Igår var en sån där dag när man helst av allt bara vill sätta sig i ett hörn och gråta för att man är så himmla himmla trött, och för att ingenting fungerar.
Dagen började med serverstrul på jobbet och eftersom vår IT-tekniker inte var på plats fick jag hoppa in. Felet visade sig vara varken stort eller komplicerat, när det väl var löst, men jag fick börja med frågor som ”Var ligger serverrummet” (och fick fel direktioner och fel nyckel…) och ”Vilken av dessa skrotdatorer till hemmabyggen är egentligen vår server?” (fel instruktioner igen, ren envishet gjorde att jag inte ryckte strömmen till helt fel server) och sedan arbeta mig uppåt.
När den biten väl var löst hade fler fått nys på att jag gick runt och fixade saker, så då fick jag hoppa in och ställa till rätta det som senaste SPCS-uppdateringen hade strulat till. Här krävdes det ytterligare några samtal till IT-teknikern, eftersom jag aldrig i mitt liv jobbat med SPCS och helt enkelt inte hade någon aning i vilken ende jag skulle börja. Vid det här laget började han bli lite irriterad, och tyckte att han faktiskt hade skickat ut ett mail med instruktioner, om utifall att detta fel skulle uppstå.
Jodå, jag hittade mailet. Det var skickat till samtliga 40 pers som jobbar här, och applicerbart bara hos fem eftersom alla andra inte har ens det minsta med SPCS att göra. Jag hade ögnat igenom det, konstaterat att det inte berörde mig, och slängt det tillsammans med tre tusen andra random info-mail som alla skickar ut och som inte egentligen berör mig.
Och kollegan T försökte att inte låta det märkas, men det hördes ändå att han var lite irriterad över att jag inte läst det noga, för så här en vecka efteråt var det ju uppenbart att det hade besparat honom ett helt telefonsamtal. Juh.
Men jag löste problemet, på ett oerhört mycket mer omständigt och tidskrävande sätt än om jag faktiskt vetat vad jag höll på med, och återgick till mitt skrivbord. Och fick frågan av chefen om info-materialet som jag håller på med var klart än. Jag svarade som det var att nej, det var inte klart och jag hade inte haft tid att göra det i helgen, men att jag skulle gå hem efter lunch och göra klart det hemifrån. Och att det var mycket i det som hade strulat, helt enkelt för att jag inte är helt hemma på InDesign och måste snubbla över ganska många fel innan jag lär mig hur saker fungerar. Ingen fara, tyckte han, du gör det i den takt du hinner. Vi vill ju inte att du ska gå in i väggen…
Mmm. Det är ju det. Jag vet att folk här är jättenöjda med mig, men samtidigt har de som vant sig vid att jag löser saker och att det går fort. Och då är det där med att allt går fort inte längre en lyx, utan någonting man lär sig att förvänta sig. Men för mig innebär det att jag hela tiden konfronteras med saker jag måste lära mig hantera, samtidigt som jag löser de problem de har och framför allt samtidigt som jag inser att allt det här egentligen inte är svårt, det är bara jag som inte kan det.
Så allt blir gjort, men allt tar tid. Jag får aldrig tid att optimera eller göra saker som jag verkligen är bra på. Det är lite som att lära sig ett nytt språk varje vecka, men bara så lite att man kan förklara för polisen hur den som stal ens väska ser ut. Och sen hinner man knappt följa upp hur det går med den saken, innan det är dags för nästa språk och nya problem.
Åååh, jag känner mig så gnällig och så tråkig! Men jag är så trött nu att jag inte orkar vara någonting annat. Det är i vart fall fantastiskt skönt att denna vecka är så kort; sista arbetsdagen är idag och sen är det härlig ledighet i fem hela dagar. Då ska jag slappa och fluffa och plugga och WoW:a. Men framför allt ska jag äta glass och choklad, klappa på katter och ta det lugnt.
