Jag tänker mycket på hur jag skulle vilja vara. På vad jag vill, sådär generellt. Jag kommer inte fram till så mycket. Eller; det där är inte riktigt sant. Jag kommer fram till mängder, fast kanske inget som är sådär specifikt och lätt att applicera på mitt liv.
En av de där principerna jag har kommit fram till att det jag vill är sant. Lät det konstigt? Det är svårt att förklara kort och koherent. Men ibland har jag, i efterhand när stridens hetta och den mesta av bitterheten över ännu ett förhållande som gått åt skogen har lagt sig, tänkt ”Vad fan gick jag och gjorde sådär för? Varför blev jag någon jag inte är? Varför gjorde jag saker som jag borde ha insett att jag inte ville?” Dagens svar på samtliga dessa frågor är ”det gjorde jag faktiskt inte”. Jag var det jag ville vara just då. Efteråt kunde jag i och för sig inse att det jag valde att vara inte förde med sig riktigt de goda konsekvenser som jag hade förväntat mig när jag var mitt inne i det där. Men det innebär inte att jag blev någon jag inte ville vara utan att jag baserade mitt handlande på felaktiga grunder och sedermera kunde kosta på mig att vara efterklok.
Det är egentligen så självklart att man gör det man vill. Annars skulle man rimligen inte göra detta. Och jag håller stenhårt fast vid att en känsla inte kan vara fel, må vara att den leder till negativa konsekvenser eller baserar sig på felaktiga grunder. Möjligen är det här en av de huvudsakliga anledningarna till varför jag jobbar så hårt på mina förhållanden; Jag vet att det jag känner är rätt. Möjligen är det inte vettigt, men det är inte lika viktigt…
Det där med att jobba på förhållanden är intressant föresten. Jag vet att jag är duktigt på det. Åtminstone två pojkar har, med viss bitterhet i rösten, påtalat det för mig. Båda hade högar med ångest för att de inte uppfattade sig som lika engagerade, uppfinningsrika eller whatever. Själv har jag svårt att förstå problemet. Man bestämmer sig för vad man vill (kom ihåg; det man vill är automatiskt sant, så du kan inte ha fel) och sen så kör man. Engagemang är självunderhållande; ju mer du engagerar dig desto mer engagerad blir du. Är du engagerad i någonting så måste det betyda att det är vad du vill, eller hur? Det är KBT i ett nötskal.
Hjärnan är kul på det sättet. Det är lätt att intala sig själv saker, och intalade saker står inte lägre i hierarkin än ”spontant uppkomna” känslor. Du upplever ju båda. Samma hormoner är involverade vare sig du vill vara kär eller inte, så personligen känner jag att det är lika bra att utnyttja de system som finns. Allt du vill är sant, oavsett grund, just där och just då.
En helt annan sak som jag har kommit fram till är hur inlärd svartsjuka är. Tills för kanske ett år sedan kunde jag med handen på hjärtat säga att jag inte varit svartsjuk mer än kanske ett halvdussin gånger i mitt liv. Kanske grundar det hela sig i min allestädes närvarande narcissism; jag tänker inte såra någon jag tycker om, ergo kan ingen jag tycker om såra mig. Det låter kanske knäppt, men jag har alltid hyst en närmast naiv tillit i alla typer av relationer till att min partner ska hålla sig inom de ramar vi har satt upp. Möjligheten att någon skulle kliva utanför de här ramarna existerar liksom inte.
Numera har jag lärt mig att vara svartsjuk. Det är faktiskt synnerligen fascinerande, i vart fall på ett teoretiskt plan. (På det personliga planet är det mest träligt.) Jag kan liksom titta på mig själv när jag känner mig svartsjuk och veta precis varför jag är det. Det är lite som att vara sin egen labbråtta. ”If i press here end here, wonder what… Oh, shiny!” Det är naturligtvis de där ramarnas fel; när de inte finns längre finns det inget innanför och heller inget utanför. Helt plötsligt kan hjärnan vara sådär fascinerande orolig över saker den rimligen inte kan veta, egentligen inte ens kan anta och i grund inte har någon anledning att bekymra sig om. Det gäller naturligtvis inte bara svartsjuka; de flesta ångestrelaterade processer fungerar så här. Men i svartsjukan har jag ett lätthanterat studieobjekt.
Och efter att den väl dykt upp verkar den vara här för att stanna. Oftast är den inget problem dock; jag kan titta på den där känslan som får det att knyta sig i magen på mig och säga ”Eh, stop that”. Och så är det liksom bra sedan. Fast ibland låter jag den hållas. Det känns på något underligt, masochistiskt sätt rätt att låta den få spelrum ibland. Det är inte trevligt på något vis; svartsjuka gör jävligt ont även på mig. Men ibland kan jag liksom inte hejda mig själv. Jag tänker inte bli sådär fånigt övervaknings-svartsjuk, men ibland tänker jag fanemig ta mig friheten att vara orolig helt utan fog.
