Fick en släng av vardagsångest igår. Igen, bör det kanske tilläggas, för det är väl kanske inte så ovanligt i min värld. Och så klart skulle mina rara vänner fråga hur det var med mig. Vilket var jättergulligt av dem var och en för sig, men den tionde gången jag förklarade att jag inte kände för att hitta på någonting just ikväll började jag känna mig rätt irriterad. Inte på dem egentligen. Om någon som står mig nära säger att de mår kasst så frågar även jag om det finns någonting jag kan göra. Men på situationen i sig, där jag gång på gång, med lugnande röst, måste upprepa att nej jag har inte lust att träffa någon idag men det är ok med mig. Jag reder mig. Tyvärr är irritation en av kryddningarna på min vardagsångest. Jag blir otroligt lättirriterad, rastlös och får synnerligen kort tålamod. Allt annat oaktat känns bara dessa som skäl nog att vara utan folk just då.
Fast saken försvåras naturligtvis av att det oftast finns någon som jag kan tänkas mig att umgås med, även vid de tillfällen när jag vill vara ifred. P brukar vara en av dessa. Han är (trots allt och fortfarande) lite av min fasta punkt i tillvaron. A och H hör också dit. Så jag kan mycket väl finna mig i en situation där jag förklarar noga för några att jag inte alls ids hitta på någonting, och sen ringer H och frågar om vi ska ta en fika. Vid tillfällen när detta har kommit ut har väl folk varit mindre glada. Fast igår kände jag inte för att umgås ens med dem, trots vissa påtryckningar.
Jag är egentligen imponerad över att folk står ut med mig fortfarande. Känns inte direkt som om jag gör mig förtjänt av det men så länge de håller tänker jag inte klaga. Inte på att de vill umgås med mig i vart fall; att klaga rent generellt, på mitt liv och mig själv kommer jag nog inte ifrån.
Det konstiga är att jag trots denna vardagsångest är ganska glad. Kaos och hopp. Ju mer jag ser mig omkring, desto fler exempel hittar jag på hur kaos och hopp bygger upp våra liv. I mitt fall så tror jag att det är Fröken 1 som är ganska glad just nu, medan Fröken 2 har låst in sig på sitt kontor igen. Jag önskar att de där flickorna tog och pratade ordentligt med varandra någon gång. Sist det hände var väl när min pappa dog. Skulle föredra om de var överens vid mindre traumatiska tillfällen också dock.
Men var var jag? Jo; vardagsångest och den tillfälliga bristen av ångest över denna ångest. Metaångest är annars någonting ganska vanligt. Man mår dåligt för att man mår dåligt och känner sig kass för att man är en så uppenbart usel människa. Men så är det alltså inte nu. Jag tror det beror på det där hoppet som hovrar där uppe. (Hopp blev just en grön plasmaklump med ögon för mig. Go figure…) Jag hoppas och ser fram emot flera saker i min omedelbara framtid. Men samtidigt har jag väldigt, väldigt osäker mark under fötterna. Jag vet inte alls vad som kommer att hända. Det gör ont, och det framkallar den där klumpen i magen och det lätta illamåendet som förföljer mig och gör att jag inte kan sova. Jag hatar att vänta; särskilt när jag inte vet med rimlig säkerhet att jag faktiskt har någonting att vänta på. Men vad annat kan jag göra? Ändra världen? Inte idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar