Jag firar inte jul. Det finns ingenting i den som jag kan ta till mig; allt detta umgänge med familjen, gemenskapen, den där jämrans kravet på att vara sams och överens för att det är Jul (TM)… Jag julpyntar inte, inte ens en julstjärna i fönstret. Men jag har en hel låda med julpynt i källaren och den blir mer och mer välfylld för varje år. Jag är hopplös. Jag älskar att samla på mig julgranspynt i väntan på en framtida gran. Jag har inte ens en plan för när jag ska använda dem, bara en tanke på att förr eller senare så kommer jag ha en gran själv och då kommer de passa.
Och så älskar jag julklappar. Eller; jag älskar presenter och inte ens epitetet ”jul” kan förändra det. Det fåniga är att det är en relik från mina föräldrar. När jag var liten fick man presenter istället för uppmärksamhet och det ligger kvar någonstans där i bakhuvudet, att paket betyder att man är omtyckt. Och liksom mina föräldrar har jag, om jag inte tänker efter, en tendens att tro att bara för att människor blir glada om jag ger dem något, så har jag gjort dem lyckliga.
Nåja, i år blir det inget julfirande alls. Jag tror det blir jättebra. Det var länge sedan jag firade jul med min släkt men varje år har det ändå funnits någon annans jul att fira. Jularna med P var helt ok, om man förtränger hans föräldrar. Vilket man gärna gör; särskilt hans mor. Förra julen med T’s familj var märklig. Hennes mor har jultraditioner så djupt rotade och självklara för hela släkten att jag knappt kunde ta ett steg utan att trampa snett och sedan få förklarat för mig att det var såhär och såhär man gjorde på samma sätt som någon förklarar för en 5-åring att det inte är en höjdaridé att äta bin. Traditioner är ett konstigt, konstig djur.
I år ska jag istället spela Wii (lånat från jobbet) och köpa allt jag vill ha, för man bör inte fnysa åt möjligheten att göra sig själv glad, även om det är med pengar. Och jag är lättroad; fårskinnsvantarna jag köpte igår är fluffiga och mysiga och gör mig alldeles glad bara jag tar på mig dem. Men jag får fundera på vad jag vill ha mer; verkligen vill ha. Funderade på en spelkonsol en stund, men jag tror det mer var en wim än en riktig önskan. Har en tendens att tröttna på sånt och i vilket fall som helst så vill jag inte köpa någonting till den här lägenheten nu när det känns som jag är utflyttad till hälften redan.
Det kanske blir en mini-laptop istället. Det har jag velat ha länge, så risken att tröttna efter en vecka borde vara liten. Dessutom är det en praktisk pryl. Sen funderar jag på att uppdatera garderoben ordentligt. Inte direkt en arketypisk önskan vad gäller mig, men jag har börjat utveckla en vilja att inte bara klä mig praktiskt, som sträcker sig längre än till mina tidigare utsvävningar med korta kjolar. Jag ska köpa mig lite lyx, fast det blir nog något efter jul för affärerna här hemma är helt hopplösa vad gäller utbud. Önskade mig en tur till Barkaby förut, och det är nog inte omöjligt att jag får det också.
Och så en framtidsönskan; en Maine Coon. Det är alltså en raskatt, men till skillnad från de flesta raser, som jag är oerhört skeptisk mot, är Maine Coon tämligen mycket Riktig Katt och förhållandevis lite Ljummen Grå Plast. De hänger exempelvis inte på folk som iglar, så som många katter är framavlade för att göra. De kan väga upp emot 8-10 kg och med den storleken kan en katt bry sig om vad tusan den vill. Pi (som är en liten igel, stamtavla eller ej) behöver sällskap när jag inte är hemma. Och jag är klar med kattungar för ett bra tag framöver, men jag ska se om jag inte kan rota upp en omplaceringskatt med några år på nacken. En som är färdig med att klättra i gardiner och välta blommor, och som mest vill ligga i soffan och vara stor och lat.
Annars då? Mjo, jag har slutat vara singel. Och efter den fösta stora chocken så har jag hållit väldigt tyst om detta, incase saying it out loud would make it not true. Jag har fortfarande inte vant mig. Fast övergången var ju… Eller; vi har ju ändå haft ett förhållande så jämrans länge så det var som svårt att se när det känslomässigt blev ordentligt befäst. Och turerna har gått så upp och ner att det är oerhört svårt att sluta vara rädd.
Rent praktiskt finns det däremot ett datum och en ring o allt! Fansy that! Jag fick en jättesöt silverring av M, som var så nervös inför det hela att hans hjärta höll på att banka sig ut genom kroppen. Sen så hade vi världens bästa helg tillsammans, innan han återgick till att knappt prata med mig i någon vecka. Oh well. Nåja, han är som han är och jag älskar honom högt och lågt för det. Och ringen var världens kanske bästa present. Jag snurrar lite på den ibland när världen känns jobbig eller tvivlen på vad han verkligen känner för mig blir för påtagliga. Och så känns allt bättre. Magic trinket indeed.
Jag är så himla förtjust i den där pojken att det är fånigt. Blir alldeles varm i magen av att tänka på honom. Kan ligga i sängen o vara tokförkyld o snorig o grinig och asocial ända ut i fingerspetsarna, och fortfarande önska att han var där och kramade om mig. Han är inte alltid lätt att ha o göra med, men han är alldeles min och det är jag mycket nöjd med!
