Jag har varit på kurs i helgen; slagits med värja och svärd, för att inte tala om med näbbar och klor. Nu är jag trött och blåslagen. Och lite tungsint.
Människor är svåra. Ibland vet jag helt enkelt inte vad jag ska göra av dem. Jag kände mig oerhört liten och värdelös i helgen. Jag kan slåss. Jag är långt ifrån bäst, men jag är inte heller sämst. Och jag lär mig snabbt. Nåja. Ganska snabbt… Men det fanns ingen plats för mig bland dessa dansare, akrobater, teatermänniskor, skådespelare. Var för sig var de bara folk, men tillsammans blev de så stora på något sätt, och kanske lite för fina för vilket sällskap som helst. Det var så det kändes i alla fall.
Jag hade roligt, men kände mig aldrig välkommen. Och vissa var riktigt svåra att ha att göra med. Möjligen var det inte så avsätt; jag var känslig redan från början så det var säkert lätt att kliva mig på tårna. Samtidigt kan jag tycka att vissa personer bör vara mer uppmärksamma och läsa av människor i sin närhet. Instruktörer hör definitivt dit. Och P med, hade man kunnat tycka.
Han kan vara så himla elak den pojken, helt utan att tänka sig för. Han har mycket lite tålamod och ser ingen anledning till att inte uppfostra när tillfälle ges. Han har uppfostrat mig hela vägen in i ett uselt självförtroende, även om jag i ärlighetens namn bör tillägga att han tog vid något både jag och andra ägnat sig åt att slå sönder i åratal. Och så kan han konsten att bli hur rar och trevlig som helst i nästa stund. Fan vet hur jag ska förhålla mig till honom.
Så nu är jag trött och tungsint, men det ligger som ovanpå. Jag orkar inte ta in det. Ids inte. Har inte tid, inte energi. Och det suger att känna sig ensam, jag ids inte med det heller. Därför var det superskönt att logga in idag och se alla människor jag brukar spela med; efter en helg på kurs var det som att komma hem. Sen så strulade kontrollerna, bara lite, lite sådär. Och så var jag minst och hopplösast och fan vet vad, igen.
Mitt i allt det här så vill jag ta hand om den där jämrans pojken (Inte P. Den bra-jämrans pojken) som går och har huvudet fullt av sin egen värd. Och jag får inte och jag kan inte, för jag vet inte hur jag ska kliva för att inte trampa på något som säger squish, eller möjligen boooom. Och jag vet att han tycker att jag ska ge fan i att göra något alls, men alla ni som någon gång velat göra något för någon ni tycker om, men inte kunnat, känner säkert igen min frustration. Jag vill göra allt bra juh! Men jag får inte och jag kan inte och det med gör mig liten i mina ögon. Vilken okomplicerad och sund människa jag är…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar