Belöningar

Vi behöver belöningar, men inte bara i form av en klapp på axeln för en väl utförd uppgift. Dofter kan vara belönande, liksom smaker. Vi belönar oss själva med en chokladbit, men det är inte chokladen i sig som är belöningen. Att slänga i sig en chokladkaka till lunch för att man inte hinner ngt annat skiljer sig från den där känslan som uppstår när man tillåter sig att känna efter hur chokladen smakar, hur den luktar, vad den har för textur, vad den gör med en.

Chokladen smakar annorlunda när man har fått se fram emot att smaka på den. Den som badar i choklad längtar inte efter den, och belönas inte av den. Men vi är dåliga på att längta även när vi inte har det vi önskar i överflöd. Vi springer mellan olika mål, inte med längtan i sikte, utan med en groende känsla av att vi borde vara klara redan, att vi måste göra det här bra, att vi inte kommer klara det... Och när vi väl har fått våran chokladkaka så tittar vi på det tomma paketet och sörjer att den redan är slut. Vi undrar om vi någonsin kommer få lika god choklad igen, vi till och med tvivlar på det... Och vi vet, bara vet, att något dåligt kommer komma av att vi föll till föga för att njuta av den där jämrans chokladen, som vi inte borde ha tagit, hjälp nu kommer allt gå åt helvette, önskar jag kunde få mer choklad på en gång, varför har alla andra massor med choklad men inte jag...? Människan är ett konstigt djur. Varför gör vi så där mot oss själva?

Jag lärde mig nyligen vad belöningar innebär. Jag lärde mig att längtan är belöningens esence. Att jag måste våga njuta av minnet av den där chokladen, och våga längta efter den. Det är ett läskigt steg för en pragmatiker som jämställt längtan med frustration, för att inte tala om utsatthet. Men jag vill bli belönad igen, jag vill njuta av de där dofterna och smakerna, av beröringen och känslan. Så jag tänker lära mig att längta förbehållslöst och helhjärtat.

(Och ja, det var en mkt bra helg! ;)

Folk är idioter

Folk är idioter. Jag har just spenderat 40 minuter med att få detta skrivet på näsan.
Jag var på återbesök/uppföljning av ett vårdprogram jag genomförde i våras. Utan att behöva trötta ut er med detaljer kring det hela kan jag iaf nämna att jag under 6 månader träffade en hel stab med personer ca 4 halvdagar i veckan, med syftet att få min trasiga skitkropp att må bättre. Man hade kunnat tycka att dessa personer, under denna tid, och efter alla de högar med anteckningar de gjort om en skulle ha lite koll. Alltså, jag kräver inte mycket, men vad sägs om iaf en rudimentär insikt i vad min problematik handlar om?
Men nej. Ty de har Mallen ™. Mallen med stort M, som säger hur man ska kategorisera människor så att allt det där utredningsarbetet inte blir så svårt och komplicerat. Mallen som gör det möjligt att utifrån en handfull enkla kriterier bestämma vem någon är, vad deras problem går ut på och hur man ska bemöta dem. Behöver jag säga att det inte finns plats för mig innom den mallens ramar? Likt förbannat så försöker de. Fan vad de försöker. För jag /ska/ kunna passa in där.

Medelålders dam: Ja, men du kan väl testa [alternativ X]..? *Välvilligt leende*
Jo: Nej. Vi har redan pratat om det här. [Alternativ X] förvärrar mina symptom.
Medelålders dam: *nervöst tittandes i sina papper* Jaaa, men om du ändrar lite i [alternativ X]... Jag bara spånar lite här, men [alternativ x] är ju väldigt bra för [problem jag inte har, aldrig har haft och som är helt irrelevanta i mitt fall]
Jo: *suckar o känner sig fullkomligt överkörd* /Nej/. [beskriver mina problem för kanske tusende gången] Därför fungerar inte [alternativ X].
Medelålders dam: Ja, men…

Det här upprepades genom hela samtalet, tillsammans med riktade frågor som jag inte kunde besvara för att jag inte kände att de var applicerbara på mig, samt en växlande känsla av att damen på andra sidan bordet inte hade den mentala kapaciteten att ta in att jag inte passade hennes vårdmall. Så jag gjorde en lite överslagsberäkning o kom fram till att jag hade två alternativ. Valde det förstnämnda, vilket var att nicka, le och säga precis det hon ville höra för att hon inte skulle bli ledsen, den stackars damen som ju ville så väl. Jag har dessvärre väldigt lite erfarenhet av att göra vad som förväntas av mig så den där lilla bekymrade rynkan dök upp mellan hennes ögonbryn då och då, men jag tyckte jag lyckades korrigera mina svar riktigt snyggt med den som huvudindikator på att jag nu avvek för mycket igen.
När jag kom därifrån till slut kände jag mig, som vanligt, kränkt och överkörd och klappad på huvudet. Och jävligt fel och annorlunda.

Varför är det så jävla fel att inte passa andras mall? Jag är inte rund, jag kommer aldrig passa i det runda hålet! Varför är så många så himla angelägna om att slipa bort alla kanter jag har, ta bort allt som är vasst och sticker i ögonen och släta till mig så att jag ska kunna passera genom deras värd utan att lämna för underliga intryck? Så jävla fel tycker jag inte att jag är! Och jag är verkligen inte offensiv i mitt sätt att inte riktigt följa strömmen. Jag sticker inte ut, syns väldigt sällan, försöker aldrig förklara för någon att mitt sätt att se på världen är rätt. Om du såg mig i en hög med människor skulle du inte lägga märke till mig. Så varför är människor, även de som står mig nära, så måna om att förklara för mig hur det jag gör och tror på är fel?

Fler eminenta exempel:

”Ta en promenad så kommer du må bättre”
Alltså, om problemet är för mycket stillasittande arbete, bristande motion, stress eller dylikt, så har jag inga invändningar! Men P, älskade, välmenande, men ack så egocentriska P, föreslår promenader som lösningen på snart sagt alla typer av problem, inklusive energibrist pga sjukdom.
Jo: Men älskling, jag blir inte piggare av att gå ut och gå. Jag blir piggare av att sova och vila. (och av att inte bli bråkad på…)
P: Nej, man blir bara seg av att sova. Du behöver ut o röra på dig!
Jo: *suckar* Neeej, /du/ blir piggare av att gå ut och gå, för du sitter inne och jobbar hela dagarna och är rastlös när du kommer hem. Jag är sjuk och behöver ta det lugnt väldigt mycket för att orka något alls. Och den energi jag har tänker jag inte slösa på promenader, jag tänker investera den i sånt jag tycker är kul.
P: Det är nyttigt att gå ut och gå!
Jo: Jag bestrider inte detta generella faktum. Men det är fan inte applicerbart på mig just i detta fall! Kan du vänligen se till /mina/ förutsättningar i det här?! Kan du inse att jag har andra behov en den statistiska genomsnittspopulationen ibland??
P: *stött och oförstående*

***

”Så där gör du bara för att provocera”
Ja, du har helt rätt. Så insiktsfullt av dig! Självklart gör jag det jag gör, känner det jag känner, enkom i syfte att försöka få /din/ uppmärksamhet. För det handlar inte på något sätt om att jag har ett inre känsloliv som inte är kopplat till dig. Det handlar inte heller om att jag tycker och tänker saker baserat på de erfarenheter som jag samlat under mitt liv. Nej. Det handlar om dig. Du blir provocerad, alltså gör jag det jag gör i syfte att provocera. Enkelt och okomplicerat. Faktum är att jag borde vara tacksam att jag alls får ta upp en så stor del av din värld! Jag är smickrad över att du lägger så stor vikt vid mig, att du på allvar tror att det jag gör, gör jag helt och hållet utifrån dina förutsättningar. För jag finns inte, tänker inte, känner inte, utanför din värld. Utanför din värld kan ingenting existera, allra minst mina personliga preferenser.

***

”Du måste verkligen göra något åt din situation!”
Nähä? Menar du att det inte är bra att vara sjuk, trött och deprimerad, att det skulle vara dåligt att inte ta tentor, att vara sönderstressad, att inte ha pengar, att känna att allt är skit? Jag som trodde att det var så det skulle vara!
Idioter! Vad fan tror de, att jag tycker det är kul att leva så här? Att jag ligger hemma på soffan hela dagarna, pillar mig i naveln o väntar på att den rara Göra Allt Bättre-féen ska dyka upp med sitt magiska trollspö? Jag göra vad jag kan! Jag gör mer än jag borde ibland, blir mer sjuk, kraschar ibland, men jag kämpar med mig själv och har gjort det längre än någon av er har känt mig, smartasses! Men gissa vad; världen blir inte bättre av att man vill det. Livslånga problem försvinner inte i en handvändning för att aldrig återkomma, för att man gör ”något” åt dem. Vissa skador kan man inte reparera. Det man kan sikta på är att vissa saker blir bättre när man jobbat med dem tillräckligt länge, att självinsikt gör det lättare att ta tag i saker som dyker upp och att ett välutvecklats sinne för svart humor gör det möjligt för en att leva med resten. Och i termen ”resten” ingår sånna som säger ovanstående…

***

”Du borde låta honom/henne vara. Vad hon/han behöver är en ’riktig’ flickvän”
Ser jag ut som ett jävla socialkontor? Det är inte min sak att avgöra vad som är bäst för andra människor. Jag utgår från att de kan föra fram sådana åsikter själva. Vad jag, rimligen och ärligt, kan göra är att företräda mig själv, göra det jag vill och lägga ner så mycket energi /jag/ tycker är värt i att uppnå /mina egna/ mål. Men jag är inte omöjlig. Den dagen jag får tillgång till samma tankeläsarutrustning som så många andra verkar ha, så ska jag på eget bevåg även ta ansvar för andra människors innersta tankar och känslor.

***

*suckar* Enough ranting allready… Det var mycket galla som spyddes där, så för balansens skull lovar jag att nästa post ska vara positiv. Om inget dumt händer i helgen, vill säga. För om det gör det kommer jag troligtvis vara tvungen att vara mer cynisk än vad som är brukligt till och med för mig.

/Jo – som saknar någon som kan konsten att hålla om, hålla tyst och hålla ut.

(Ett kärnvapenkrig vore inte så dumt...)

Tillbaka där jag varit så många gånger förr...

Jaha, då var jag tillbaka där jag redan varit, och svurit på att det fan inte är värt att vistas. Han borde ha en fet spark i baken, pojkjäveln, men det kommer han inte få. Är det inte lite tragiskt? När slutade jag att avreagera mig på andra, till förmån för att försöka reda ut saker, även när sakerna i frågan borde avskrivas som hopplösa fall? Den är så död, den här marken. Någon har gått lös på den med för mycket skuld och ångest, för att inte tala om slägga. Men likt förbannat tycker jag mig se lite skott spira då och då, så genast är jag där och pillar, tar hand om, försöker få att leva. Men det växer inga rosor i öknen. De man ser är hägringar.
Kärlek har inga gränser. Är det inte samma sak man brukar säga om idiotin?


1-2-3-4-5-Nightstandromans

Oj, vi tog visst följe hem från krogen
Hur kunde detta hända nu igen?
Jag vet att det är alldeles åt skogen
men all vett och sans flyr bort här i din säng
Så skönt att för en stund få glömma bort sin bitterhet
över livet, över kärleken och alltings jävlighet
Vi har en 1-2-3-4-5-nightstandromans i ovisshet

Hur självklart våra kroppar smälter samman
Hellre roa sig ihop än var för sig
Tills den dagen han vill ligga med nån annan
och någon annan vill ligga med mig
Det är oäkta bekräftelse och falsk intimitet
men hans händer under täcket gör mig våt och kåt och het
Vi har en 1-2-3-4-5-nightstandromans i ovisshet

Vi har enats om att vara goda vänner
Kanske ses lite sporadiskt, har vi sagt
Men det är svårt att riktigt veta hur man känner
när två kärlekskranka hjärtan slår i takt
Är det allvar eller bara delad flykt från ensamhet?
Ingen av oss vågar fråga, jag tror ingen av oss vet
Vi har en 1-2-3-4-5-nightstandromans i ovisshet

/Maud Lindström

Monaco

Jag funderar på hur jag ska börja denna historia, för den är rätt underlig, till och med med mina mått mätt. Men jag har iaf varit i Monaco över helgen. Ni vet, det där lilla landet dit alla vansinnigt rika människor flyttar? Ligger vid franska guldkusten? Har ett kasino? Jag blev ditbjuden av Acer, för att bevaka deras internationella presskonferans. Men nej, jag är inte journalist. Har aldrig skrivit en artikel utanför universitetsvärlden. Har inget presslägg, inte ens ett förfalskat ett. Men jag har en kompis som ibland skriver ledare åt en svensk datatidning och jag känner även redaktören på sagda tidning lite smått.

Nu råkade det vara så att redaktören för nyss nämnda tidning inte kunde få tag på någon som ville åka till Monaco. Uppenbarligen är alla hans medarbetare nedknarkade, byggda i ljummen grå plast eller bara rakt upp o ner vansinniga. Iaf - han frågade min kompis om han ville åka o sagda kompis (låt oss kalla honom M) sa att det kunde han väl göra om han fick sällskap av mig. Acer visade sig inte ha några problem med att betala runt 30 000kr/st för två tveksamma journalister fr en milt sagt medelmåttig svensk datatidning, så sagt och gjort, jag fick min inbjudan att bo fyrstjärningt vid havet, tillsammans med min biljett.

Låter det osannorlikt än? Vänta bara. Det som följde under helgen var en studie i lyx. Monaco är smått vansinnigt på den punkten. Utanför mitt fönster stod lyxtjakter stora som gottlandsfärjor parkerade i rader. Vissa av dem hade privata helikoptrar parkerade på taken... Hotellrummet, som jag delade med 10 handdukar och en mindre bok med instruktioner för hur man beställer lyx fr receptionen, var 35kvm stort och hade havsutsikt. Förvisso havsutsikt som ibland skymdes av ovan nämnda lyxkryssare, men ändå... Själva konferansen var på lördagen, tog ca 2h och var så tråkig att till och med jag, med min vana att hålla mig vaken på ekonomiföreläsningar, blev hårt prövad. Man skulle kunna tycka att Acer gott och väl kunnat lägga ner lite mer pengar på sin presentation, och lite mindre pengar på oss som var där. Nåväl. Efter presentationens slut fick alla en liten present fr Acer, för vårt besvär att på deras bekostnad tillbringat en helg i Monaco eller ngt... Så numera är jag stolt ägare till en Mp3-spelare med 20gb minne. Go me!

Men nej, det tar inte slut där. Självklart hade mat ingått i vistelsen, så jag har fått äta mig fördärvad på alla typer av havsläckerheter. Efter presskonferansen fick jag dessutom tillfälle att äta mitt livs första sexrätters middag. Dessutom den första middag jag ngnsin ätit i Furst Rainiers av Monacos privata veteranbilsmuseum. Fan så fräckt det var!! Lite filmmässigt nästan, med vackert dukade bord utställda i mitten av golvet, omgivna av alla dessa underbart välbevarade gamla bilar. Jag är ingen bilfantast, långt ifrån, men just dessa var så... fräcka! Naturligtvis var det levande musik. Och - kanske det konstigaste av allt - jag fick känna mig riktigt snygg, välklädd och väluppfostrad (vart kom det ifrån??) Utländska journalister tycks ibland tro att Galamiddag innebär T-shirt och jeans. Det var kul att vara folks blickfång ett tag. Det blev mindre roligt att vara blickfånget när resten av bordet efter ett tag började mobba mig för att jag var trött (klockan var ju bara 24!) o att jag inte tänkte festa med dem till kl 8. Och så mobbade de mig för att jag var svensk. Och så blev jag avritad, spelad för av lajvbandet och allmänt utsatt för påhopp. M hävdade att det berodde på att söta flickor får uppmärksamhet. Jag hävdar att det beror på att alla andra var Onda (TM)

På tal om andra journalister så var det inte bara Acer som fick mig att tappa hakan ibland. Hängandes med journalisterna på plats fick mig konstant att ifrågasätta vad fan jag gjorde där. Jag och M träffade tre väldigt trevliga portugiser och en palestinsk flicka som vi umgicks med under helgen och att höra om deras öden och äventyr var.... Låt oss säga som så: de bodde på en lite annan planet mot vad jag var van vid att besöka! Medans vi vandrade runt i stan fick jag tillfälle att prata lite med den äldsta av portugiserna i gänget.
Portugis: ”Jag känner mig lite läss på det här. Förra veckan var jag i NY och intervjuat Dell’s VD, fick även hinna med en snabb lunch med VDn för HP....”
Jo: ”...”
Portugis: ”Klart jobbigt, sånt. Och nu är man i Monaco. Det är väl trevligt o så, fint väder. Ok hotell. Men jag är inte imponerad.
Jo: ”....?”
Portugis: ”och nästa helg ska jag till Milano. Ååååh, så tråkigt det är med alla dessa resor.”

Ett annat sånt där möte fick M vara med om under galamiddagen. Han stod och pratade med Acers VD för mellanösterregionen, när VDn, trevlig som han var, tyckte att M skulle komma och besöka honom i Dubai ngn gång. Verkligen insisterade på det, Dubai var ju så fint! Ngn i sällskapet påpekade lite försynt att biljetterna väl kostade en del. Jaja, 20 000kr kanske, tyckte VDn, men i Dubai är priserna inte så höga, så det kan man gott lägga ut, inga problem! Det är ju ett såååå trevligt land att besöka.

Som sagt: alla där var inte fr samma planet som jag. Men det var trevligt, mycket trevligt, och jag ser fram emot att bli bjuden nästa år igen ;D

P.S Justja, glömde nämna att jag ska ta o testa några av Acers datorer på hemmaplan åxå, för tidningens räkning så klart. Inte så sannorlikt att de kommer vilja ha tillbaka dem sen. Vi får se vad som händer... D.S

Att slå hål på en myt

Är glas ett fast eller flytande ämne? Varken eller, eller både och - det är ett mellanting som kallas amorft. Det är visserligen nog så hårt, men till skillnad från de flesta andra fasta ämnen man stöter på är det inte kristallint, utan molekylerna ligger slumpmässigt som i en vätska. Därför ”rinner” det i den meningen att det så småningom anpassar sin form efter omgivningen, men det sker mycket, mycket, mycket långsamt. Faktum är att glasets tendens att kristalliseras tar ”hundratals eller tusentals år vid vanlig temperatur” skriver NE. Att ett hundra år gammalt fönster skulle vara märkbart tunnare upptill på grund av att glaset runnit är dock helt osant.

Icke desto mindre är gamla fönster ofta tunnare upptill, men av en helt annan anledning. När man tillverkar glas med traditionella metoder blir det aldrig exakt jämntjockt. Vanligtvis valde man att montera glaset med den tjockare delen nedåt.

Referenser:
Charles Kittel, Introduction to solid state physics
Glafo, 2003-10-10: http://www.glafo.se/faq/skronor.html
Nationalencyklopedin: amorfa material, glas

(Och han som jag skrev om i förra inlägget hävdade att glas flöt snabbare än så! Ha!)

