativa konsekvenser eller baserar sig på felaktiga grunder. Möjligen är det här en av de huvudsakliga anledningarna till varför jag jobbar så hårt på mina förhållanden; Jag vet att det jag känner är rätt. Möjligen är det inte vettigt, men det är inte lika viktigt…

Det där med att jobba på förhållanden är intressant föresten. Jag vet att jag är duktigt på det. Åtminstone två pojkar har, med viss bitterhet i rösten, påtalat det för mig. Båda hade högar med ångest för att de inte uppfattade sig som lika engagerade, uppfinningsrika eller whatever. Själv har jag svårt att förstå problemet. Man bestämmer sig för vad man vill (kom ihåg; det man vill är automatiskt sant, så du kan inte ha fel) och sen så kör man. Engagemang är självunderhållande; ju mer du engagerar dig desto mer engagerad blir du. Är du engagerad i någonting så måste det betyda att det är vad du vill, eller hur? Det är KBT i ett nötskal.

Hjärnan är kul på det sättet. Det är lätt att intala sig själv saker, och intalade saker står inte lägre i hierarkin än ”spontant uppkomna” känslor. Du upplever ju båda. Samma hormoner är involverade vare sig du vill vara kär eller inte, så personligen känner jag att det är lika bra att utnyttja de system som finns. Allt du vill är sant, oavsett grund, just där och just då.

En helt annan sak som jag har kommit fram till är hur inlärd svartsjuka är. Tills för kanske ett år sedan kunde jag med handen på hjärtat säga att jag inte varit svartsjuk mer än kanske ett halvdussin gånger i mitt liv. Kanske grundar det hela sig i min allestädes närvarande narcissism; jag tänker inte såra någon jag tycker om, ergo kan ingen jag tycker om såra mig. Det låter kanske knäppt, men jag har alltid hyst en närmast naiv tillit i alla typer av relationer till att min partner ska hålla sig inom de ramar vi har satt upp. Möjligheten att någon skulle kliva utanför de här ramarna existerar liksom inte.

Numera har jag lärt mig att vara svartsjuk. Det är faktiskt synnerligen fascinerande, i vart fall på ett teoretiskt plan. (På det personliga planet är det mest träligt.) Jag kan liksom titta på mig själv när jag känner mig svartsjuk och veta precis varför jag är det. Det är lite som att vara sin egen labbråtta. ”If i press here end here, wonder what… Oh, shiny!” Det är naturligtvis de där ramarnas fel; när de inte finns längre finns det inget innanför och heller inget utanför. Helt plötsligt kan hjärnan vara sådär fascinerande orolig över saker den rimligen inte kan veta, egentligen inte ens kan anta och i grund inte har någon anledning att bekymra sig om. Det gäller naturligtvis inte bara svartsjuka; de flesta ångestrelaterade processer fungerar så här. Men i svartsjukan har jag ett lätthanterat studieobjekt.

Och efter att den väl dykt upp verkar den vara här för att stanna. Oftast är den inget problem dock; jag kan titta på den där känslan som får det att knyta sig i magen på mig och säga ”Eh, stop that”. Och så är det liksom bra sedan. Fast ibland låter jag den hållas. Det känns på något underligt, masochistiskt sätt rätt att låta den få spelrum ibland. Det är inte trevligt på något vis; svartsjuka gör jävligt ont även på mig. Men ibland kan jag liksom inte hejda mig själv. Jag tänker inte bli sådär fånigt övervaknings-svartsjuk, men ibland tänker jag fanemig ta mig friheten att vara orolig helt utan fog.

En annan sak som jag blivit med åren är tålamodig. Jag tycker verkligen inte om den egenskapen hos mig själv. Och ja, jag vet att man inte bör tänka så. Tålamod är en bra sak, o-sådär-o-så-vidare. Men my god vad tråkigt det är! Jag vet inte hur ofta jag tänker att nu är jag upprörd och vill få fram det, men så ping så dyker det upp en bunt med förståelse för den andra partens situation. Inte bara förståelse föresten. Här finns även rädslan att ta sig vatten över huvudet; att göra människor sårade och arga och förlora något på det. Och så står jag där med Ingrids ”man ska välja sina strider” ringandes i öronen, när jag egentligen inget hellre vill än att vara heligt förbannad.

Det har ytterligare en baksida detta tålamod, och det är att det är klart ångestgenererande. Det är allt för lätt för mig att fastna i snyftiga tankar om hur high and mighty jag är som är så himlars tålamodig, medan världen runt omkring mig uppenbarligen inte visar samma hänsyn. Martyrskap vare här. Om jag börjar likna min mor ytterligare, vänligan skäll ut mig.

