Det slog mig idag att jag har en dålig koppling mellan mina impulser och den del av mig som skulle kunna kallas förnuftet. Jag kan vara hur rationell och logisk som helst kring någonting, och samtidigt helt och hållet i klorna på mina känslor kring detsamma. Och ja, de två är inte sällan helt motstridiga. Fröken 1 och Fröken 2 kan inte kommunicera med varandra, och just detta, att båda sidorna är tvärstarka och samexisterar, gör mig inte direkt till en lycklig person.
Ibland är det som att stå brevid och se dem röja på i sina respektive världar, fullkommligt omedvetna av varandra. Två paralella exstenser med varsin uppsättning av normer och ideer på hur man tar sig an problem, på hur man bör leva sitt liv. Och vart hamnar jag i det här? I mitten så klart. Som en skilsmässounge där mamma och pappa inte pratar med varandra. Eller kanske mer som en kattägare med två katter som inte kan vistas i samma lägenhet, men som vägrar erkänna varandras närvaro.
Det är som värst i samband med automatiska tankar - ni vet den där typen som dyker upp utan att man reflekterat över något egentligen. Som till tentan jag skrev, och misslyckades med förra veckan. När jag lämnade in den kom Fröken 1 inbrakandes i rummet med fullfjädrad ångest och skamkänslor upp till knäna, medan Fröken 2 i ett alternativt universum tyckte att det förvisso var synd att kugga, men nu var det iaf utrett vad jag kunde och inte kunde och det skulle man dra nytta av till nästa gång. Låter det som vettiga saker att tänka? Nå, försök få din hjärna att känna att båda två är Den Enda Sanningen och se hur /du/ känner dig efteråt...
Och det hjälper inte att tänka rationellt kring det hela, att försöka jämka känslorna och förnuftet och se att det finns en droppe sanning i allt och dylikt skitsnack. Fröken 2 är helt med på noterna, men det är ju inte hon som behöver övertygas med pragmatiska argument... Fast fan vet om det inte är lika illa åt andra hållet, när jag önskar att jag kunde få handla i enlighet med mina känslor istället och det enda som hörs är en rationell röst som gör utbyteskalkyler och pro et contra-listor. Nåja, så länge någon av dem skriker högst så har jag iaf en teoretisk möjlighet att välja sida...
Varför tog jag upp det här nu igen? Just det, jag var läss på att stå i mitten, läss på att se dem leva sina liv som om de inte vore barn av min överambitiösa fantasi, läss på att de inte kan se varandra och erkänna att de delar samma universum som mitt stackars förstånd som inte behöver fler saker som ställer till det, tack så hemskt mycket.
Ibland är det som att stå brevid och se dem röja på i sina respektive världar, fullkommligt omedvetna av varandra. Två paralella exstenser med varsin uppsättning av normer och ideer på hur man tar sig an problem, på hur man bör leva sitt liv. Och vart hamnar jag i det här? I mitten så klart. Som en skilsmässounge där mamma och pappa inte pratar med varandra. Eller kanske mer som en kattägare med två katter som inte kan vistas i samma lägenhet, men som vägrar erkänna varandras närvaro.
Det är som värst i samband med automatiska tankar - ni vet den där typen som dyker upp utan att man reflekterat över något egentligen. Som till tentan jag skrev, och misslyckades med förra veckan. När jag lämnade in den kom Fröken 1 inbrakandes i rummet med fullfjädrad ångest och skamkänslor upp till knäna, medan Fröken 2 i ett alternativt universum tyckte att det förvisso var synd att kugga, men nu var det iaf utrett vad jag kunde och inte kunde och det skulle man dra nytta av till nästa gång. Låter det som vettiga saker att tänka? Nå, försök få din hjärna att känna att båda två är Den Enda Sanningen och se hur /du/ känner dig efteråt...
Och det hjälper inte att tänka rationellt kring det hela, att försöka jämka känslorna och förnuftet och se att det finns en droppe sanning i allt och dylikt skitsnack. Fröken 2 är helt med på noterna, men det är ju inte hon som behöver övertygas med pragmatiska argument... Fast fan vet om det inte är lika illa åt andra hållet, när jag önskar att jag kunde få handla i enlighet med mina känslor istället och det enda som hörs är en rationell röst som gör utbyteskalkyler och pro et contra-listor. Nåja, så länge någon av dem skriker högst så har jag iaf en teoretisk möjlighet att välja sida...
Varför tog jag upp det här nu igen? Just det, jag var läss på att stå i mitten, läss på att se dem leva sina liv som om de inte vore barn av min överambitiösa fantasi, läss på att de inte kan se varandra och erkänna att de delar samma universum som mitt stackars förstånd som inte behöver fler saker som ställer till det, tack så hemskt mycket.