Det var kul

Det var kul så länge det varade... Ett sådant underligt uttryck! Är inte allt det, så länge det varar. Skulle man inte se till att det slutade vara väldigt snabbt, om det inte var kul? Fast det ligger lite mer bakom det ändå. Det säger att vad det än var så var det värt varandet, trots den överhänganse risken av vad som händer när det slutar. Det var så kul att det var värt konsekvenserna. Det varade för att en brist på detsamma /nu/ verkade värre än en saknad /sedan/.
Det var kul så länge det varade... Jag är ganska nöjd med mig själv för att jag kan säga så. För att jag kan se tillbaka och inte bara vara ledsen, utan även väldigt glad för det jag har fått. Tog en stund att komma hit. Det gör det alltid. Och jag erkänner, jag är fortfarande lite ledsen för så kul vi hade haft, hade det varat längre! Jag är ledsen för detta missade tillfälle att roa varandra, att lära sig förstå varandra. Han var roanda, mycket roande, och intressant och jag känner inte att jag fick bli klar med detta, och det pyr i min själ. Men det var kul så länge det varade...
Det var kul så länge det varade, men även om jag är en pragmatisk flicka så hoppas jag ibland på mirakel. Fast egentligen tror jag inte på dem. De är en snuttefilt, ett sätt att släppa taget en liten bit åt gången. Kanske återkommer han. Kanske sparkar jag inte honom på smalbenet med mina älskade stålhettekängor då. Kanske kommer det en del två. Men även om det inte gör det, så var det kul så länge det varade.
Ja, det var kul så länge det varade. Jag kan tänka på det och le, för det fick mig att må bra. Får mig återigen att må bra. Men saknaden finns nog kvar en stund till ändå.


(Not till er rara människor som hört av er o undrat om det rör sig om mig o P kan jag säga; nejdå. Han o jag må vingla ibland, men vi står fortfarande upp. Men jag är ju en gång för alla en såndär underlig människa som ibland involverar mig i andra människor än min ärade sambo. Och jag tar mig även friheten att vara ledsen över andra ibland, att sakna dem och att önska att saker vore annorlunda. Men saker blir sällan annorlunda bara för att man önskar det, därav ovanstående inlägg. Och nej, jag håller inte på att gå under i hjärteplågor. Jag är bara lite ledsen o besviken men det håller på att gå över, o jag är mitt i alltihopa ärligt glad för att det faktiskt /var/ kul så länge det varade.)

John Blund kom med en säck full av ångest till mig i natt. Som vanligt kom det hela smygande. Jag kände mig stressad, hade svårt att varva ner. Hjärnan spann loss som en gerbil i ett automatiskt ekorrhjul, men ajg hade många små saker som behövde göras undan och tänkte inte mer på det. Tänkte att jag var effektiv. Kände mig duktig. Produktiv. Så kom kvällen och tröttheten. Jag bestämde mig för att varva ner. Och bestämde är verkligen rätt ord i sammanhanget. Jag fick kommendera mig att lugna ner mig, att försöka slappna av, andas vettigt, sluta tänka på så många saker samtidigt... Just det där med tankarna visade sig vara det största problemet. Det tog inte lång tid innan ajg insåg att min hypade hjärna försökte hålla något dålt för mig och därför slängde upp tankar hej villt. Jag försökte fokusera, koncentrera mig på det som låg bakom och som jag inte ville tillåta mig själv att titta på, men det var som att ha brytnignsfel och försöka titta på en av de där 3D-bilderna som var så poppulära på 90-talet. Man fokuserar, o fokuserar, kisar, tittar bort och tittar dit igen i hopp om att lura bilden att avslöja för en vad det är den egentligen visar. Men inte då, nej det som syns är en gröt av löv eller abstrakta mönster...

Jag lyckades slappna av till slut, och började spontant att gråta till stackars P’s stora förvåning. Fan vad fånig jag kända mig! Blir alltid så när Fröken 1 och Fröken 2 är involverade. Fröken 1 gråter som om hjärtat ville brista, och Fröken 2 ser på och undrar what the fuss is all about. För inget har ju hänt, egentligen. Det finns ingen anlednign till att må dåligt här, eller hur?
Jag somnade iaf till slut, utan att ha fått reda på vad alltsammans handlade om, och utan att må det minsta bättre. Skitpsyke, skitvärld, skitliv.