Vad är en komplimang värd?

Ibland behöver jag påminna mig själv om att folk faktiskt visslar efter mig på stan.

Vaknade i morse, klev upp, såg mig själv i spegeln och tänkte ”Bläh”. Det är så lätt att känna sig pisstråkig och råttful så här i slutet på vintern, när man är trött in i själen och inget särskilt spännande har hänt på evigheter. Och när det var länge sedan någon visslade efter en.

Fast egentligen så var det kanske inte så länge sedan. Kanske är jag bara så förbaskat bortskämd sedan tidigare och så ovan vid detta mystiska magiska monogama liv att min jämföreslegrund är något dimmig. (Kuriosa; jag har aldrig tidigare varit monogam under en så lång och sammanhängande period förut, vilket är lite ironiskt med tanke på att jag heller aldrig har refererats till i så många Poly-bloggar och hemsidor, eller så bestämt hållt fast vid ett klurigt förhållande så länge.)

Men i vart fall så fick det bli kjol och kängor idag och om ingen visslar efter mig nu så går jag hem! Och det är ju klart, någon liten flirt sådär har jag väl fått på sista tiden. Ett sött mess från en flicka som kallade mig Lilla Räv, och ganska taffliga fikainviter från vår it-nisse som var nog så kul att avböja. Men... Det liksom försvinner i utrymmena som bildas av alla komplimanger ajg inte får.

Läste att manliga geishor börjar bli en stor grej i Japan. Någonstans slogs en entreprenör av den djärva iden att man kan tjäna grova pengar på att sälja trevligt sällskap och komplimanger till kvinnor. Själv tycker jag det låter som en fantastisk ide – i denna tid av hushållsnära tjänster är den som klippt och skuren för hushållet där man förvisso tycker om varandra men inte alltid har tid eller ork att säga det så att folk förstår.

Krass tänkt? Kanske. Men faktum är att man inte alltid orkar eller vet att säga rätt saker, medans efterfrågan på just detta verkar vara oändlig. Och även om köpta komplimanger inte fyller samma funktion som den (förhoppningsvis) ärliga varianten man får från någon man verkligen inte tycker om, så gör inte det någonting. En vissling på stan går knappt hela vägen in i hjärtat heller, men nog fan är den trevlig!

Mja, så går i alla fall tankegångarna i huvudet på en flicka som inte har något bättre för sig på lunchen än att skriva blogg. Och som är lite trött och sådär vårmelankolisk, och som sitter bakom en disk hela dagarna, vilket gör det så förbaskat svårt för folk att inse att de bör vissla över hennes korta kjol. Utanför lekar de andra barnen i vårsolen, och jag vill också göra någonting roligt nu…