Jul och kärlek och saker

Jag firar inte jul. Det finns ingenting i den som jag kan ta till mig; allt detta umgänge med familjen, gemenskapen, den där jämrans kravet på att vara sams och överens för att det är Jul (TM)… Jag julpyntar inte, inte ens en julstjärna i fönstret. Men jag har en hel låda med julpynt i källaren och den blir mer och mer välfylld för varje år. Jag är hopplös. Jag älskar att samla på mig julgranspynt i väntan på en framtida gran. Jag har inte ens en plan för när jag ska använda dem, bara en tanke på att förr eller senare så kommer jag ha en gran själv och då kommer de passa.

Och så älskar jag julklappar. Eller; jag älskar presenter och inte ens epitetet ”jul” kan förändra det. Det fåniga är att det är en relik från mina föräldrar. När jag var liten fick man presenter istället för uppmärksamhet och det ligger kvar någonstans där i bakhuvudet, att paket betyder att man är omtyckt. Och liksom mina föräldrar har jag, om jag inte tänker efter, en tendens att tro att bara för att människor blir glada om jag ger dem något, så har jag gjort dem lyckliga.

Nåja, i år blir det inget julfirande alls. Jag tror det blir jättebra. Det var länge sedan jag firade jul med min släkt men varje år har det ändå funnits någon annans jul att fira. Jularna med P var helt ok, om man förtränger hans föräldrar. Vilket man gärna gör; särskilt hans mor. Förra julen med T’s familj var märklig. Hennes mor har jultraditioner så djupt rotade och självklara för hela släkten att jag knappt kunde ta ett steg utan att trampa snett och sedan få förklarat för mig att det var såhär och såhär man gjorde på samma sätt som någon förklarar för en 5-åring att det inte är en höjdaridé att äta bin. Traditioner är ett konstigt, konstig djur.

I år ska jag istället spela Wii (lånat från jobbet) och köpa allt jag vill ha, för man bör inte fnysa åt möjligheten att göra sig själv glad, även om det är med pengar. Och jag är lättroad; fårskinnsvantarna jag köpte igår är fluffiga och mysiga och gör mig alldeles glad bara jag tar på mig dem. Men jag får fundera på vad jag vill ha mer; verkligen vill ha. Funderade på en spelkonsol en stund, men jag tror det mer var en wim än en riktig önskan. Har en tendens att tröttna på sånt och i vilket fall som helst så vill jag inte köpa någonting till den här lägenheten nu när det känns som jag är utflyttad till hälften redan.

Det kanske blir en mini-laptop istället. Det har jag velat ha länge, så risken att tröttna efter en vecka borde vara liten. Dessutom är det en praktisk pryl. Sen funderar jag på att uppdatera garderoben ordentligt. Inte direkt en arketypisk önskan vad gäller mig, men jag har börjat utveckla en vilja att inte bara klä mig praktiskt, som sträcker sig längre än till mina tidigare utsvävningar med korta kjolar. Jag ska köpa mig lite lyx, fast det blir nog något efter jul för affärerna här hemma är helt hopplösa vad gäller utbud. Önskade mig en tur till Barkaby förut, och det är nog inte omöjligt att jag får det också.

Och så en framtidsönskan; en Maine Coon. Det är alltså en raskatt, men till skillnad från de flesta raser, som jag är oerhört skeptisk mot, är Maine Coon tämligen mycket Riktig Katt och förhållandevis lite Ljummen Grå Plast. De hänger exempelvis inte på folk som iglar, så som många katter är framavlade för att göra. De kan väga upp emot 8-10 kg och med den storleken kan en katt bry sig om vad tusan den vill. Pi (som är en liten igel, stamtavla eller ej) behöver sällskap när jag inte är hemma. Och jag är klar med kattungar för ett bra tag framöver, men jag ska se om jag inte kan rota upp en omplaceringskatt med några år på nacken. En som är färdig med att klättra i gardiner och välta blommor, och som mest vill ligga i soffan och vara stor och lat.

Annars då? Mjo, jag har slutat vara singel. Och efter den fösta stora chocken så har jag hållit väldigt tyst om detta, incase saying it out loud would make it not true. Jag har fortfarande inte vant mig. Fast övergången var ju… Eller; vi har ju ändå haft ett förhållande så jämrans länge så det var som svårt att se när det känslomässigt blev ordentligt befäst. Och turerna har gått så upp och ner att det är oerhört svårt att sluta vara rädd.

Rent praktiskt finns det däremot ett datum och en ring o allt! Fansy that! Jag fick en jättesöt silverring av M, som var så nervös inför det hela att hans hjärta höll på att banka sig ut genom kroppen. Sen så hade vi världens bästa helg tillsammans, innan han återgick till att knappt prata med mig i någon vecka. Oh well. Nåja, han är som han är och jag älskar honom högt och lågt för det. Och ringen var världens kanske bästa present. Jag snurrar lite på den ibland när världen känns jobbig eller tvivlen på vad han verkligen känner för mig blir för påtagliga. Och så känns allt bättre. Magic trinket indeed.

Jag är så himla förtjust i den där pojken att det är fånigt. Blir alldeles varm i magen av att tänka på honom. Kan ligga i sängen o vara tokförkyld o snorig o grinig och asocial ända ut i fingerspetsarna, och fortfarande önska att han var där och kramade om mig. Han är inte alltid lätt att ha o göra med, men han är alldeles min och det är jag mycket nöjd med!

Alla de små djuren

Jag hittade en svan idag. Den låg invid trottoaren vid en busshållsplats vid sjukhusentrén. Trafiken gjorde sitt bästa för att flyta runt den. Människor som var på väg hem från jobbet gick förbi stirrandes eller aktivt ignorerandes den.

Om jag inte tittar är det inte mitt problem. Polisen får ta hand om det. Någon annan ringer säkert…

Men fan, tänkte jag, och blev denna någon annan. För jag kunde inte bara åka förbi; det fanns inte på kartan. Man lämnar inte djur ute i trafiken.

Så det var bara till att försöka valla bort den. Den verkade inte uppenbart skadad, men den kunde inte flyga. Det var ett ungdjur, fortfarande gråbrunt i fjäderdräkten, så kanske har den inte fått styr på det där med flygning ännu eller så var den bara chockad. Det skulle jag också ha varit om jag var en svan som hamnat mitt i 17-rusningen sådär.

Det gick förvånansvärt bra att valla den. Jag ledde cykeln precis bakom den och såg till att den gick någorlunda rakt framåt. Den väste och bröstade sig men gick ändå snällt dit den skulle. Först tänkte jag bara ta den mot en närbelägen gräsplätt, men den iden gav jag upp rätt snabbt och satte sikten mot ån istället. Det kändes inte så bra att lämna den så nära trafiken, så det var bara att traska.

Det är kanske 200 meter mellan busshållsplatsen och ån. Vägen däremellan är full av cyklister som mer eller mindre snällt väjade för mig och mitt svanekipage. Någon enstaka stannade till och funderade på vad man skulle göra med den. Kanske skulle man ringa polisen? Skröfs heller, tyckte jag. Jag tar ner den till vattnet. Oj, kan man göra så, bara sådär? Jovars. Jaha.

Rakaste vägen till ån går nerför en brant trapp, och där vägrade svanuslingen att gå. Inget hjälpte. Det fick bli den låååånga vägen istället. Mycket fräsande och morrande, och några misslyckade flygförsök och påföljande krascher senare var vi nere vid parken vid vattnet och där la sig svanen (som jag i mitt huvud döpt till Hon) helt sonika ner i gräset och vägrade att flytta på sig. Ingen skrämsel hjälpte längre, Hon låg där hon låg.

Jaja, tänkte jag och lämnade henne där. Tänkte att jag trots allt kanske ska ringa polisen o se om de har några rutiner för omhändertagande av skadade djur. Men den snälla tanten i polisens växel kunde tyvärr inte hjälpa mig. Efter lite runtfrågande konstaterade hon att polisen inte tar hand om skadade djur, utan man får vända sig till kommunen som kan sköta avlivning. Ingen vidare utsikt… Men så lyckades vi få fram ett nummer till Katastrofhjälpen, en slags fågelakut, istället. Det lät mycket bättre. Jag ringde dit.

Mannen på katastrofhjälpen lyckades på 3 minuters samtal ge mig en kurs i hur man undersöker bäckenet och bröstbenet för att se om svanen är skadad, och utgick helt sonika från att det är det första man gör om man hittar en svan bara sådär. Jag var inte helt övertygad… Men jag fick även en hel bunt med hjälpsamma tips om vad det kunde vara för fel på den och teorin var att den tagit fel på asfalten och vattnet, fått en hjärnskakning vid landningen o nu var lite lagom borta. Det lät ju trots allt lovande. Jag sa att jag skulle gå och titta till den igen.

Ringde P. Frågade om han hade lust att möta upp mig vid vattnet och leka hjälte. Det gällde en svan. Och jovars, han kunde komma förbi. Så jag gick ner till parken där jag lämnar Henne. Och hittade ingen svan.

Ringde P och sa att svanen nog tagit reda på sig själv och att hjälp inte längre behövdes. Men det bor en skeptiker i mig och jag tänkte att jag i vart fall ville se var den tagit sig ner i vattnet. Så ut i vassen med mig. Jag blev rätt stirrad på där jag klev runt i vegetationen och letade, men stirrande cyklister stod inte överst på min tio-i-tipplista just idag. Jämrans folk som inte vågar involvera sig. Nåja.

Jag gick en bra bit till, tills jag kom till slussarna och där låg den igen på asfalten. Den måste ha tagit sig över vattnet på något sätt, men nu kunde man se att den var skadad. Ena benet var lite blodigt kring leden och den ville inte stödja sig på det längre; något som inte alls varit ett problem när jag vallade den bort från vägen. Skräp. Mina pengar ligger på en ny kraschlandning. Dumma fågel.

Ringa P igen. Förklara läget. Be om assistans. Han skulle just cykla från jobbet, så det var bara till att underhålla sig själv i 10 minuter medan man väntade. Svanen försökte smita, men beväpnad med svanhanteringstips från Katastrofhjälpen var det inga problem att hålla den lugn. Med en hand löst runt halsen på den och en hand på dess rygg satt jag sedan och blev stirrad på av ännu fler passerande människor innan P dök upp.

Jag hade möjlige kunnat lyfta Henne själv, men jag vågade inte riktigt testa och riskera att tappa henne, särskilt som hon redan var skadad. Så P fick bära medan jag höll den löst kring halsen så den inte kunde gnabbas. På andra sidan slussen var ån betydligt bredare, som en liten sjö, och där simmade en likadan ungsvan. Lika bra att släppa ner henne i vattnet där tyckte jag, så det bar ner för en brant och in i vass innan Hon kunde stoppas ner rakt i ån. Trotts det dåliga benet paddlade hon iväg ganska framgångsrikt, ruskade på sig, drack lite och tog sikte på den andra svanen.

De möttes upp i mitten på den lilla sjön, och jag kände mig så jäkla nöjd med mig själv! Svanen hade en kompis, den verkade må helt ok, den skulle säkert repa sig. Även om benet är brutet så läker sånt oftast bra. Och de största riskerna i vår å är att man får en brödlimpa i huvudet från någon av de fågelmatande pensionärerna. Det såg ljust ut för den och den hade en kompis och jag hade fått se till att den kom rätt. Gud, en så skön känsla! Skit vad nöjd jag är!

Hemlösa och avlivningshotade katter. Vilsna igelkottar och svanar. Hur kommer det sig att just jag springer på alla dessa djur? Är det så enkelt, och så trist, att jag helt enkelt vågar titta? Orkar bry mig? Nåja, det är skyst att få vara hjälte ibland även om det är på liten skala. Just nu mår jag riktigt bra med mig själv. Men det är ju inte utan att man undrar vilket djur jag kommer snubbla över härnäst…

Liten

Liten blev påkörd i fredags, och jag blev ännu än gång medveten om hur dålig jag är på att sörja. Jag kan vara ledsen hela vägen in i själen, men ändå inte veta vad jag ska göra av det. Eller koppla bort alla jobbiga tankar en stund, bara för att sedan få dåligt samvete för att jag inte är mer ledsen. Jag tittar på mig själv utifrån och det jag ser uppför sig inte vettigt. Och den interspekten stör mig.

Just nu är jag mest trött. Jag har en massa saker i huvudet som jag skulle vilja skriva, men de kommer liksom inte fram, stockar sig i halsen. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Vet väl kanske inte vad jag själv menar. Kanske lika bra att lägga ner det här istället, och gå och krama lite på den kisse jag har kvar.

Quick fixes

Nu har jag varit på gymmet igen; kände att det var läge med lite kondiktionsträning på all denna bodypump. Så det blev ett pass spinning. Spinning är, mina kära vänner, djupt överreklamerat. Man trampar tills man nästan dör av andnöd, svettas så att det skvätter om det (jo, faktiskt!), men när man sedan ser sig i spegeln i omklädningsrummet så tittar inte en superslimmad cyklist tillbaka utan det är samma lite kurviga tjej som förut. För allt detta slit! Jag är djupt besviken. Det känns på något sätt som falsk marknadsföring.

Det där med att träning inte ger resultat förrns på ett tag, stämmer inte riktigt heller dock. Sedan jag började träna har jag både fått mindre bröst och ont i höfterna. Men på något sätt är det kul ändå, även om jag inte sticker under stolen med att jag hellre hade inlett min träningskarriär med att gå ner 10kg och sedan jobbat upp det där med styrka, kondition och smidighet. Men folk har låtit mig förstå att det inte är riktigt så det går till. Typiskt.

Jag känner mig lite som den fula ankungen, eller möjligen den gödda gåsen, när jag och Å är iväg och beter oss västerländskt (för bara i dessa länder av överflöd får folk för sig att betala dyra pengar för att stånka av sig så att de sedan kan vräka i sig kalorier de inte behöver och sitta still resten av dagen…) bland alla smärta, välformade och käcka flickor. Fan. Och så känner jag mig gammal. Det hjälper som inte att jag tycker det är skitkul att träna, det sitter ändå en liten träningsdjävul på min ena axel och pekar ut alla valkar på min egen mage när jag gör situpps. Mutter. I want the quick fix now plx, så att jag kan koncentrera mig på träningen sen.

Nåja, det är inte så illa som det kanske låter. Och jag har blivit både starkare, smidigare och möjligen mer cyniskt inställd till mänskligheten sen jag började träna, så visst har jag märkt av lite av de positiva effekterna med. Och jag tränar primärt just för träningens skull, för att det är kul och för att det får mig att må bra. Med detta sagt; vet ngn av er hur man fuskar här tas förslag likväl tacksamt emot!

Helgen börjar imorgon

Jag är alldeles lugn, och det är en så skön känsla. Jag ska jobba hemifrån imorgon och detta lilla mått av frihet var precis vad jag behövde just nu. Det känns som om varje extra mer eller mindre ledig dag gör helgen exponentiellt längre. Och utan folk som springer och glappar i dörren hela tiden finns det till och med en chans att jag får någonting gjort.

Just nu är det ren hönsgård på mitt jobb. Jag och kollegan T går som sura katter kring varandra, men jobbar i vart fall hyfsat bra ihop när vi måste. Problemet, just nu, är snarare att kollegan M har fått ta in hjälp nu när jag har nya arbetsuppgifter och de två kacklar på så mycket att jag idag fräste åt dem att hålla käften. Å ena sidan är det skönt att känna att man kan göra så till sina kollegor utan att de går i taket. Å andra sidan är det jävligt irriterande att det behövs. Nästa vecka ska jag börja skriva min tredje tenta. Snart nu, snart...

Fast det är kul på jobbet med. Jag sitter och lusläser avtal (kollegan T har fortfarande inte haft en vettig överlämning med mig så jag snokar reda saker på egen hand...) och ska skriva om buntar av dem. Joy! Dessutom får jag massor med komplimanger av random människor numera, och det i den mån att de faktiskt börjar gå in. Minst någon i veckan berättar för mig hur snygga dreads jag har och hur väl de passar mig. Fnittrande små japanska flickor som berättar för en hur söt man är, är bra för självförtroendet! Så dreadsen, som var tänkta mest som "rekvisita" till några lajv, blir kvar ett tag till.

Åååh, klockan är snart 9 och jag är inte superstressad över någonting alls. Bliss! Jag vet att jag får sova ut imorgon, jag har gott om tid att göra allt jag tänkt mig och jag kan göra det badandes bubbelbad om jag vill! Tror jag ska stänga av telefonen efter lunch med, bara för att få till den där extra lyxiga känslan av att vara ifred. Och så ska jag bygga dator på lördag och spela rollspel på söndag.

Bra helg. Bra, bra helg!

Malmö

Malmö, dag 1
Min resa började med att jag cyklade på en liten unge när jag, helt utan att se mig för, gjorde en 90-graderssväng in på ett övergångsställe, mot rött ljus. Inte helt bra, skulle man kunna säga. Men jag var redan sen till tåget, så det var inte riktigt läge att stana och förklara mig. Jag stannade till en snabbis, såg att ungen inte verkat ta någon skada (jag cyklade mest in i hans framhjul lite, och han gick i ärlighetens namn in i mig lika mkt som jag cyklade in i honom), ropade ut ett ”Förlåt!” och cyklade vidare.

Jag kom fram till perongen lagom till att se tågdörrarna stängas. Fan. Lyckades desperat slita upp en dörr och komma med på tåget. Utan att dubbelkolla att det faktiskt var rätt tåg det rörde sig om, insåg jag när det sekunderna efter rullade ut från stationen. Eh... Doh! Men jag var tämligen säker på att det hade stått ”Malmö” på dörren jag ryckt upp, så jag tg väl det hela med relativ ro och började leta efter min plats. Som visade sig vara dubbelbokad.

SJ hade lyckats tabba sig, fick jag höra från den trevliga pojk som satt på den plats jag, och så även han, hade bokat. Massor med platser var dubbelbokade och folk verkade sitta lite var de fick plats istället. Men tåget var i vart fall inte överfullt, så jag hittade mig ett bra säte och slog mig ner.

Efter nästan 4h var vi äntligen framme i Malmö. Tåget började rulla in på stationen. Så stannar det. Och står still. Länge. Att tåg står still en stund innan de rillar in oå perongen är i sig inget ovanligt, så först var det hela helt ok, men efter 15 min utan förklaring till varför vi stod still började jag bli irriterad. Efter ytterligare 5 min kom vi fram, jag lyckades hitta min buss och ta mig hela vägen hem till E utan några fler trafikincidenter.

Jag sov fantastiskt den natten; bättre än jag gjort på länge, och vaknade till solsken, fågelsång och nybakat bröd. Och E:s kk som gnällde över att han var bakfull, vilket definitivt fick mig att uppskatta mitt eget välmående ännu mer ;)

Malmö, dag 2:
Vi hade vaknat tidigt och knatade ner på stan lagom till affärerna öppnade. Köpte körsbär på torget och lyxfikade på Bakom Muggen. Jag impulsköpte ett par kängor för 1300kr och skämdes lite över att jag hade råd att göra det. Men de visade sig vara ett otroligt bra köp; bytte genast till dem och hade dem på under de över 5h vi gick runt på stan utan att få ens tillstymmelsen till skoskav. Dessutom är de alldels små och söta. Jag anser köpet vara förlåtet.

Sen gick vi och åt sushi och beställde några fler dreads till mig. Och satt i solen och lyxade och snackade skit i all allmänhet. Det var helt fantastiskt trevligt och någonting jag verkligen behövde. Det var så lätt att bara sitta där och ta det lugnt. Länge sedan jag kände så.

Vi skulle egentligen ha gått iväg och spelat spel med E's kk's kompisar, men E hade förhållandeångest och jag ont i huvudet så vi stannade inne och såg på film istället. Hellboy 2. Det är ganska mycket där vi är nu, så jag återkommer möjligen imorgon med resentioner.

Nattens svammel

Svammlat mellan kl 4.30 och 6 på natten, i ett tillstånd av sömnlöshet, i en alldeles för mjuk konferanslokalssäng.

Här ligger jag och kan absolut inte sova. Klockan är närmare 5, och det är jag i och för sig tacksam för; det innebär att det snart är morgon. Jag är på konferens med studentjävlar och näringslivstoppar. Just studentjävlarna har gått mig lite på nerverna. Skulle man kunna säga…

Vi har en liten ”me-me-me”-flicka här, och jag får uppbåda tålamodet uppbyggt på fyra jobbiga pojkvänner och tio års kattägarskap för att inte be henne hålla käften. Vid middagen idag ägnade hon lätt 30 minuter åt att förklara för mig och alla runtomkring hur illa hon tycker om rökare och hur gärna hon hade velat gå fram till folk på stan och släcka deras cigaretter. För de kunde ju ryka på henne. Och en gång hade hon fått ett astmaanfall. Och hon skulle minsann inte behöva bli utsatt för rök när hon inte ville det. Och hon hade en morfar som dött av rökning, så hon visste vad hon pratade om. Och hade därigenom per automatik rätt att bestämma vad andra skulle ägna sig åt, ty hon Visste (TM).

Flickungen är 21 och i ett svagt ögonblick var jag tvungen att fråga henne om så små ungar kan gå på dass själva. Hon förstod inte vad jag menade. Men i ärlighetens namn är det för all del inte åldern det är fel på här, utan egot. Och möjligen flickungens självförtroende, för jag tror att det primära skälet till varför tösen lyfte upp sig själv så, var att hon nog kände att världen annars skulle trampa ner henne. Men oavsett så var hon jävligt enerverande.

Jag fick otroligt mycket cred. igår, och det känns tyvärr mer betungande än smickrande. Både min chef och ekonomichefen har, oberoende av varandra, sagt att det vore förödande för organisationen om jag slutade. Och jag i min lutherska enfald känner att detta förpliktigar. Jag vill inte göra dem besvikna. Jag vill göra ett bra jobb, som andra är nöjda med. Och jag vill inte jobba kvar här.

Nu har jag sikten så inställd på något kul projektledarjobb med stort tekniskt inslag, att jag har svårt att tänka mig någonting annat. Och jag ser alla dessa saker som skulle kunna förbättras och organiseras upp hemmavid, men det enda jag känner inför dem är att det är _för mycket_. För mycket jobb, för lite möjligheter. För många begränsningar. För mycket tjafs. Jag ids inte styra med det längre, det känns som inte värt det.

Istället drömmer jag mig bort till ett jobb där jag får vara både jurist, ekonom, beteendevetare och datanörd. Och så säger folk att jag gör ett så fantastiskt bra jobb, att de verkligen inte vet vad de skulle göra utan mig… Så in träder det dåliga samvetet. Som om jag inte hade nog med saker att känna mig dålig över.

Men annars är livet förvånansvärt lustfyllt. Jag ligger här i sängen, efter 2 ,5 h sömn (späckad med mardrömmar) och mår rätt bra faktiskt. Fan vet varför. Mitt kärleksliv är… well… förvirrat. Och jag mår dåligt av det ibland. Men mest tycker jag om pojken och hoppas att allt kommer gå bra.

Jag har börjat träna. Det är inte alltid superspännande men jag mår bra av det, så det går an. Jag skrev klart en av mina fyra sista uppgifter i söndags. Nu är det ett PM och två omtentor kvar till examen. Och så har jag börjat spela WoW igen och säga vad man vill om beroenden, men just detta är bara bra för mig. Ja, det har sin beskärda del av ångest och frustration det med, but hey, det är trots allt mitt liv vi pratar om här. Vissa saker måste bara följa mönstret.

Men annars är det bra. Psykiatrin skulle kanske kalla detta en manisk fas, men jag tänker inte skåda given häst i mun. Ska man se det hela krasst är allas glädje ändå bara signalsubstanser och hormoner. Jag råkar bara var lite mer cyklisk. Eller cynisk. Möjligen även hypokondrisk.

De nada. Just nu är livet helt ok. Och om en månad får jag pussa på pojken igen. Wee! Jag hoppas jag mår bra då med, för få förtjänar mig när jag mår dåligt. Men nu svamlar jag mest bara. Ska se om jag inte kan sova 1h nu innan frukost.

God morgon/God natt!

Jaktkatter, jobb och öl

Min stora kisse kom hemdragandes med en fisk igår! Jag såg det inte själv, men min hyresvärd berättade att Tilde hade haft med sig en fisk bortifrån ån, som hon mycket nöjt smaskade i sig i trädgården. Inte undra på att hon är tjock… Jag är iaf världens stoltaste kattmamma nu!

-----

Det har föresten visat sig att jag inte alls ska vara med i någon styrelse, men väl i en ledningsgrupp. Stor förvirring råder. Orsaken till förvirringen är att jag av någon (fortfarande okänd) anledning förväntas vara med på styrelseinternatet, vilket nämndes i samma mailstorm som inbjudan till ledningsgruppen.

Nåväl, den kära kollegan T ska inte vara med på styrelseinternatet så jag anser att han är ägd ändå!

------

Ikväll är det ölfest. Imorgon är det jobb som vanligt. En gång i tiden hade detta knappast varit ett problem, men jag känner att jag håller på att bli gammal eller i vart fall inte längre förmögen att sova 3h efter en hel natts drickande och sedan prestera som vanligt. Whoe is me! Och alla nya studenter är så små. Nåja, ska bli skitkul iaf. Men förvänta er ingen vettig konversation från mig imorgon.

Bilder på mig i dreads

Det har framkommit önskemål om att jag ska posta bilder på mig själv i dreads. De här är inte särskilt smickrande, men det är de jag har. Tykna kommentarer tas förslagsvis på IM (o det gäller särskilt MG, som jag bara vet kommer säga någonting drygt nu ;P)

Drama, drama

Jag har funderat (mm, igen…) på varifrån all denna drama i mitt liv kommer ifrån egentligen. De senaste veckorna har innehållit oproportionellt mycket angst och gråtande. Jag är inte sån här egentligen. Så vad har hänt?

Struliga relationer har säkert gjort sitt till, men seriöst, det är mig vi pratar om här. När hade jag senast en inte strulig relation? Och ja, den här betyder exceptionellt mycket för mig. But still. Så slog det mig att den här relationen nog har fått ta en oförtjänt stor andel angstande och avreagerande. Jag har så tydligt känt att just på den punkten har jag ingen kontroll, att andra problemområden hamnat i skymundan.

Men faktum är att den där känslan av maktlöshet, eller i vart fall frustration över att saker inte riktigt flyter på, finns i alla centrala delar av mitt liv. Mitt jobb suger. Det var supertrevligt förut, innan jag bytte tjänst, men nu suger det. Jag har otydliga ansvarsområden, otydliga arbetsuppgifter och får otydliga direktiv. Har massor med otydliga krav på mig från alla håll och fler blir det varje dag, utan att jag egentligen bereds möjlighet att lösa någonting.

Jag har huvudet fullt av saker jag vill göra, saker som verkligen behöver göras, men det finns bara tid till ad-hoclösningar och kan den kära kollegan T sätta sig på tvären på något sätt så gör han det mer än gärna. Vänligt och insmickrande sådär så att man inte ska märka hur han motarbetar en. Fy vad jag inte gillar honom!

Mina studier ligger nere helt, och jag är vansinnigt frustrerad på mig själv för det! Jag har så jävla nära till examen nu och det är fånigt destruktivt av mig att inte göra klart mina få uppgifter. Likt förbannat blir det inte av. Jag är för trött på kvällarna, eller vill unna mig att inte jobba hela tiden, eller så har jag bara inte lust (TM). Inte tillräckligt bra ursäkter…

Ändå går jag bara runt här och känner att jag inte kommer någonvart i mitt liv, att jag tröskar runt på det här jämrans lärosätet år efter år på nya utbildningar, med nya jobb, utan att aldrig riktigt bli klar med någonting. Och jag kan säga att det inte gör någonting positivt med min självbild.

