Nattens svammel

Svammlat mellan kl 4.30 och 6 på natten, i ett tillstånd av sömnlöshet, i en alldeles för mjuk konferanslokalssäng.

Här ligger jag och kan absolut inte sova. Klockan är närmare 5, och det är jag i och för sig tacksam för; det innebär att det snart är morgon. Jag är på konferens med studentjävlar och näringslivstoppar. Just studentjävlarna har gått mig lite på nerverna. Skulle man kunna säga…

Vi har en liten ”me-me-me”-flicka här, och jag får uppbåda tålamodet uppbyggt på fyra jobbiga pojkvänner och tio års kattägarskap för att inte be henne hålla käften. Vid middagen idag ägnade hon lätt 30 minuter åt att förklara för mig och alla runtomkring hur illa hon tycker om rökare och hur gärna hon hade velat gå fram till folk på stan och släcka deras cigaretter. För de kunde ju ryka på henne. Och en gång hade hon fått ett astmaanfall. Och hon skulle minsann inte behöva bli utsatt för rök när hon inte ville det. Och hon hade en morfar som dött av rökning, så hon visste vad hon pratade om. Och hade därigenom per automatik rätt att bestämma vad andra skulle ägna sig åt, ty hon Visste (TM).

Flickungen är 21 och i ett svagt ögonblick var jag tvungen att fråga henne om så små ungar kan gå på dass själva. Hon förstod inte vad jag menade. Men i ärlighetens namn är det för all del inte åldern det är fel på här, utan egot. Och möjligen flickungens självförtroende, för jag tror att det primära skälet till varför tösen lyfte upp sig själv så, var att hon nog kände att världen annars skulle trampa ner henne. Men oavsett så var hon jävligt enerverande.

Jag fick otroligt mycket cred. igår, och det känns tyvärr mer betungande än smickrande. Både min chef och ekonomichefen har, oberoende av varandra, sagt att det vore förödande för organisationen om jag slutade. Och jag i min lutherska enfald känner att detta förpliktigar. Jag vill inte göra dem besvikna. Jag vill göra ett bra jobb, som andra är nöjda med. Och jag vill inte jobba kvar här.

Nu har jag sikten så inställd på något kul projektledarjobb med stort tekniskt inslag, att jag har svårt att tänka mig någonting annat. Och jag ser alla dessa saker som skulle kunna förbättras och organiseras upp hemmavid, men det enda jag känner inför dem är att det är _för mycket_. För mycket jobb, för lite möjligheter. För många begränsningar. För mycket tjafs. Jag ids inte styra med det längre, det känns som inte värt det.

Istället drömmer jag mig bort till ett jobb där jag får vara både jurist, ekonom, beteendevetare och datanörd. Och så säger folk att jag gör ett så fantastiskt bra jobb, att de verkligen inte vet vad de skulle göra utan mig… Så in träder det dåliga samvetet. Som om jag inte hade nog med saker att känna mig dålig över.

Men annars är livet förvånansvärt lustfyllt. Jag ligger här i sängen, efter 2 ,5 h sömn (späckad med mardrömmar) och mår rätt bra faktiskt. Fan vet varför. Mitt kärleksliv är… well… förvirrat. Och jag mår dåligt av det ibland. Men mest tycker jag om pojken och hoppas att allt kommer gå bra.

Jag har börjat träna. Det är inte alltid superspännande men jag mår bra av det, så det går an. Jag skrev klart en av mina fyra sista uppgifter i söndags. Nu är det ett PM och två omtentor kvar till examen. Och så har jag börjat spela WoW igen och säga vad man vill om beroenden, men just detta är bara bra för mig. Ja, det har sin beskärda del av ångest och frustration det med, but hey, det är trots allt mitt liv vi pratar om här. Vissa saker måste bara följa mönstret.

Men annars är det bra. Psykiatrin skulle kanske kalla detta en manisk fas, men jag tänker inte skåda given häst i mun. Ska man se det hela krasst är allas glädje ändå bara signalsubstanser och hormoner. Jag råkar bara var lite mer cyklisk. Eller cynisk. Möjligen även hypokondrisk.

De nada. Just nu är livet helt ok. Och om en månad får jag pussa på pojken igen. Wee! Jag hoppas jag mår bra då med, för få förtjänar mig när jag mår dåligt. Men nu svamlar jag mest bara. Ska se om jag inte kan sova 1h nu innan frukost.

God morgon/God natt!

Inganmansland, och mitt galna jobb... igen...

Lajvet? Jo tack, vi blev flygbombade.

Nu är jag hemma igen efter en vecka i solen. Och då menar jag inte att jag legat på en plaja på någon semesterort och sörplat i mig söta drinkar hela dagarna. Jag har snarare hackat potatis i ett grustag, omgivet av plundrare, beskjutet dag som natt och befolkat av moderna cow boys (bildbevis). Ah, bliss!

Jag lämnar den organisatoriska delen av lajvet därhän, för den ger ingen spännande läsning. Stämningen däremot; intrigerna och människorna i grävarlägret kunde knappt ha varit härligare. Vi blev utsatta för flygbombningar, landminor, bensinbomber och beskjutning på ett sätt som lajvsverige knappast sett förut, och det var Helt Jävla Skithäftigt. Och för en gångs skull lyste alla Jävla Lajvare med sin frånvaro, så de vi umgicks med var riktigt härliga råbarkade, oborstade skithögar av rang.

Som vanligt involverade jag mig inte ens hälften så mycket i alla intriger, som jag så här i efterhand önskar att jag hade gjort. Det var för jobbigt att ha människor så nära inpå sig som det hade krävts, så jag höll mig kring vår lilla bar och slängde käft därifrån, snarare än att springa på äventyr annorstädes. Det gick det med. Genom komradion i köket fick vi höra mycket spännande från både bosättningen och Zonen och grävarlägret var en härlig plats att hänga på, även om det mesta som hände i intrigväg hände i bosättningen.

Jag blev snudd på gift efter att ha friat till en pojk utan att egentligen mena det, och jag ångrar lite att jag inte ides engagera mig mer i det hela för det hade kunnat bli ett riktigt kul projekt. Nu blev det mest lite kaxande fram och tillbaka som rann ut i sanden till slut, men det var ju kul ett tag i vart fall. Annars stod radion för majoriteten av mina garv. Folks radiodisciplin var magisk, liksom vilka saker som de kunde säga när de trodde att radion inte var på…

Så sammantaget hade jag mycket kul, även om jag inte interagerade så mycket som jag hade velat att jag hade orkat. Nu skedde den mesta av interaktionen med gruppen istället, och det var förvisso mycket trevligt det med. Vi är ett härligt gäng, vi jobbar bra ihop och trots att inte alla umgås privat så är nivån av intern humor mycket hög.

Några gånger surnade folk till på varandra, men det var inte mycket att göra åt. Människor är inte särdeles kloka under stress och i 30-gradig värme, så det var bara att ta att man tabbade sig ibland, att andra blev sura och att man blev sur för egen del med. Men ingenting blev riktigt dåligt, och det tar jag som ett gott betyg för oss. Det krävs en del förtroende för att man ska orka vara sur på någon man tycker om och orka att de är sura på en. Det kändes skönt att kunna ta sig igenom det med.

Men mest var det bara lek, skoj, sjuk intern humor (booquaaak-bam-fssss anyone..?) och ett riktigt bra samarbete. Och det fungerade över förväntan att lajva med M. Trots allt turbulent som hänt, gled vi in i en skön lunk med ömsom jobb, ömsom bus, som kändes helt rätt. Jag saknade honom utav bara helvette en kväll där ute, men det gick att bita ner och på morgonen kändes det bra igen. Jag kan till och med kosta på honom att han stukade min lilltå med en frisbee. Det ni! Generositeten bara flödar idag!

Men lite märkligheter lyckades han med ändå. Jag ville inte säga någonting om sättet han betedde sig på, var inte alls säker på om det kanske var jag som var överkänslig, men till slut hintade jag lite om det till T och hon fullkomligen exploderade i medhåll. Hon hade också tänkt på det. Varje gång en pojke där ute skämtade med mig lite flörtigt och jag flörtade tillbaka, varje gång jag fått några rejäla leenden och ögonkast från grabbarna i lägret och jag slängt drypande blick och ett talande leende tillbaka, var han där och ville leka med mig, busa, ha uppmärksamhet. Det var klockren träffsäkerhet på det hela.

Jag tror inte ens han var medveten om det, inte det minsta, men till slut gick det liksom inte att bortse ifrån för min del. Dessutom stod det i så stark kontrast till det gånga året, då jag allt för ofta känt att jag var den som fick minst uppmärksamhet vilket socialt sammanhang det än rörde sig om. Så jag tycker att det hela var oerhört charmigt; lite småpojksaktigt uppmärksamhetssökande men utan det där oket av commitment. Så vi lekte och busade och han flinade sådär att det hade kunnat lysa upp en månlös natt. Det gjorde mig riktigt glad, för jag tror att han trivdes då.

---

Och så mitt jobb igen:

Jag kom hem, läste av mina mail, och insåg att jag numera har ett styrelseuppdrag. Det kom lite som en chock, måste jag säga. Jag har aldrig ens på allvar funderat över att vara med i styrelsen på jobbet, hade ingen aning om hur man blir invald eller på vilka meriter. Hade verkligen ingen aning om att jag var en kandidat!

Men det hade tydligen andra, för väl hemma insåg jag att jag hade tre mail från min chef i mailboxen. Det första frågade vänligt om jag skulle vara intresserad av sagda styrelseuppdrag, där han trodde att jag skulle kunna göra mycket gott. Det andra var en inbjudan, inkl möteshandlingar, till en två dagar lång styrelsekonferens d. 26-27:e. Och det tredje mailet gick till hela styrelsen och hälsade mig välkommen som ny medlem.

Det hela luktar faktiskt lite stadskupp i mina ögon. Någon ville rent desperat ha med mig, men skälen är fortfarande oklara. Min kära kollega T är även han med i styrelsen (i hans fall efter uttrycklig önskan och lite aktivt arbete på saken…) och kanske är tanken att jag ska balansera upp honom där, se till att hans maktbas minskar. Dessutom ska organisationen byta bolagsform, så en inte otrolig anledning till att jag så hastigt och lustigt blev invald, var att det behövdes en skeptisk jurist.

I vilket fall som helst ska det bli intressant att se vad som händer när jag återgår till jobbet. Jag tänker ta uppdraget, inte så mycket för att jag känner ett kall inför det, utan mer för att det ser bra ut på mitt CV och för att det är en värdefull möjlighet att networka lite. Men lite läskigt känns det ju att sylta in sig ännu mer i mitt jobb. Det kryper i hela kroppen på mig när jag tänker på det, och jag vill bara bli klar med allt det här, skaffa ett helt annat arbete någon annan stans och fly stan. Jag är så rastlös nu, känner att jag varit på samma plats för länge, gjort samma saker för länge. Jag är uttråkad, och mina leksaker har blivit gamla.

Varje gång jag nämner det här för T, får hon något bistert i blicken och skäller på mig för att jag inte tagit mig till en psykolog med mina problem än. Hon menar på att jag är för rastlös, att jag försöker fly från någonting och att jag borde hantera mina problem så att jag kan bli ordentligt rotad istället. Själv blir jag närmast obstinat under sådana diskussioner, och tycker att alla människors högsta dröm inte nödvändigtvis behöver vara att kedja sig fast i marken och arbeta med samma sak hela sitt liv.

Viss grund att stå på vill även jag ha. Jag vill ha en pojke att krama på, för jag är dålig på att vara singel. Jag vill ha ett hus, men för mig leder ordet ”fastighet” mer till associationer kring ”inga grannar” än ”den fastaste punkten på jorden”. Jag vill ha vissa delar av den där normaliteten, men jag vill inte vara utan min rastlöshet! Jag tycker inte att det handlar om att fly, utan om att vara nyfiken. Och nyfiken tänker jag banne mig fortsätta vara.

Varför jag var så grinig igår

Igår var en sån där dag när man helst av allt bara vill sätta sig i ett hörn och gråta för att man är så himmla himmla trött, och för att ingenting fungerar.

Dagen började med serverstrul på jobbet och eftersom vår IT-tekniker inte var på plats fick jag hoppa in. Felet visade sig vara varken stort eller komplicerat, när det väl var löst, men jag fick börja med frågor som ”Var ligger serverrummet” (och fick fel direktioner och fel nyckel…) och ”Vilken av dessa skrotdatorer till hemmabyggen är egentligen vår server?” (fel instruktioner igen, ren envishet gjorde att jag inte ryckte strömmen till helt fel server) och sedan arbeta mig uppåt.

När den biten väl var löst hade fler fått nys på att jag gick runt och fixade saker, så då fick jag hoppa in och ställa till rätta det som senaste SPCS-uppdateringen hade strulat till. Här krävdes det ytterligare några samtal till IT-teknikern, eftersom jag aldrig i mitt liv jobbat med SPCS och helt enkelt inte hade någon aning i vilken ende jag skulle börja. Vid det här laget började han bli lite irriterad, och tyckte att han faktiskt hade skickat ut ett mail med instruktioner, om utifall att detta fel skulle uppstå.

Jodå, jag hittade mailet. Det var skickat till samtliga 40 pers som jobbar här, och applicerbart bara hos fem eftersom alla andra inte har ens det minsta med SPCS att göra. Jag hade ögnat igenom det, konstaterat att det inte berörde mig, och slängt det tillsammans med tre tusen andra random info-mail som alla skickar ut och som inte egentligen berör mig.

Och kollegan T försökte att inte låta det märkas, men det hördes ändå att han var lite irriterad över att jag inte läst det noga, för så här en vecka efteråt var det ju uppenbart att det hade besparat honom ett helt telefonsamtal. Juh.

Men jag löste problemet, på ett oerhört mycket mer omständigt och tidskrävande sätt än om jag faktiskt vetat vad jag höll på med, och återgick till mitt skrivbord. Och fick frågan av chefen om info-materialet som jag håller på med var klart än. Jag svarade som det var att nej, det var inte klart och jag hade inte haft tid att göra det i helgen, men att jag skulle gå hem efter lunch och göra klart det hemifrån. Och att det var mycket i det som hade strulat, helt enkelt för att jag inte är helt hemma på InDesign och måste snubbla över ganska många fel innan jag lär mig hur saker fungerar. Ingen fara, tyckte han, du gör det i den takt du hinner. Vi vill ju inte att du ska gå in i väggen…

Mmm. Det är ju det. Jag vet att folk här är jättenöjda med mig, men samtidigt har de som vant sig vid att jag löser saker och att det går fort. Och då är det där med att allt går fort inte längre en lyx, utan någonting man lär sig att förvänta sig. Men för mig innebär det att jag hela tiden konfronteras med saker jag måste lära mig hantera, samtidigt som jag löser de problem de har och framför allt samtidigt som jag inser att allt det här egentligen inte är svårt, det är bara jag som inte kan det.

Så allt blir gjort, men allt tar tid. Jag får aldrig tid att optimera eller göra saker som jag verkligen är bra på. Det är lite som att lära sig ett nytt språk varje vecka, men bara så lite att man kan förklara för polisen hur den som stal ens väska ser ut. Och sen hinner man knappt följa upp hur det går med den saken, innan det är dags för nästa språk och nya problem.

Åååh, jag känner mig så gnällig och så tråkig! Men jag är så trött nu att jag inte orkar vara någonting annat. Det är i vart fall fantastiskt skönt att denna vecka är så kort; sista arbetsdagen är idag och sen är det härlig ledighet i fem hela dagar. Då ska jag slappa och fluffa och plugga och WoW:a. Men framför allt ska jag äta glass och choklad, klappa på katter och ta det lugnt.

Folk tycker att jag är bra!

Fick just höra från min kollega att hon, chefen och mini-chefen hade pratat om mig på lunchen. Tydligen hade chefen sagt att han kan tänka sig att göra nästan vad som helst för att jag ska bli kvar här på jobbet även efter att min nuvarande tjänst löpt ut. Alla verkar tycka att jag gjort enormt mycket bra här, så vad kan jag annat än att bli tillbördigt smickrad? =)

Däremot vet jag inte om jag faktiskt vill bli kvar här. Jag trivs jättebra och det verkar finnas utrymme för mig att förhandla upp min lön, alldeles särskilt om jag skulle bli kvar på en mer permanent tjänst. Men på något sätt arbetar jag ändå utifrån antagandet att jag kommer bli klar här och sedan gå vidare. Kanske är det bland annat det som gör att jag kan jobba så mycket; för det finns ett slut att sträva mot.

Dessutom är jag sugen på nya utmaningar, som de brukar säga i reklamen. Jag vill jobba som ond och kritisk jurist. Eller som projektledare för något lagom avtalsrelaterat. Någonting som gör att jag behöver vara smart med hela hjärnan, inte bara med en liten bit av den då och då. Och så vill jag flytta. Återigen, jag trivs jättebra i min nuvarande lägenhet, men jag behöver förändring, en ny stad, närmare till människor jag tycker om, nya saker som händer.

Så planen är att ta ut examen i sommar och sen söka mig till nya jaktmarker efter årsskiftet. Jag ser fram emot det. Och är någon bara villig att ta in mig på intervju, så tänker jag slänga en hel hög med referenser från min nuvarande chef på dem. Fan ta dem om de inte ger mgi ett bra jobb efter det ;)

Löneförmån

Jag har just druckit en halv flaska champange. Um... På arbetstid. Inne på kontoret. Det här jobbet har absolut sina fördelar ;)

Centerextremisten

”Vad vi vill!? Det ska jag tala om för lilla damen. Vi vill inte bara stå i mitten och vela med ett ben åt höger och ett ben åt vänster. Utan vi vill stå extremt i mitten!!”

Hasse & Tage

Här om dagen hamnade jag i debatt om feminism med en kollega. Eller; när jag säger hamnade i debatt så menar jag att jag hamnade i en strid ström av ord som slungades mot mig medelst inte oimponerande styrka. Det var dagen innan den internationella kvinnodagen och hon berättade entusiastiskt att hon var medansvarig för en politisk manifestation med feministiskt tema. De övriga arrangörerna var bl.a Ung Vänster och andra mer eller mindre radikala, vänsterorienterade grupper.

Jag anmärkte (väldigt diplomatiskt faktiskt!) att jag tyckte att det var synd att den politiska högern var så uppenbart frånvarande i en sakfråga som jag kände torde vara tämligen politiskt obunden. Denna enda mening skulle jag aldrig ha sagt…

Det som följde var en veritabel utskällning av mig som i detta läge fick symbolisera Moderaten, som under inga omständigheter kunde vara intresserad av jämställdhetsfrågor eftersom det låg i dennas natur att inte ifrågasätta maktstrukturer utan tvärt om jobba för att befästa dessa på alla sätt som tänkas kan. Som moderat var man genom sitt politiska ställningstagande fullkomligt befriad från all typ av maktstrukturskritik, inte ens kattskit värd och dessutom troligen homofob. Punkt slut.

Jahaja. Nog för att jag vid det här laget är tämligen van vid att bli oresonligt skälld på av unga människor som tycker att jag är dum i huvudet, men det tenderar till att hållas under arbetstid och jag har således haft luncherna härligt aggresionsfria. Jag ides inte ens replikera att jag under min livstid troligen arbetat mig genom fler subkulturer än hon kan räkna till, ifrågasatt fler saker än som rimligen kan vara nyttigt för en hjärna och glatt käftat med ”makten” så fort jag kommit åt, helt oavsett vilken färg eller form den, eller jag, haft.

Det hela fick bero. Jag kan arbeta för jämställdhet helt utan hennes godkännande faktiskt, men hela historien kändes trist. Det är inte lätt att vara högerliberal, tänkte jag. Och gick hem. Och slutade tvärt vara högerliberal.

Det låg en fint inplastad tidning på min dörrmatta när jag klev in. Neo. Den fick omedelbart min uppmärksamhet genom sin starkt religionskritiska huvudrubrik. Det kändes som en möjlighet att utveckla och fördjupa min nyvunna kärlek för idéerna i The God Delusion, och jag la mig i badet med Neo som lektyr. Härligt med lite uppfriskande liberala vindar och, om vi ska vara ärliga, lite högerpropaganda, humanistiskt förpackad och serverad med en side order av ateism.

Vattnet var tvärkallt när jag klev upp ur badet, och jag hade i ett slag avsagt mig min politiska tillhörighet. Är det det här skräpet som kallas liberalism? Liberalism my ass; det är fan inte bättre än dyngan slungad av aporna på andra sidan! My god, kan inte människor prata med varandra utanför sandlådekanten?

En liten tjusning hittade jag dock mitt i allt det dåliga, det meningslösa och det tämligen intetsägande, nämligen en liten artikel om mittenvärderingar. Personligen har jag aldrig haft mycket till övers för centern som parti, och jag har inte ändrat mig än. Men jag gillade den åtskillnad skribenten av just denna artikel gjorde mellan politisk grundsyn och sakpolitik.

Jag vet inte hur många gånger jag i politiska diskussioner har hört ett triumferande ”Ahaaa!” från min meningsmotståndare efter att jag uttryckt en åsikt som gått tvärt emot den politik som partiet jag röstade på driver. Att göra någonting sådant ses tydligen som ett exempel på att man egentligen inte vet vad man tycker, eller möjligen på att man inte tycker det man tror att man vet.

Den som vet vad denne tycker kör uppenbarligen dit det partipolitiska spåret bär. Själv är jag inkonsekvent så det visslar om det och jag kommer troligen rösta blått i nästa val, trots att jag röstade rött i detta. Värden förändras; så även förutsättningarna för politiken.

”För den som är fast förankrad på endera kanten är livet lätt. […] Är jag libertarian kan jag avfärda det mesta som ger staten mer makt. Är jag socialist kan jag alltid hitta en strukturell förklaring och en skatteteknisk lösning. Befinner man sig i mitten blir däremot varje vägskäl ett grubbleri.” (Neo 2/08 s.56)

Så jag grubblar på, väger över åt höger men avskyr maktstrukturer, vill se människor som autonoma individer men vet att de är flockdjur, vill att alla ska kunna själva men inser så väl att det är en utopi. Jag undrar om detta räknas som ett stå i mitten? För gudarna ska veta att jag spiller över åt alla möjliga håll och när jag gör det så är det med besked. Och finge jag välja ett enda politiskt styrelseskick som jag verkligen kunde hänge mig åt så skulle det väl vara diktatur, under devisen Alla Andra Är Dumma I Huvudet.

Som en vagt relaterad anekdot kan väl nämnas att jag är bi (i hejdlöst varierande utsträckning...), vilket gör att både hetro- och homosexuella brukar tycka att jag är en riktig svikare. Allvarligt talat kunde jag aldrig i mina vildaste drömmar föreställa mig att jag någonsin skulle placera mig själv i mitten av någonting. But still, here I am…

Något senare

Hmmm. Jag undrar hur det kom sig att Neo damp ner i min brevlåda alls...

Drömjobb

Mitt drömjobb? Jajjebullar!

Fröken hysterisk och världen

Jag har ett varierande jobb. En stor del av det går ut på att vara det enda ansikte folk får att sätta på sina problem med CSN. I mina samtal med studenter får jag ta emot all den ångest, ilska förväntningar och förhoppningar de har, deras vånda över sådant som hänt och deras frustration över att befinna sig i en situation där de ska redogöra för varför de, i CSN’s ögon, inte har hållit måttet.

Jag träffade en sådan student idag. Till saken hör att jag företrädde honom redan förra terminen i ett ärende han sedermera fick avslag på. Nu är hans ärende uppe igen och han kontaktade mig för att få hjälp. Men när vi träffades hade han så många taggar utåt att jag fick göra mitt yttersta för att få samtalet att inte bli ett gräl. I nära nog två timmar satt han och missuppfattade saker jag sa, tolkade dem i sämsta möjliga ljus.

När jag undrade om en fråga av personlig karaktär som han mycket kortfattat återgivit i sitt brev så blev han arg för att han trodde att jag förringade dem. När jag lyssnade på det han berättade hajjade han i ett läge till och frågade om jag skrattade åt honom. Det var så oerhört svårt för mig att veta hur jag alls skulle bemöta honom, hur jag skulle ställa de frågor jag behövde ställa för att få fram relevant information.

Vad ska man göra i ett sådant läge? Killen var uppenbart oerhört frustrerad och kände sig motarbetad från alla håll. Jag fanns där och fick således representera alla som inte förstod honom. Men jag ville förstå och jag ville hjälpa. Som vanligt tror jag dock att han, liksom nästan alla andra studenter jag träffar, hade för höga förväntningar på vad jag egentligen kunde åstadkomma.

Ordet ”ombud” i min titel låter så högtravande och juridiskt, men sanning att säga har jag ingen reell makt. Jag sitter med på CSN’s möten och får säga vad jag tycker. Jag gör mycket nytta, men den ligger främst i att hjälpa studenterna föra fram sin version av vad som hänt. Jag är deras röst på mötet, men jag har ingen detaljkunskap om CSN’s regler som jag kan utnyttja för att svepa undan handläggarnas argument. Jag säger vad jag tycker, utifrån hur studenten själv ser på saken. Blir det sen bifall så anser de flesta att jag inte gjort mer än mitt jobb. Blir det avslag har jag uppenbarligen gjort fel. Men tack då.

Och pudelns kärna? Jag tar åt mig. Jag blir ledsen och frustrerad när människor tror att jag motarbetar dem, försöker jävlas, maskar, skiter i mitt jobb. Jag ser världen genom deras ögon, tar deras frustration och förvaltar den mer än väl. Gör den till min egen. Hur fel jag än tycker att folk kan ha materiellt sätt, kan jag inte låta bli att försöka se saker ur deras perspektiv, och känna med dem. Det är så dumt, så dumt…

Min far brukade ofta säga att jag var hysterisk och ibland funderar jag på om det inte ligger något i det. En människa som hotar ett litet barn som gråter med stryk, i förhoppningen att detta ska få barnet att sluta gråta och därmed per definition bli ett glatt barn kanske inte bör behandlas som expertvittne för vad som är friskt och sunt beteende, men ändå. Han kan ju rent slumpmässigt haft rätt.

Fröken 2 får ibland intrycket att mina känslor skvälper runt i mig för mycket. Att jag reagerar onödigt starkt på saker. Och jag vet ju med mig att jag känner väldigt mycket, har lätt för att känna med andra, att bli arg, frustrerad och ledsen. Ledsen är i och för sig en ganska ny känsla ändå. Jag har nog aldrig tidigare gråtit så mycket som jag gjort de sista månaderna. Jag skyller det på brist på mentala reserver men förklaringen kanske är enklare än så. Jag kanske helt enkelt är sådär lite hysterisk ibland.

Alldeles klart är i vart fall att jag själv är medveten att jag borde hålla en större distans till vissa saker, till exempel till mitt jobb. Men hur fan gör man? Jag har ju de teoretiska resonemangen och alla argument klara för mig. Fröken 2 är rationell och håller en tillbördigt professionell profil. Men sedan då? Hur omsätter man dessa kloka saker till praktik; hur får man den där bunten av rationella argument att vinna över en hög med irrationella känslor? Hur skärmar man av sig?

För samtidigt vill jag inte skärma av mig alldeles. I mitt privatliv vill jag ha tillgång till det här spektrat av känslor för det rockar så mycket att kunna älska alldeles sådär fullkomligt och allomslutande som jag kan göra. Det är så jävla häftigt. Å andra sidan vet jag att det har betraktats som besvärande av mer än en människa. Så hur jämkar man? Kan man operera in en termostat någonstans?

Nåja, jag försöker trösta mig med att jag är medveten om problemet och att jag i alla fall är professionell utåt. Att jag går hem och är ledsen senare lider ingen mer än jag av. Och så kanske ni som läser det här och liksom mig inte kan låta bli att bry er ibland. You poor suckers.

Det är sent, jag är trött och jag vet egentligen inte vad meningen med den här posten är längre. Jag hade en fantastisk struktur planerad för den från början, men liksom många andra saker som bor i mitt huvud kom den ut lite som den själv ville. Det är ganska fascinerande hur klok man kan vara inne i sitt huvud, så länge man inte släpper ut något…

Men för att sammanfatta då; jag är för känslosam. I mitt professionella liv behöver jag styra upp detta. Och lite mer distans till världen kan nog även vara bra i privata sammanhang, men där förbehåller jag i vart fall mig rätten att fortsätta vara hejdlös kär om jag nu känner för det. Och på tal om det så saknar jag M massor nu. I alla praktiska avseenden är han inte mer otillgänglig nu än han var för tre dagar sedan, men flyttar någon i utomlands så hamnar de automatiskt Långt Bort, vilket är skäl nog att sakna dem.

I övrigt saknar jag att koppla av med WoW, eller bara att kunna Koppla Av (TM). Och Den Jävla Värderingskursen har blivit omstrukturerad så att vi nu ska skriva en salstenta istället för en hemtenta som det stod i kursplan. Men på det hela taget har idag varit en uppgradering från igår. Så livet är spännande nästan jämt. Fortsättning följer.

Den förbaskade kursen

Nåja, då var det klart i vart fall. Jag får läsa kursen som jag angstat så mycket över, och som det har varit så många turer kring. Så klart finns det ett krux dock. Jag ska göra gruppuppgifterna själv. Det blir fem personers jobbinsats, efter ordinarie arbetstid, och med tre dagars försening. Mmm, det enda jag kan säga är att det hela kommer bli spännande... Men om någon av er där ute känner att ni har koll på företagsvärdering så tar jag ytterst tacksamt emot all hjälp jag kan få!

When it rains, it pours

Jag är så himla förbannad! Nyligen fick jag möjlighet att haka på en kurs på min utbildning, trots att jag jobbar heltid och därmed har varierande chanser att delta på föreläsningar. Det är den sista kursen jag har kvar innan examen, så jag trixade med min chef, hörde mig för med studievägledaren om det gick bra och lyckades bli registrerad en vecka efter kursstart. Kursen är på 15hp och spänner över både det juridiska och ekonomiska området. Förutom föreläsningar ingår ett antal obligatoriska seminarier, grupparbeten samt ett enskilt PM.

Så fort jag kunde efter registrering hörde jag av mig till kursansvarig lärare och bad om den information som de andra fått under de inledande föreläsningarna. Då meddelade jag även att jag arbetar och bara kommer kunna närvara på de obligatoriska momenten. Samtidigt bad jag även att bli tilldelad en grupp. Svaret jag fick var inte mycket mer än ”Hej och välkommen, det ska nog gå bra för dig att läsa, men grupp får du ordna med själv.”

Jaha. Mailade igen och påtalade lite vänligt att det är rätt svårt för mig att gissa vilka studenter som läser den här kursen, så någon typ av mailinglista eller så vore bra att ha. And incidently, hur ser grupparbetet ut? När drar det igång? Behöver jag något material inför det? Sen gick tiden.

Eftersom seminariet är på fredag började jag få lite panik igår och ringde den berörda läraren. Meddelade att det var lite svårt för mig att hitta en seminariegrupp. Fick förslaget att maila på kurskoden. Svarade att det kan jag inte, eftersom den behörigheten bara tilldelas lärare på universitetet. Blev uppmanad att prova ändå och återkomma om det inte fungerad.

Mailade. Det fungerade inte. Återkom. Kom överens med läraren att han skulle maila ut till klassen istället. Mailet gick iväg. Jag väntade.

Idag insåg jag att jag fan inte kan vänta längre och gick upp till institutionen. Den kursansvarige läraren var hemma just idag, så jag högg vår programadministratör, som på många sätt är en fantastisk människa. Hon ringde läraren och här följde en hel bunt med meningsutbyten om vilken information som fanns och inte fanns tillgänglig för mig, där kontentan i vart fall var att den kursansvarige hade tabbat sig och faktiskt inte lagt ut den info han trott på kursens hemsida. Vi skulle således höra oss av till en av de andra lärarna som var involverad i det här och höra vad han hade att säga. Sagt och gjort.

Och vad hade då lärare nummer två att säga? Jo, att det var stört omöjligt för mig att vara med på den här kursen, eftersom jag inte hade hittat någon seminariegrupp. Det kom även fram att dessa grupper redan hade jobbat med sagda grupparbete i nästan två veckor nu, att det låg ett jättejobb bakom och att det inte fanns en chans för mig att ta igen det.

Jag blev så himla, himla arg. Kunde någon kanske sagt det här till mig för en vecka sedan? Kanske redan när jag frågade studievägledaren om jag alls kunde hoppa på kursen så här sent? Fanns det kanske någon särskild anledning till varför den kursansvarige läraren tyckte att det inte var viktigt att upplysa mig om grupparbetets natur alls, varesig i sina mail eller under våra telefonsamtal? Tro fan att ingen av de övriga studenterna var särskilt pigga på att bjuda in mig till sin grupp, när de i princip redan var klara med det här momentet, som de dessutom slitit med rätt länge.

Helvette.

Nå, min snälla programadministratör talade i vart fall med sträng röst till den ansvarige läraren, som lovade att titta på det här och se om jag inte kunde få hoppa på till nästa moment i vart fall och kanske göra en egen kompletterande uppgift för moment ett. Men kontentan nu är i vilket fall som helst att jag inte vet ett skit och fullkomligt saknar möjlighet att planera in den ledighet som jag inte vet om jag kommer behöva ta från mitt jobb, där jag har tusen saker att göra. Och missar jag den här kursen nu, så finns inga chanser att läsa in den igen förr än om ett år. Men tack då.

Fy fan vad jag hatar att se andra sitta med tåtarna som styr mitt liv, men inte veta vilken de kommer rycka i, när, eller om de tänker göra det alls.

Och som ett skönt tillägg till det hela så blev jag inkommenderad att närvara på mitt jobbs planeringsdag, som flyttats fram till fredag. Fredag eftermiddag. Med placering i en stad 5 mil bort. Nu råkar det vara så att jag hade hoppats hinna se premiären på en kompis föreställning på Kulturhuset i Stockholm. Och med ”hoppats” menar jag köpt "biljetter, kollat upp tåg, planerat in hela helgen i Stockholm" och så vidare. Där hade jag också förutsatt att jag kunde ta ledigt en och en halv timme på fredag eftermiddag, vilket har varit möjligt varenda jävla fredag hela terminen. Det finns normalt inte en enda person här efter klockan tre på fredagar ändå. Förutom jag då. Som har jobb att göra.

Fan vet hur jag ska lösa det här nu, men på något sätt ska jag försöka ta mig till Stockholm i tid i vart fall. Detta kommer troligen få göras samtidigt som jag jobbar och skriver ett individuellt grupparbete, som jag inte vet om jag får tillgodoräkna mig. Men det är lugnt. Förvärvsanalyser är ju så jävla roliga att göra, så det har jag inget emot att slösa min tid på.

Skitliv.

Min arbetskamrat TS, en studie i tre delar

Diskmaskinen

För några månader sedan (jag tror att det var omkring fyra) skulle vår IT-tekniker/jurist/husansvarig beställa en ny diskmaskin till personalköket. Det var verkligen hög tid, för vår gamla diskmaskin hade ett stort, rostigt hål i sidan. Så vi väntade spänt. Väntade och väntade.

För runt en månad sedan visade det sig att kollegan TS (alltså sagda IT-tekniker/jurist/husansvarig) väntade på att vår vaktmästare skulle ta ut köksskåpet innan maskinen kunde beställas... Vaktmästaren i sin tur väntade med att ta ut skåpet tills maskinen hade kommit. Inget blev således gjort. Kollegan M skällde på kollegan TS och sa åt honom att beställa maskinen nu. Kollegan TS gick och beställde maskinen. Veckor flöt förbi.

Vi frågade kollegan TS om maskinen, och han sa att han hade beställt den men att den inte hade funnits i lager. Dessutom hade företaget som skulle leverera den inget nummer sin butik och därmed fanns inget sätt att bekräfta att maskinen kommit in, annat än att åka ut dit själv. Vi förfasades över denna ineffektivitet hos försäljaren och väntade.

Ibland lässnar jag och gör saker bara sådär, helt oombedd och allt. Under ett sådant ryck fick jag för mig att jaga rätt på ett telefonnummer till butiken. Sagt och gjort; jag ringde leverantören och fick prata med en mycket hjälpsam kille som förklarade att han förvisso inte kunde hitta beställningen, men skulle leta och återkomma. Berättade detta för kollegan TS som blev tillbördigt förvånad.

Men tid gick och ingen hörde sig av med någon beställningsstatus, så kollegan RK åkte till butiken. Där hittade de inte beställningen. Eller någon maskin. Nähä. Men vi fick i vart fall beskedet att den tänkta modellen skulle komma in i veckan.

Igår åkte vi dit. Expediten frågade vilken modell det var eftersom han inte hittade beställningen denna gång heller. För säkerhets skull ringde jag upp kollegan TS och frågade om modell, varpå han säger att han inte lagt någon beställning. Och att han ju sagt att han inte hade lagt någon beställning, eftersom detta inte kunde göras på telefon.

Här blev jag förbannad.

Fyra personer påstod sedermera att de hört kollegan TS säga att han lagt en beställning på en diskmaskin och bara väntade på att maskinen skulle komma. Kollegan TS själv ställde sig helt frågande inför detta och förstod inte alls vad vi fått det ifrån. Måste ha varit en kommunikationsmiss... Men för i helvette!

Det slutade med att vi tog en diskmaskin som butiken hade i lager och som av ren tur var av samma modell som den som kollegan TS inte hade beställt. Men vi hade lika gärna kunnat plocka med vilken diskmaskin som helst i miljöklass A och ett prismässigt mellanläge. Svårare än så behöver det inte vara. Frågan är snarare varför han, som hade ansvaret, inte gjort det för länge sedan.

Projektplanen

Vi har en massa projekt på g inom vår organisation, projekt som mestadels är kopplade till vår hemsida. Det handlar om små tekniska lösningar som ska underlätta våran och kundernas vardag. Kollegan TS är ansvarig för dessa projekt och jag är inblandad i dem, ganska mycket på eget bevåg men med ledningens välsignelse.

Dessa projekt är oändligt många. I kid you not. Varje vecka kommer kollegan TS med nya glada idéer. Trots mycket forskande lyckades jag inte klura ut prioriteringsordningen för dessa små och stora drömmar. Istället råder en stark känsla av felprioritering och inpending doom. Därför bad jag kollegan TS om en projektplan. Och jodå det fanns en, men jag behövde ett särskilt program för att kunna öppna den...

Men för i helvete; ska inte alla som berörs av ett projekt kunna läsa den jävla projektplanen? (Jag ber om ursäkt för det färggranna språket här, men frustrationen ligger på topp just nu)

Kollegan TS erbjöd sig förvisso att installera programmet så att jag skulle kunna komma åt och läsa hans mycket speciella projektplan, men jag vill inte att han ska göra det. Här blir jag en tjurig unge som tycker att jag inte vill ha saker som ligger på min burk och tar plats enkom i syfte att möjliggöra läsandet av saker som endast och allena han har skrivit

Skriv i blody Word! Men nej. Han hoggar information som om den vore guld. Viktigt att andra inte vet och kan lägga sig i... Till slut fick jag projektplansfilen som html. Kunde jag läsa den i sin helhet? Nope. Självklart beklagade han detta och skulle ordna ett annat sätt för mig att öppna den... Och har sedan dess inte återkommit i frågan. Så klart.

Men han är som sagt här var och varannan dag och har nya glada idéer om saker som vi ska ha på websidan, om övertagande av hemsideadministrering för studentföreningar och allt möjligt annat, som han vill ha åsikter om. Varje gång säger jag; Det låter skitintressant, men gör klart det du börjat på. Det avfärdar han likaledse varje gång med att han inte kan göra det just nu, på grund av saker utanför hans kontroll. Det väntas på besked från styrelsen, från styrgruppen, från gud allsmäktige.

Utvecklingspsecifikationen

Detta för oss direkt in på ännu en av dessa saker som inte kan göras nu, nämligen en utvecklingsspec. Utvecklingsspec. för en funktion som det pratats om inom organisationen i flera år, som vore en fantastisk avlastning för mig i mitt arbete och som tar en pisskvart att koda och implementera i hemsidan. Specen ska lämnas till universitetets IT-avdelning som administrerar det berörda systemet. För att implementera funktionen krävs ett ok från en instans som jag numera har förträngt vilken det är. Möjligen är det gud där med. I vart fall så står hela projektet still i väntan på detta godkännande.

Men i min värld kan man skriva en spec. för det jämrans projektet innan man fått ok. IT-avdelningen behöver ju inte ha få den officiellt överlämnad förrän man fått det där okay:et. Däremot kan man använda tiden till att diskutera fram en spec som är klar in i minsta detalj när godkännandet kommer, för att det kommer råder det ingen tvekan om. Men nej, istället ska man börja på saker när precis allt är klart inför dem. Under tiden ska man tydligen även samla på sig så många biprojekt man alla kan komma på, för optimal förvirring.

Hur länge sedan var det nu vi var och träffade IT-avdelningen för att diskutera den här iden? Väl över en månad sen i alla fall. Har han skrivit specen? Nej. Har jag tjatat? Ja. Eller; det är var inte riktigt rättvist. Jag vet inte om han har skrivit någonting. Varken jag eller någon annan har fått del av ett dylikt dokument i alla fall, hur informellt författat det än månne vara. Så jag väntar. Väntar och blir förbannad för att jag slösar min tid på oväsentligheter, för att jag ingenting annat kan just nu.

Jag har försökt ta upp det här med honom men han avfärdar alla argument med att saker i princip är klara. Allt är jätteenkelt. Det som inte görs nu väntas med av en fantastiskt bra anledning... När han pratar så låter det så himla övertygande och självklart. Man blir alldeles tryggt förvisad om att allt är under kontroll och det finns ingen anledning till att fundera över detta närmare. En timme senare så sitter man likväl där och undrar varför saker inte funkar, eller blir gjorda. Undrar över vad det var han egentligen sa.

Det värsta är att jag tyckte riktigt bra om honom! Han är jätteintelligent, skärpt, dryg, nördig och trevlig. Och jag tror absolut att han har intentionen att fixa allt i hela världen helt superbra. Men han är ju samtidigt helt jävla förvirrad, oorganiserad och har svåra kontrollbehov, samtidigt som han saknar sjukdomsinsikt. Jag är besviken på honom. Besviken och frustrerad.

Jag kan ju bara skita i det här, göra mitt jobb strikt enligt arbetsbeskrivningen och låta honom hållas. Spela WoW på arbetstid för att jag inte har något bättre för mig. Men jag funkar inte på det sättet! Jag vill ordna upp allt detta som bara skriker över att behöva ordnas. Jag sitter här och ser alla hålen men får inte laga för att… Ja, fan vet egentligen. Det är helt otroligt frustrerande. Och kanske är allt bara ett missförstånd; men hjälp mig i så fall att förstå hur allt är tänkt!

Under loppet av den här postens skrivande har jag i vart fall bestämt mig för att börja nysta i härvan av alla projekt och försöka göra någonting på egen hand. Jag ska börja med den gudsförgätna specen. Inte för att jag egentligen har nog med tekniskt kunnande och bakgrundskunskap för att kunna färdigställa den, men skit samma. Jag kan börja. Kanske blir jag av med ytterligare lite frustration på det sättet. Eller kanske inte. Bets anyone?

Stress och drömmar

Huvudet är koffeinstint och pulsen rejsar. Allt, allt, allt måste hinnas med och det är så mycket att göra och… Nej. Det är ju inte det. Eller; jag har fullt med deadlines på jobbet, fullt med saker som inte fungerar och som jag inte kan få att fungera och som enligt avtal skulle ha varit klara för länge sedan, men jag kan ingenting göra åt det. Det är inte mitt fel, även om det tyvärr är mitt problem. Men framför allt har jag inte beretts resurserna för att lösa de problem som uppstått. Jag kan ingenting göra. Punkt. Bryr sig stressnivåerna om det? Nä…

Jag satt i timmar igår och försökte få fram tryckmaterial från en annonsör som ska vara med i vårt informationsblad. Man skulle kunna tycka att det ligger i deras intresse att skicka oss tryckfärdiga bilder 1) i rätt format och 2) som inte kräver en djärv komandoräd för att öppna. Haha. Första filen jag fick var helt enkelt korrupt. Mailade och bad att få en ny. Fick så en, i tryckvänligt format och allt. Öppnade, och fick felmeddelandet att jag saknade typsnittet som krävdes för att bilden i fråga skulle kunna visas rätt. Jaha. Så det var inte bara en bild, utan även en bunt text som låg just som text och bara väntade på att inte kunna läsas.

Mailade tillbaka och bad att få en bild som bestod av ett lager där texten ingick (och inte var en separat del) alt. att få typsnittet. Fick typsnittet. Trodde jag. Förutom att annonsörens mailserver hade raderat den bifogade filen eftersom den tyckte att sådana inte skulle mailas. Ringer upp människan som jobbar som reklamansvarig åt det stora försäkringsbolag som det rör sig om här. Förklarade läget. Fick en nedlåtande kommentar om att hon skulle försöka zippa filen till svar. Fick zippfilen. Öppnade. Insåg att typsnittet behöver installeras och köras genom Adobe Font Manager, som verkligen inte bör anses vara standardutrustning på de flesta ideellt drivna organisationers datorer.

Blev förbannad. Ringde igen. Samma dryga svar om att vi kan få bilden som pdf istället, dådå. För att vi krånglar så mycket. Jävla kärring. Fick bilden i pdf-format. Men i ändrad layout, som vi nu måste omarbeta för att kunna lägga in den i utskicket som det var tänkt. Och det enda program jag har att arbeta i är Word.

Så hem och fixa och dona, upp tidigt i morse och fixa med bilden. Lämna den till tryckeriet. Inse att det fortfarande finns fel kvar. Men nu lägger jag ner det här ett tag, för det fungerar inte att försöka göra någonting bra om man inte har resurserna för det. Jag har lyckats övertyga folket som sitter på pengarna här omkring att det är en bra ide om de köper in Adobe CS2 så jag slipper sitta här med bakbundna händer och bli så jävla frustrerad på att jag ingenting kan göra. Frustrerad och stressad.

Mer kaffe i magen, nya problem. Mycket som inte funkar, som behöver tas tag i, som människor kommer till mig med. Och så lajvet. Lajvet som jag ser skitmycket fram emot, inte minst för att det kommer vara min julafton i år. Men som ändå ingår i högen av saker som jag måste hinna med att förbereda, att fixa med, har jag glömt någonting nu, vad var det mer jag skulle göra, hur optimerar jag det här..? Jag kan inte optimera mer. Jag har ett väl upplagt schema. Men ändå, ändå…

Storebror sa här om dagen att han brukar drömma att jag håller på att drunkna i ett träsk, men att han inte kan dra upp mig för att jag inte vill det. Hum, hum, hum… Själv drömde jag en riktigt häftig dröm inatt. Den var precis som en film och en av de scener jag mins bäst är den med rummet och statyerna. Tänk dig ett fallfärdigt hus sär ingenting utom de nakna tegelväggarna är kvar. Men det är inte fallfärdigt på ett dåligt sätt utan tvärt om vackert, som det starka skelett som blir kvar när man tagit bort allt onödigt. Det är även helt övervuxet av murgröna.

Färgerna är mättade och skarpa; grönskan riktigt lyser mot de tegelröda väggarna. Och överallt i rummet står vita stenstatyer. Jag tittar på dem i de kort jag har tagit och inser att statyerna rör sig, om man tittar på dem på ett speciellt sätt. De rör sig och interagerar med varandra. Människorna som de en gång var är döda nu, men statyerna lever vidare. Den unga kille som visade mig huset är också död, men det bekymrar mig inte. Han är väldigt trevlig att ha att göra med. Han letar efter tjejen som han älskade när han levde, men som han aldrig han tala med innan han dog som ung. Jag försöker förklara för honom att det var så länge sedan att hon också är död nu, att han kan hitta henne men att han letar på fel ställe när han letar bland de som lever.

Men han lyssnar inte riktigt på det. Istället går han till huset med statyerna och tittar på när de umgås. Han kan inte prata med dem, men han känner sig i vart fall inte ensam där. Jag går dit någon gång för att möta upp honom, men han är inte där. Istället ser jag att han har gråtit, för tårarna som fallit på marken är alldeles självlysande. Men bara för mig. När jag pekar ut dem för en vän som är med, kan hon inte riktigt se dem.

Det låter alldeles sorgligt när jag skriver om det hela nu, men det kändes inte så sorgligt när jag drömde det. Lite melankoliskt kanske, men även spännande och vackert med alla färger. En klar förbättring mot många av de drömmar jag drömt på sista tiden.

Lunchen är slut. Åter till jobbet. Trycksaker ska tryckas, studenter ska tas om hand. Problem ska lösas. Here I go.

Dagens reflektioner

En student började just högjutt säga ”Lalalala!” och hålla för öronen när jag försökte förklara för honom hur man gör en adressändring. På fullt allvar. I’m not kidding…

Och on a nother note: Sambandet mellan alkoholkonsumtion och programeringsskills är nu utrett. Det var väl det jag visste! xkdc är en bra, bra webserie.

Klokare med åren my ass

Av alla människor som jag har att göra med på mitt jobb är de som är födda på 50-60-talet de absolut otrevligaste. Alldeles nyss fick jag en redig utskällning av en dam anno 1958 för en olägenhet som jag på intet sätt var orsak till eller ansvarig för. Men hon skällde och jag orkade inte riktigt bråka, så jag hjälpte henne. Men så blev jag lite misstänksam och kollade upp saken närmare efter att jag blivit av med henne, och då kom det såklart fram att hon egentligen inte hade rätt till det jag nu hjälpt till att fixa.

Jävla kärring. Och jävla mig som lät mig hunsas igen. Jag måste, måste bli bättre på att känna igen när folk gör så! Inte för att jag blev ledsen eller så och gick henne till mötes av den anledningen. Nej, jag var bara läss och ville få henne ur håret. Jag kollade igenom lite system, inget såg uppenbart fel ut, så hon fick det hon ville. Och jag fick skäll för att jag ordnade det åt henne, hela vägen enda fram till mitt soliga, ”hejdå!”

Men nu är jag arg. Det första jag ska göra när jag kommer till jobbet imorgon bitti är att ringa administratören och ta bort tanten ur systemet igen. Hon ska fan inte ha några plus. Nåja, med den saken är det som det är men jag tycker att det är oerhört fascinerande att det är just studenter och doktorander i 40-50-årsåldern som beter sig sådär. De är så uppfyllda av sin egen fullkomlighet att de tenderar till att uppfatta allt som går emot dem som någon typ av konspiration. De har naturligt rätt till alla plus och ska få dem levererade hem till dörren. Helst igår.

Nu generaliserar jag naturligtvis. Jag är ganska sur. Men trenden finns där. Det är de och östermalmsbratzen med framgångsfrilla och skor som kostade mer än min dator som är sådär jobbiga. Ibland har jag lust att förklara skillnaden mellan serviceyrke och slaveri för dem, men det är bara på mina bra dagar. På dåliga dagar vill jag göra långt mer lagstridiga saker.

Jag och C diskuterade för ett tag sedan hur man beter sig mot människor som behandlar en som om man just begått folkmord och sedan kissat på deras mamma. Min stående strategi är att le jättemycket och vara urtrevlig hela vägen. Det brukar reta gallfeber på förbannade människor som ingenting hellre vill än att provocera fram ett gräl. Å andra sidan kan jag bara vara si och så trevlig mot någon som kategoriskt vägrar lyssna när jag faktiskt försöker hjälpa dem, och bara slänger ur sig alla möjliga anklagelser om hur hemsk jag är som individ. Ibland har jag bara lust att lägga på telefonluren, eller be folk att gå och inte komma tillbaka förrän de hittat sitt förstånd igen. Men tyvärr känner jag inte att jag bör bemöta någon så; inte ens någon som gjort sig förtjänt av det.

Så; tips på hur man bemöter otrevliga människor på ett trevligt sätt samtidigt som man får ge utlopp för sin lust att mörda dem noggrant?

Lagom med jobb är för lite jobb!

Bidde inget med min arbetsnarkomani denna gång. Goddamnit, här försöker man nära ett ohälsosamt beroende och vad får man för det? Ett uppriktigt ”Tack för hjälpen, men vi vill inte överbelasta dig så vi anställer någon som kan göra det här så att ingen ska må dåligt och alla blir glada”. Fan också.

Men jag fick i vart fall leka lite spion och snoka runt på den något mer avlägsna delen av vår organisation. Och jisses vad man kan hitta saker om man är en liten, försynt flicka som ställer snälla frågor, nickar och hummar mycket. Ganska snart märkte jag nämligen att om jag ställde en direkt fråga av typen ”Vad tycker du är problemet här?” eller ”Hur skulle du vilja lösa det här?” så var människorna ganska inbundna. Jag tror inte ens de var medvetna om det själva, utan det var snarare någon typ av försvarsreaktion. ”Nej, här är det inte så illa. Vi reder oss”. Ahh, Luther skulle ha varit stolt. Lät man dem prata fritt däremot, kanske ställde lite stöttande frågor, sådär så att de kände sig lyssnade på, så bara forsade saker ur dem.

Det kom faktiskt lite som en chock för mig; denna otroliga frustration och känsla av maktlöshet jag stötte på hos mina medarbetare där borta. Ganska snart uppdagades källan till det hela. Inte för att jag inte hade haft mina misstankar redan innan, men att det var så här illa hade jag aldrig anat. Verksamhetschefen... Allvarligt talat saknar jag ord för hur illa han betedde sig. Låt mig sammanfatta det hela med att han var en extremt egocentrisk person som använde sina anställda på ett otroligt fult sätt för sina egna syften. Dessutom finns det funderingar över huruvida han kanske använder vissa av verksamhetens intäkter för sina egna syften med, men det vågar jag inte uttala mig om just nu. Vi får se.

I vart fall så slängde han en blick på mig och avskrev mig helt uppenbart som Ofarlig ™, vilket gjorde att jag utan problem kunde stå bredvid och lyssna när han betedde sig allmänt svinilla. Sedan var det bara att skriva ner allt och lämna in det till min chef. Själv kände jag mig något rutten för att jag sprang och skvallrade, men samtidigt så måste någon berätta hur det ser ut där borta. De anställda själva skulle inte säga någonting för de ”vill ju inte klaga, och det går ju an, och vi reder oss...” och när storchefen kommer förbi så är allt bara bullar. Så jag tror definitivt det är bra att jag är där och observerar lite.

Däremot kommer jag inte ha något ansvar alls för någon praktisk form av problemlösning, utan det har f.d Kollegan B blivit anställd till att göra. Och jag tror att han kommer göra ett strålande jobb; det är som klippt och skuret för honom. Han är en peoples person och kan vara en bra influens på de anställda där borta, samtidigt som han inte tar skit från någon så han kommer klara av verksamhetschefen. Och bäst av allt; han kommer vara Där Borta. Jag kommer fortfarande behöva stå ut med att folk lovprisar marken han gått på, men det kan jag ta. Kanske. Damnit, min ödmjukhet blir hårt prövad dessa dagar...

Men vad var det jag skulle säga i denna post egentligen? Jo just det; jag ska alltså återgå till att spela WoW på betald arbetstid, och kanske bara ge mig ut för att spionera någon gång då och då. Och det känns faktiskt tråkigt. Jag vill göra mer. Jag vill involvera mig i saker på jobbet. Fan vet varför, men jag vill ha mer ansvar, fler arbetsuppgifter. Jag vill ha en anledning att jobba över, goddamnit! Fast eventuellt har jag lyckats bli invald i en marknadsföringsgrupp som ska startas upp snart. Och så ska jag kika lite på budgetarbetet i veckan, samman med Kollegan M. Det här är någonting som Kollegan M gjort i alla år inför budgetkonferensen, så jag blev lite ställd när både hon och vår ekonomiansvarig tittade sådär förväntansfullt på mig när de tog fram budgetunderlaget och började spåna idag. Det är mystiskt det där; att människor så ofta tycks tro att jag vet fan så mycket mer än jag känner att jag vet.

Oh well, nu virrar jag och tappar tråden igen. Skitsamma. Det känns som att jag har skrivit det jag skulle, även om jag inte direkt vet vad det skulle ha varit. Eller är.

Jag är tlöt. Men ganska glad. Antar att det trots allt ger en positiv differens!

Att förstå lämlar

Jag har gjort någonting dumt idag. Tror jag... Så här började det:

Jag jobbar åt en organisation som är knuten till ett universitet med ett tredelat campus. Därför har även vår organisation splitats i tre tämligen självstyrande delar. Den nyaste och geografiskt sätt mest avlägsna delen har haft både organisatoriska och ekonomiska problem i princip sedan start. En närmast total avsaknad av struktur och rutiner har gjort människors jobb mer eller mindre omöjliga och fler nyckelpersoner har slutat under det senaste året. En ny verksamhetschef har haft sedan i våras på sig att styra upp och har väl gjort så i valda delar av verksamheten, men tyvärr har detta skett på bekostnad av andra delar som varit free falling under tiden. I helgen kom så nästa smäll, när driftschefen gick in i väggen och fick skjutsas till psykakuten.

Allt detta och lite till diskuterade vår del av organisationen idag på vårt måndagsmöte. Själva har vi det ganska gott ställt med 20-åriga traditioner som märkligt nog anpassats till verksamheten genom årens lopp. Säga vad man vill om det hela i övrigt, men människor vet vad de förväntas göra, när och hur. Min egen tjänst är förvisso tämligen nytillsatt och därför något flytande, men det finns en organisatorisk struktur att luta sig tillbaka mot. Första veckorna var jävliga, men efter det har arbetssituationen förbättrats samtidigt som arbetsbördan avtagit. Förra veckan hade vi fullkomlig stiltje på arbetsuppgiftsfronten. Jag satt och spelade WoW på betald arbetstid och ingen tyckte det var särskilt märkligt, för vad skulle jag annars göra? Så när som på att skriva om alla pärmetiketter med samma typsnitt fanns noll och intet att ta sig för.

Det hade kunnat sluta så. Jag hade kunnat få en fullt godtagbar månadslön för att levla min gnom. Verksamhetschefen hade kunnat få reda om sitt eget hus. Men nej.

Under måndagsmötet idag frågade vår chef om någon hade några idéer på hur man skulle kunna stödja den del av verksamheten som nu står utan driftschef. Jajjebullar tycker jag, och erbjuder mig för att åka dit och styra upp.

...

Wait, say what?

Låt mig spola tillbaka och titta på mina alternativ igen.

Alt. 1: Glassa, spela WoW på arbetstid och casha in pengar

Alt. 2: Slita arslet av sig i ett försök att bringa struktur åt en organisation som går på knä. I en annan stad. För samma lön och möjligen en klapp på axeln. Samtidigt som jag har hand om mina ordinarie arbetsuppgifter, i den mån de förekommer numera.

Hmmm... Och så väljer jag alltså alternativ två. Hur tänkte jag nu...?

Men fan, jag kan ju inte låta bli! Jag ser en möjlighet att strukturera och organisera, (Kontrollbehov? Jag..?) och Häpp! där är jag med min vilja igen. Det är som med lämlar och stup for goodness sake. ”Ooooh, shiny certin death...” *lämlar vidare*

Men så är det i vart fall, så på torsdag ska jag åka iväg och träffa verksamhetschefen och på snällaste möjliga sätt tala om för honom att han suger. Ska bli intressant att se hur det går.

On another note så är E här i veckan, så jag lär inte få WoW:a mycket alls... Jag är fantastiskt glad att hon är här, men om jag inte får spela lite då och då finns risk för stor abstinens. Ska nog logga in lite, bara för att se hur det går för andra och så. Men nu ska jag få mat av söta E, som har lekt hemmafru idag. Yay mat om andra lagar åt en!

Fan

Jaha, då kom nackdelarna med det här jobbet fram. Fick just en redig utskällning från en student som fått avslag på sin studiemedelsansökan på grund av en miss som han påstår att jag har gjort. Enligt honom sa jag att han inte behövde skicka in några intyg på sitt engagemang i en studentförening, något som under vissa omständigheter kan ge anstånd från CSN:s poängkrav. Jag å andra sidan kan inte tänka mig att jag sa någonting sådant. Jag brukar vara noggrann med att påpeka att alla intyg är bra och ju fler man har att visa upp, desto bättre. Men vem vet? Jag kanske tänkte konstigt just denna dag. Jag minns inte. Och jag förstår att killen är förbannad. Sett ur hans synvinkel har jag just kostat honom denna termins studiemedel.

Så vad gör man? Jag känner mig alldeles usel, händerna skakar och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Det är aldrig kul att bli så skälld på, särskilt inte när det finns en chans att man faktiskt har tabbat sig å det grövsta. Å andra sidan; den hjälp som jag erbjuder är ren bonus. Hade han läst på något annat universitet är chansen minimal att han hade fått prata med en studentrepresentant som är insatt i CSN:s regelverk. Då hade hans brev behandlats precis i den form han ursprungligen skickade in det, nämligen utan ett endaste intyg.

Vi kom i vart fall överens om att jag ska vidarebefordra de intyg som inte kom med till CSN när han kommer in med dem imorgon, och dessutom personligen tala för hans sak. Och visst kan jag göra det, men jag tror inte det kommer göra den minsta nytta. Beslutet är fattat. Det han kan göra nu är att överklaga, men det gör man via överklagandenämnden och det är inte den minst bökiga av processer. Jag har försökt tala om för honom att det verkligen inte är säkert att intyg som skickas in i efterhand kan göra någon skillnad, men han tryckte på och sa att eftersom jag missinformerat honom så ska jag nu göra allt jag kan för att CSN ska ta hänsyn till de nya uppgifterna. Och återigen; visst kan jag göra det. Jag vill ju verkligen att studenter ska få en så rättvis bedömning som möjligt. Men jag är rädd för att CSN ska avskriva de nya intygen som för sent inkomna, och så är jag tillbaka på ruta ett med den arga studenten…

Kurs och lite till

Jag är just hemkommen från en utbildning som jag borde ha fått för flera veckor sedan. Det har varit... intressant...

Utbildningen i sig var förhållandevis intressant och innehållsrik, om än i kortaste laget. Å andra sidan framgick det att de andra deltagarnas tjänster inte innehöll ens hälften så mycket ombudsjobb som min, så den mängd information som gavs under dagen var väl anpassad för dem och deras behov. Det var rätt intressant faktiskt att se verksjuristen (den ena av våra två föreläsare) tappa hakan lite när jag beskrev vad jag gjorde, särskilt med tanke på att jag gjorde det utan någon formell utbildning inom sakområdet och till synes med mycket goda resultat.

Diskussionerna blev som de brukar; kursarna kom med kreativa åsikter och jag hade full koll. Som vanligt. Det kunde ha varit en självförtroendeboost; detta att känna att den enda person som kunde resonera på samma nivå som jag var just fru verksjurist. Men istället kändes det (även det som vanligt) lite tragiskt att dessa andra människor inte hade mer vett än så.

Under en av rasterna försökte jag diskutera olika aspekter av kårobligatoriet med en av kursarna, vilket ganska snabbt urartade till nedsättande kommentarer gällande min intelligens från hans sida. Själv log jag bara och försökte, desperat, föra tillbaka diskussionen till en civiliserad nivå. Vilket inte gick. Det ar inte så att han var rakt ut jävlig, men när hans argument (jo, men så här är det – jag har rätt) inte visade sig få avsedd effekt så fanns för honom inget annat att ta till än ett ifrågasättande av mina möjligheter att formulera giltiga argument över huvet taget. Ett sådant slöseri med energi, att inte vara klokare än så.

Låter det här som hybris för min sida? Då kanske jag bör föra till protokollet att jag inte tror mig sitta inne med det rätta svaret varken på den specifika fråga som vi diskuterade, eller på frågor i allmänhet. Men jag verkar trots allt besitta en sällsynt förmåga, må den vara bra eller dålig, att kunna diskutera saker ur olika perspektiv utan att blanda in personliga påhopp (förutom något senare, i min blogg...), att inte missta mina preferenser eller moraliska ställningstaganden för allmängiltiga sanningar eller ens för generella rekommendationer. Hittills har jag väl träffat en handfull likasinnade. Jag undrar om vi är ett utdöende släkte, eller om vi kanske aldrig har varit så många. Och mer viktigt; tillför vi egentligen någonting av värde till mänskligheten?

Nåväl. Det var i alla fall en intressant dag, och till största del riktigt trevlig. Jag pratade en hel del med fru verksjurist och konstaterade att hennes jobb inte alls lät så dumt. Hon å sin sida tyckte jag verkade ha en bra utbildning (särskilt kombinationen av juridik och sociologi) och detta gladde mig att höra. Hon var smart och trevlig och kompetent, och jag tänker bli som henne när jag blir stor!

Det var också hemskt trevligt att träffa C och TB kvällen innan kursen, även om det med blev alldeles för kort. Jag insåg efteråt hur mycket jag saknar den typen av dricka-te-snacka-skit-umgänge. Det finns för få människor att göra det med här i stan. Jag behöver skaffa mig ett liv, men jag är faktiskt lite trött på mitt gamla. Att skaffa sig ett nytt däremot kräver lite samarbete, och ligger väl delvis utanför min kontroll. Får jag använda det som ursäkt för att inte göra någonting åt de andra aspekterna av ”nytt liv” heller?

Det börjar i vart fall klia lite i fingrarna att flytta från stan. Jag konstaterade när jag satt på tåget på väg mot utbildningen att jag skulle vilja bo någonstans på landet. Eller; inte landet-landet, bland komockor och grisbönder, utan på vad vi stadssjälar kan tänkas kalla landet – eg bland träd.

Jag saknar tallarna. Tallarna, ljungen och den barrtäckta marken mellan klipporna i skärgården. Här borta har vi mest björk, ek och någon typ av bladsly som jag inte alls kan artbestämma. Jag älskade ekbackarna när jag flyttade hit och jag tycker väl fortfarande att de har sin charm men jag inser samtidigt att jag får någonting drömmande i blicken när den när lite mer karga sörmlandsskogen skiftar förbi utanför tågfönstret. Uppsala har börjat locka en hel del (Nej, det ligger inte i Sörmland. Men de har tallar ändå!) men jag vågar inte uttala mig om vart jag hamnar när jag är klar här. Det finns för många okända variabler i den ekvationen.

Och nu ska jag sova.

Inte så dumt

Jag fick just en hjärtlig kram av en student som jag varit ombud åt, och som blev beviljad studiemedel idag. Hon blev helt fantastiskt glad när hon fick veta att hennes ärende gick igenom.
Ibland är det här jobbet inte så dumt =)

En dag på jobbet

Oh joy, jag jobbar med f.d kollegan B idag, vilket även innebär att hans flickvän har slutit sig till inventarierna på kontoret. Om hon ska fortsätta pinka in sitt revir så här kommer jag behöva skaffa gummistövlar.

Mycket att göra idag. Kollegan M är på konferens, så självklart dyker det upp en massa frågor som bara hon kan svar på men som behöver ett svar akut. Dessutom har jag upptäckt att hon eventuellt har klantat sig rätt mycket, och har ingen möjlighet att fråga henne om det förrän om två dagar. Något att se fram emot alltså…

F.d kollegan B har för övrigt visat sig vara fantastiskt arbetsovillig. Så till den milda grad faktiskt, att jag kommer behöva arbeta över runt två timmar idag för att hinna med det jag och kollegan M normalt hinner på en dag, därför att den ärade f.d kollegan B har ägnat dagen åt att hångla med sin flickvän och surfa på Facebook. Jag har sagt till honom flera gånger under dagen men bara det faktum att telefonen ringer, folk väntar på hjälp och jag sitter upptagen och säger åt honom att få tummen ur och slita sig från datorn verkade inte vara hint nog att faktiskt jobba. Spännande det där… Så mer övertid till mig.

Jobbet som ombud har fört med sig en överraskning som jag fortfarande behöver lära mig tackla; jag förväntas göra moraliska bedömningar. För er alla som någonsin haft kontakt med CSN och (liksom jag tills alldeles nyligen) trott att de fäller sina bedömningar utifrån ett fastslaget regelverk och med rättsäkerhet i åtanke så säger jag – Ha! As of… Ett typiskt överklagande hanteras i princip med att vi pratar lite om det hela och fäller ett utslag ganska mycket baserat på vad som känns bra. Det finns väldigt mycket möjlighet för mig att styra ärendena åt vilket håll jag vill; det enda som behövs är att kunna argumentera bra. Och det kan jag. Samtidigt så inser även jag att en del av studenterna som ansöker om anstånd med poängkravet på grund av särskilda skäl ibland faktiskt inte ska ha något. Skäl som ”jag var tvungen att lära mig laga mat och städa och kunde därför inte ta mina poäng” är bara inte skäl nog. (Jodå, det har anförts…) Så där sitter jag och måste avgöra vilka jag känner är värda att ta parti för.

Moraliska bedömningar… Hade jag velat fatta sådana i min dagliga verksamhet hade jag inte utbildat mig till jurist. Jag vill argumentera för eller emot, men att säga vad som bör vara är inte min grej. Den typen av bedömningar är läskiga; för vem är jag att tro mig kunna fatta dem? Nej, hade jag velat få betalt för att skilja mellan rätt och fel, rimligt och orimligt, bra och dåligt, så hade jag blivit politiker. Pray that I never will.

On a nother note så ska jag försöka att inte spela WoW idag, i ett tappert försök att inte ådra mig permanenta skador i rygg och axlar. Det kommer vara svårt! Sedan jag fick nät har jag setat nästan varje ledig stund med det där spelet, fullständigt fast i en nytändning. Weee! Igår kväll var jag så trött att jag såg i kors, men nog fan skulle det spelas ändå. Nu har jag ont överallt. Mer ont än normalt faktiskt, vilket är lite oroande. Har haft mycket ont i kroppen de senaste veckorna, och det vill liksom inte ge med sig. Mitt humör är därefter, tyvärr. Och att spela är roligt, men det får jag mer ont av. Skräp. Idag blir det alltså paus. Um, ett tag. Eventuellt måste jag logga in en liten stund bara och kolla AH. Kanske questa lite… Eventuellt kanske jag inte behöver sova så mycket egentligen. Hmmm…