Tillbaka till vem jag är. Dear god, det där lät djupt… Det kanske är djupt? Äh, det är irrelevant vad det är egentligen. Jo; ibland känner jag att jag är harig, svartsjuk, orolig, angstande, krävande, klängig. Grå och gnällig och stadigt accelererande över tristhetens stup. Det är ingen vidare självbild. Självklart känner jag att det inte är så här jag vill vara. Men ändå… Ändå är jag det.

Viljan är ett konstigt djur. Vi ser den medvetna viljan och tror att den är allt som finns. Men jag tror att jag vill vara harig, att jag vill vara angstig och gnällig och allt det där, för ibland är det enklare än alternativet. Det är en typ av personlighetslathet. Och jag tror inte den är bara dålig.

Självklart är den lite trålig, sådär konsekvensmässigt. Men jag gör som jag har förstånd till och ibland är de sakerna inte sådär vidare värst smickrande. Jag tror att våra hjärnor är klokare än vi är, att de gör det de behöver för att hålla oss flytande. Det är i vart fall en tröst att använda sig av de där dagarna av stadig acceleration.

Men jag är som jag är och det får vara. Trots allt kan även jag känna igen en och annan positiv egenskap hos mig själv. Det trista med positiva egenskaper är att de inte ger lika bra grund för blogginlägg bara.

Jag undrar hur jag kommer tänka om ett år. Säkerligen tämligen annorlunda. De som tyckte att jaget slogs fast någon gång i tonåren torde ha levt trista liv. Själv känner jag att jag snubblar över nya självbilder dagligen och stundligen. Jag har som gett upp det där med kontinuitet, liksom att hitta vem jag ”egentligen” är. Antagandet är så haltande; skulle det finnas en rätt personlighet utanför allt det där jag råkar ut för och tror och tänker om mig själv och världen?

Då verkar det långt rimligare att ta och bestämma sig för vad man vill och sedan gå och bli det. Eller i vart fall gå och bestämma sig för vad man vill, och sedan revidera detta sju hundra gånger på alla möjliga grunder. Jag kanske inte vet vart jag hamnar, men jag vet i vart fall vart jag är på väg. Just nu. Um. Typ. Jag vet, i den mån jag kan tänka klart och inte just för tillfället är angstig och försjunken i grubbel som fullkomligt skymmer min sikt, vart jag tror att jag är på väg, givet vissa förutsättningar och att uppskattningshorisonten är tillbördigt kort. Ah - definitioner! De behöver inte säga någonting, så länge man tror på dem.

Jag undra om någon annan över huvudet taget fick ut någonting av allt det här.

Hopp. Är det egentligen något annat än kombinationen av riktning och mål? Det talas ibland om att man drivs av hoppet, men rimligen är inte detta hopp någonting magiskt, mystiskt externt, utan ett uttryck för en medveten vilja. Jo, visst skulle hopp kunna vara passivt, men nu är det mig vi pratar om här, låt vara i ytterst generaliserande termer.

Av någon fullkomligt outgrundlig anledning är jag tämligen hoppfull. (Mja, inte kring allt, mina studier har ganska låg status just nu men det är liksom en annan fråga. Jag tänkte mer sådär livsfilosofiskt.) Fan vet vart jag har det där hoppet ifrån, för jag har sett mer välgrundade ställningstaganden komma ur den senaste amerikanska presidentens mun. Fast åt andra sidan; varesig riktning eller mål behöver ha någon egentlig grund.

Och så kaos förståss. There’s plenty of that going around. Och det är häftigt på sätt och vis, för jag vet att mycket intressant kan komma ur kaos. Samtidigt är det milt sagt utmanande att inte få existera i ett väldefinierat sammanhang. Jag tror att jag kan vänja mig vid det här, men ärligt talat är jag inte så sugen på att göra det. Jag vill ha mina gränser, tack så hemskt mycket. Sedan kan jag få ha mitt privata kaos innanför dem.

Det här var troligen den längsta post jag skrivit hittills, och jag vill gärna passa på att poängtera avsaknaden av reell ångest i det hela. Jag mår faktiskt inte kasst just nu, fasten jag nog skulle kunna göra det om jag tänkte efter.

Det är ganska trevligt att inte må kasst. Jag skyller allt på Hopp, och hennes framfart.