En annan sak som jag blivit med åren är tålamodig. Jag tycker verkligen inte om den egenskapen hos mig själv. Och ja, jag vet att man inte bör tänka så. Tålamod är en bra sak, o-sådär-o-så-vidare. Men my god vad tråkigt det är! Jag vet inte hur ofta jag tänker att nu är jag upprörd och vill få fram det, men så ping så dyker det upp en bunt med förståelse för den andra partens situation. Inte bara förståelse föresten. Här finns även rädslan att ta sig vatten över huvudet; att göra människor sårade och arga och förlora något på det. Och så står jag där med Ingrids ”man ska välja sina strider” ringandes i öronen, när jag egentligen inget hellre vill än att vara heligt förbannad.
Det har ytterligare en baksida detta tålamod, och det är att det är klart ångestgenererande. Det är allt för lätt för mig att fastna i snyftiga tankar om hur high and mighty jag är som är så himlars tålamodig, medan världen runt omkring mig uppenbarligen inte visar samma hänsyn. Martyrskap vare här. Om jag börjar likna min mor ytterligare, vänligan skäll ut mig.
Tillbaka till vem jag är. Dear god, det där lät djupt… Det kanske är djupt? Äh, det är irrelevant vad det är egentligen. Jo; ibland känner jag att jag är harig, svartsjuk, orolig, angstande, krävande, klängig. Grå och gnällig och stadigt accelererande över tristhetens stup. Det är ingen vidare självbild. Självklart känner jag att det inte är så här jag vill vara. Men ändå… Ändå är jag det.
Viljan är ett konstigt djur. Vi ser den medvetna viljan och tror att den är allt som finns. Men jag tror att jag vill vara harig, att jag vill vara angstig och gnällig och allt det där, för ibland är det enklare än alternativet. Det är en typ av personlighetslathet. Och jag tror inte den är bara dålig.
Självklart är den lite trålig, sådär konsekvensmässigt. Men jag gör som jag har förstånd till och ibland är de sakerna inte sådär vidare värst smickrande. Jag tror att våra hjärnor är klokare än vi är, att de gör det de behöver för att hålla oss flytande. Det är i vart fall en tröst att använda sig av de där dagarna av stadig acceleration.
Men jag är som jag är och det får vara. Trots allt kan även jag känna igen en och annan positiv egenskap hos mig själv. Det trista med positiva egenskaper är att de inte ger lika bra grund för blogginlägg bara.
Jag undrar hur jag kommer tänka om ett år. Säkerligen tämligen annorlunda. De som tyckte att jaget slogs fast någon gång i tonåren torde ha levt trista liv. Själv känner jag att jag snubblar över nya självbilder dagligen och stundligen. Jag har som gett upp det där med kontinuitet, liksom att hitta vem jag ”egentligen” är. Antagandet är så haltande; skulle det finnas en rätt personlighet utanför allt det där jag råkar ut för och tror och tänker om mig själv och världen?
Då verkar det långt rimligare att ta och bestämma sig för vad man vill och sedan gå och bli det. Eller i vart fall gå och bestämma sig för vad man vill, och sedan revidera detta sju hundra gånger på alla möjliga grunder. Jag kanske inte vet vart jag hamnar, men jag vet i vart fall vart jag är på väg. Just nu. Um. Typ. Jag vet, i den mån jag kan tänka klart och inte just för tillfället är angstig och försjunken i grubbel som fullkomligt skymmer min sikt, vart jag tror att jag är på väg, givet vissa förutsättningar och att uppskattningshorisonten är tillbördigt kort. Ah - definitioner! De behöver inte säga någonting, så länge man tror på dem.
Jag undra om någon annan över huvudet taget fick ut någonting av allt det här.
Hopp. Är det egentligen något annat än kombinationen av riktning och mål? Det talas ibland om att man drivs av hoppet, men rimligen är inte detta hopp någonting magiskt, mystiskt externt, utan ett uttryck för en medveten vilja. Jo, visst skulle hopp kunna vara passivt, men nu är det mig vi pratar om här, låt vara i ytterst generaliserande termer.
Av någon fullkomligt outgrundlig anledning är jag tämligen hoppfull. (Mja, inte kring allt, mina studier har ganska låg status just nu men det är liksom en annan fråga. Jag tänkte mer sådär livsfilosofiskt.) Fan vet vart jag har det där hoppet ifrån, för jag har sett mer välgrundade ställningstaganden komma ur den senaste amerikanska presidentens mun. Fast åt andra sidan; varesig riktning eller mål behöver ha någon egentlig grund.
Och så kaos förståss. There’s plenty of that going around. Och det är häftigt på sätt och vis, för jag vet att mycket intressant kan komma ur kaos. Samtidigt är det milt sagt utmanande att inte få existera i ett väldefinierat sammanhang. Jag tror att jag kan vänja mig vid det här, men ärligt talat är jag inte så sugen på att göra det. Jag vill ha mina gränser, tack så hemskt mycket. Sedan kan jag få ha mitt privata kaos innanför dem.
Det här var troligen den längsta post jag skrivit hittills, och jag vill gärna passa på att poängtera avsaknaden av reell ångest i det hela. Jag mår faktiskt inte kasst just nu, fasten jag nog skulle kunna göra det om jag tänkte efter.
Det är ganska trevligt att inte må kasst. Jag skyller allt på Hopp, och hennes framfart.
