Klokare med åren my ass

Av alla människor som jag har att göra med på mitt jobb är de som är födda på 50-60-talet de absolut otrevligaste. Alldeles nyss fick jag en redig utskällning av en dam anno 1958 för en olägenhet som jag på intet sätt var orsak till eller ansvarig för. Men hon skällde och jag orkade inte riktigt bråka, så jag hjälpte henne. Men så blev jag lite misstänksam och kollade upp saken närmare efter att jag blivit av med henne, och då kom det såklart fram att hon egentligen inte hade rätt till det jag nu hjälpt till att fixa.

Jävla kärring. Och jävla mig som lät mig hunsas igen. Jag måste, måste bli bättre på att känna igen när folk gör så! Inte för att jag blev ledsen eller så och gick henne till mötes av den anledningen. Nej, jag var bara läss och ville få henne ur håret. Jag kollade igenom lite system, inget såg uppenbart fel ut, så hon fick det hon ville. Och jag fick skäll för att jag ordnade det åt henne, hela vägen enda fram till mitt soliga, ”hejdå!”

Men nu är jag arg. Det första jag ska göra när jag kommer till jobbet imorgon bitti är att ringa administratören och ta bort tanten ur systemet igen. Hon ska fan inte ha några plus. Nåja, med den saken är det som det är men jag tycker att det är oerhört fascinerande att det är just studenter och doktorander i 40-50-årsåldern som beter sig sådär. De är så uppfyllda av sin egen fullkomlighet att de tenderar till att uppfatta allt som går emot dem som någon typ av konspiration. De har naturligt rätt till alla plus och ska få dem levererade hem till dörren. Helst igår.

Nu generaliserar jag naturligtvis. Jag är ganska sur. Men trenden finns där. Det är de och östermalmsbratzen med framgångsfrilla och skor som kostade mer än min dator som är sådär jobbiga. Ibland har jag lust att förklara skillnaden mellan serviceyrke och slaveri för dem, men det är bara på mina bra dagar. På dåliga dagar vill jag göra långt mer lagstridiga saker.

Jag och C diskuterade för ett tag sedan hur man beter sig mot människor som behandlar en som om man just begått folkmord och sedan kissat på deras mamma. Min stående strategi är att le jättemycket och vara urtrevlig hela vägen. Det brukar reta gallfeber på förbannade människor som ingenting hellre vill än att provocera fram ett gräl. Å andra sidan kan jag bara vara si och så trevlig mot någon som kategoriskt vägrar lyssna när jag faktiskt försöker hjälpa dem, och bara slänger ur sig alla möjliga anklagelser om hur hemsk jag är som individ. Ibland har jag bara lust att lägga på telefonluren, eller be folk att gå och inte komma tillbaka förrän de hittat sitt förstånd igen. Men tyvärr känner jag inte att jag bör bemöta någon så; inte ens någon som gjort sig förtjänt av det.

Så; tips på hur man bemöter otrevliga människor på ett trevligt sätt samtidigt som man får ge utlopp för sin lust att mörda dem noggrant?