Nåja, jag har i vart fall nått någon typ av insikt nu, och det inte bara rent intellektuellt utan den verkar ha rotat sig tillräckligt djupt för att jag faktiskt ska få tummen ur. Jag ska ha en examen denna termin. Fan ta mig om det inte blir av. Så fort sista tentan är godkänd ska jag söka nytt jobb. Och jag tänker inte söka det här i stan. Jag behöver göra någonting helt nytt. De här hjulspåren jag går i nu börjar se ut som krondiken…

Och sen? Sen får vi väl se. Körkort vore bra. Många saker vore bra. Men examen och nytt jobb har prioritet. Och så får vi se hur det går med pojken. Jag hoppas det går bra. Ska försöka att inte angsta så mycket. Och lyssna bättre på alla de bra saker som faktiskt sägs. Jag har allt för lätt för att få tunnelseende av all denna drama, vilket är typiskt dumt. Och kontraproduktivt. Jag ska försöka komma ihåg hur man bara låter saker va.

Men i väntan på denna livsvisdom är jag oändligt sugen på att resa bort någonstans. Egentligen skulle jag vilja åka på spa i en vecka men i brist på alla dessa penar jag inte vet vad jag ska göra av, får det kanske bli en weekend-resa till lämplig europeisk stad. Någon som är sugen på att följa med? Men det ska vara en lugn resa. Jag har fått nog av drama för ett tag!

Dejt #2

Det var en annorlunda dejt; vi målade hans nya lägenhet. Och spelade lite PS3 på kvällen, innan jag stupade i säng av trötthet. Det var härligt att gå runt och pyssla och småprata lite, men… well. Nu är jag ledsen igen.

Jag satt på tåget hem, lyssnade på Lisa Miskovsky och aktade mig noga från att gråta tills jag kommit hem. Jag vet faktiskt inte om jag fixar det här. Trodde det skulle funka så bra när vi bestämde oss för att dejta, trodde det var det som behövdes och att jag kunde låta det ta den tid det behövde. Första gången var också fantastisk; bättre än jag kunde föreställt mig. Men strax efter att han åkt hem så drabbade rädslan mig, och jag har levt med den sedan dess.

Det är som att knäböja med huvudet på stupstocken, hoppandes på nåd men väntande på hugget. Och nu börjar jag undra om jag inte ska göra slut på de här själv, för man kan gråta hur mycket som helst över ett hopp som gått åt helvette, men det går över. Det finns ett slut på den gråten. Man blir ytterligare lite mer trasig, men man kan gå vidare. Medan det här… jag vet inte när den här gråten kommer ta slut, och det skrämmer mig.

You ripped me apart and I ran for my life cause I had to

My heart won't stop bleeding and I'm no longer sure if I want it to

Jag har fått rådet att sätta press på honom, men jag ser inte vad det skulle tillföra. Kan knappas tro att någon känner mera under press, eller kan tänka bättre. Men fan, jag skulle vilja! Jag skulle vilja var arg och ställa ultimatum och kräva svar. Och jag vet att det kan jag inte, för han kan inte hjälpa den situation som är, och skulle knappast bli mer säker på vad han känner av mina krav. Jag kan rimligen inte motivera ultimatum, men ungen i mig tjurar ihop och vill. Vill ha kontroll. Vill få tillbaka sitt liv.

I've got a hole in my heart. I see darkness ahead

I've got a whole lot of living to do before I'm dead

There's a hole in my heart, it was something you said

You've got a whole lot of nothing in that pretty little head...

Han vet inte, och det är det jag har att hänga upp mitt hopp på. Jag klandrar honom inte, men det är tunt, tunt bröd att leva på. Men hade det bara känts helt hopplöst… hade det känts helt hopplöst hade inte det här valet varit så jävla svårt.

Ibland säger han dessa sweet, sweet nothings som jag inte vet vad jag ska göra av. Söta, känsloladdade fraser, halvt på skämt. Eller mer än halvt. Men inte helt. Han sa inget liknande förut och de slinker bara ut sent om kvällen, eller när han har druckit. Jag tror att det ligger lite av hans hopp i dem. Jag tror inte han har tänkt på det. Fast jag har redan allt för väl bevisat att jag inte kan vara kär och klok samtidigt, så vem är jag att göra den här tolkningen egentligen..?

I feel so much greater than you

I see so much more than you do

And I'm here eating it all

then I leave quietly

Ändå är jag här nu. Tålamodigt tänkandes och analyserandes vad jag ska göra, i en situation som jag inte förstår, gällande ett förhållande jag inte kan avgöra om det skulle funka, med en pojke som jag inte vet vad han känner. Som inte vet det själv. Jag skulle vilja ha en magkänsla att gå på, men min magkänsla är per definition svart, svart. Så det enda som återstår är rationaliteten, som inte tar mig någonvart.

I know it’s silence that will kill us in the end.

Shadows on the wall keeps dancing ‘round my bed.

This paper moon, the silence I can not mend.

Jag behöver information för att vara trygg, och jag kan inte få den. Inte nu, för det finns ingen att ge. Jag behöver prata men han vet inte vad han ska säga och jag vet inte vad jag ska fråga efter. Rosorna jag fick förra helgen slokar helt. Och jag önskar att jag kunde känna att jag skulle orka med någon av de två alternativ jag har nu.

Jag är beredd att gå över lik för att få det här att fungera, men ett av de liken kommer inte vara jag själv. Paradoxalt nog känns det skönt att stå här och tveka, för för första gången på länge känner jag att jag har återtagit lite av kontrollen över mitt liv. Jag är beredd, jävligt som det känns, att själv välja vart jag vill gå. Jag hatar limbo. Men jag har en väg ut. Jag är beredd att ta den, och konsekvenserna därav. Jag tänker inte ha sönder mig själv mer, inte ens för det här.

Help me to understand why I need you oh so bad

Senare

Här tvekade jag länge innan jag fortsatte att skriva. Jag var tvungen att låta alla tankar sjunka in, få tid att formulera vad jag vill. Och det jag vill är att älska den där människan tills världen går under. Även om det innebär att jag måste börja med att behöva blotta mina känslor ibland, känna mig utsatt och i underläge. Och bita ihop, och vänta. Och jag tänker göra det, men bara tills jag riskerar att tappa bort mig själv, för längre än så kan jag inte gå. Ibland hjälper inte all kärlek i världen. Det är bittert, och skönt, att inse det.

I can feel it, I know you feel it to.

You're stuck with me cause I believe in you

Jag tänker se var det här tar mig en stund till. Nu vet jag i vart fall att jag kan välja.

P.S Alla dessa små fåniga textsnuttar som dyker upp här och där i blogginlägget är bitar av sånger av Lisa Miskovsky som spelade medan jag skrev. Slumpen är ett konstigt djur. Eller så är det bara så att man hör det man behöver ibland. D.S

Jag har varit duktig! Och det var kul!!

Efter en riktigt slitig dag på jobbet blev jag övertalad att göra bruk av mitt nya träningskort och gå på ett pass ”typ styrketräning, fast i grupp”.

”Det blir kul” sa Å ”Vi kan göra bort oss tillsammans”.

”Typ styrketräningen” visade sig vara 60 min Bodypump. (Not till mina mindre bekanta läsare: Jag är inte känd för min styrka. Jag behöver en hävert för att plocka upp tops från golvet. Jag får träningsvärk av tunga tankar. Det är så illa) Och det var inte tal om att Å skulle göra bort sig heller; hon hade varit med förr och visste precis vad som väntade. För mig gick det… så där. Men – det var jävlig troligt!

Jag höll på att kräkas och svimma, led av mjölksyreförgiftning och svårartad prestationsångest och insåg efter ett tag att det digra utbudet av vikter inte riktigt fanns i så små enheter som jag hade behövt för att ha en chans att göra alla övningar fullt ut. Och ändå hade jag tvärkul, även om den kära Å allt ska få en gruvlig hämnd för dessa saker hon utsätter mig för.

Jag var precis slut efteråt, cyklade hem på ostadiga ben och bokade genast in två pass av random aktivitet på de två första luckorna jag kunde hitta i min kalender. Bortsätt från stagefighting har jag aldrig tyckt det var kul med träning förut, så nu är det bara att hoppas att den här entusiasmen håller i sig!

Nu är jag tvärtrött men likt förbannat full av energi, och alldeles glad. Och på lördag är det dags för dejt #2.

Jag kommer sova gott inatt =)

Dejt #1

När jag lutade mitt huvud mot hans på bion visste jag att det här skulle funka. 12 timmar senare hade jag primalångest över alla saker som skulle gå åt helvette. Så; hur tar man sig från det ena till det andra?

Det började supersött, med blommor, choklad och en svamp. Vi åkte ner på stan och gick på bio. Satt längst bak i salongen och höll varandra i handen genom hela filmen. Myste. Gick på restaurang efteråt, åt god mat, delade på en flaska vin och pratade om allt möjligt. Skrattade. Satt kvar tills vi blev utslängda. Gick hem i regnet. Kysstes.

Allt kändes så himla, himla bra. Just då hade jag inte ett tvivel i huvudet, inte bara gällande mig, utan även gällande oss. Så kom vi hem, satt uppe och pratade en stund, hade det helt underbart, och han sov inte alls på soffan så som tänkt.

Morgonen därpå var fortfarande jättetrevlig, men lite av den där känslan vi delat kvällen innan saknades. Någonstans här började den gnagande oron i min mage, och tre-fyra timmar efter att han åkt hem hade den vuxit till sig, skaffat groupies och köpt sin egen tv-kanal… Lika övertygad som jag dagen innan varit att det var peaches and pie hädanefter, var jag nu om att han helt ångrat sig. Usch, hemska känsla!

Detta var vår första dejt, och innan den hade jag inte en tanke på att allt liksom skulle avgöras där. Men det var ju lätt att säga då… Så här efteråt hade jag behövt ett slutgiltigt svar, på papper, i två exemplar, undertecknat i blod och inlämnat till patent -och registreringsverket för slutförvaraing, för att kunna känna mig alls trygg. Och jag inser att det är ett klart fånigt sätt att känna på, men det hjälper ju föga.

Jag vet inte vad han tänker och känner och det är superläskigt. Vi har sagt att vi ska ses igen nästa helg, men jag känner att jag skulle behöva en noggrann och pedagogisk förklaring om det är tänkt att vara dejt #2, eller om vi bara ska träffas, måla om hans lägenhet och spela PS3 sådär i all allmänhet.

Det kan tänkas att det på något sätt har uttrycks hur saken ska ses, men jag är inte mottaglig för något mindre än en power point-presentation när jag är sån här. Jag behöver klara, tydliga svar om hur läget ligger till just nu, och jag är samtidigt tvärrädd för vilka dessa svar kan tänkas vara.

Dumma, dumma flicka som inte kan vara lycklig ens två dagar i sträck!

Vi

Um… Lite oväntat finns det hopp om ett vi igen. När han fått tid på sig att i lugn och ro skala bort det dåliga och läskiga som låg över honom upptäckte han att det trots allt låg känslor under som han inte hade trott fanns. Eller, det var i vart fall så jag förstod det. Saker är fortfarande lite förvirrade här och där, och jag behöver tid på mig att smälta och behandla det som sas.

Vi hade iaf ett långt och väldigt bra samtal igår och kom fram till att vi ska ge varandra en chans igen. Men denna gång ska vi börja i en helt annan ände, med att gå på bio, äta middag ihop ett par gånger, dricka vin, ”courta” och generellt sätt börja från början istället för som förut någonstans mitt i.

Det är nästan märkligt, men han lyckades pricka in precis de punkter jag kände var viktiga, men inte riktigt visste hur jag skulle ta upp eller formulera. Som dejtandet, som jag tycker är en förutsättning för att alls se vad vi känner för varandra och om det här kan fungera. Jag behöver verkligen börja om från början och lugnt och försiktigt tassa in i det här, utan att känna av en massa krav på en gång. Inte ens krav på mig själv, vilka jag annars är fenomenal på att ställa upp.

Och det är klart att vissa krav liksom kommer inbakade i paketet, särskilt som det uttalade målet med det här är att bygga upp ett förhållande, ett vi. Men jag har inget schema att följa här, inga punkter som måste bockas av, och det finns en väg ut. Jag har, om jag vill, en möjlighet att backa. Inte för att jag just nu känner att jag kommer behöva den, men det är tryggt att veta att den finns där ett tag. Det gör det mindre läskigt att ge sig in i det hela.

Sen är det skitskönt att det hela är officiellt. Vi ägnar oss för första gången någonsin åt officiell dejting och jag behöver inte känna att jag liksom hålls hemlig för att jag inte riktigt är bra nog att visa upp. Just den här officiella stämpeln betyder oerhört mycket för mig och för att jag så småningom ska kunna känna mig trygg i det hela. Jag är inte här på nåder, jag behöver inte smyga med någonting, jag behöver inte förklä det här i bara vänskap. Det är en förutsättning som jag verkligen saknade förut, som gjorde mig osäker i mycket och som jag tror är nödvändig för att det här ska kunna bli bra. Det är så självklart egentligen, sett så här. Ah, hindsight bias…

Och så intentionen; den att det faktiskt ska bli ett förhållande av det hela om vi lyckas. Den ger som både någonting att se fram emot och någonting att diskutera utifrån. Och den känns inte alls som ett krav, utan som ett hopp. Utan den fanns inga mål och inte heller några riktiga gränser. Det var lite som att vara i limbo. Eller som att sväva fritt i rymden utan möjlighet att avgöra om man alls var på väg någonstans eller i så fall vart, därför att området runt omkring en var en evighet stort och saknade referenspunkter.

Men läskigt är det. Jag försöker syna mina känslor i sömmarna för att se om jag verkligen, verkligen känner som jag gjorde förut, men det är hopplöst. Känslorna finns där i någon form, men beter sig som en liten fisk som bubblar runt vid ytan så länge man inte tittar ditåt, men så fort den känner att den får ögonen på sig försvinner den skrämt in bland mörka klippskrevor. Jag har ägnat för mycket energi de senaste veckorna till att vara lugn och sansad och bita ner alla känsloyttringar som var i vägen, och jag kan inte ställa om mig över en natt. Samtidigt tror jag att det är bra, att vi båda behöver gå lite försiktiga och rädda in i det här, så att man inte direkt fastnar i att ta saker för givna. Om allt är lite läskigt och nytt är man försiktigare om det, och månare om att se till det. Så läskigt är det, men jag tänker i vart fall försöka göra den där fisken handtam.

Vi har mycket pratande framför oss, han och jag. Mycket pratande och förklarande och gränssättande och kännande. Det kan bli bra. Det finns fortfarande ett stort mått av osäkerhet med, så jag är alltjämt inställd på att vad som helst kan hända. Men det är ok det med.

Vi bygger våra liv på kaos och hopp.

Inganmansland, och mitt galna jobb... igen...

Lajvet? Jo tack, vi blev flygbombade.

Nu är jag hemma igen efter en vecka i solen. Och då menar jag inte att jag legat på en plaja på någon semesterort och sörplat i mig söta drinkar hela dagarna. Jag har snarare hackat potatis i ett grustag, omgivet av plundrare, beskjutet dag som natt och befolkat av moderna cow boys (bildbevis). Ah, bliss!

Jag lämnar den organisatoriska delen av lajvet därhän, för den ger ingen spännande läsning. Stämningen däremot; intrigerna och människorna i grävarlägret kunde knappt ha varit härligare. Vi blev utsatta för flygbombningar, landminor, bensinbomber och beskjutning på ett sätt som lajvsverige knappast sett förut, och det var Helt Jävla Skithäftigt. Och för en gångs skull lyste alla Jävla Lajvare med sin frånvaro, så de vi umgicks med var riktigt härliga råbarkade, oborstade skithögar av rang.

Som vanligt involverade jag mig inte ens hälften så mycket i alla intriger, som jag så här i efterhand önskar att jag hade gjort. Det var för jobbigt att ha människor så nära inpå sig som det hade krävts, så jag höll mig kring vår lilla bar och slängde käft därifrån, snarare än att springa på äventyr annorstädes. Det gick det med. Genom komradion i köket fick vi höra mycket spännande från både bosättningen och Zonen och grävarlägret var en härlig plats att hänga på, även om det mesta som hände i intrigväg hände i bosättningen.

Jag blev snudd på gift efter att ha friat till en pojk utan att egentligen mena det, och jag ångrar lite att jag inte ides engagera mig mer i det hela för det hade kunnat bli ett riktigt kul projekt. Nu blev det mest lite kaxande fram och tillbaka som rann ut i sanden till slut, men det var ju kul ett tag i vart fall. Annars stod radion för majoriteten av mina garv. Folks radiodisciplin var magisk, liksom vilka saker som de kunde säga när de trodde att radion inte var på…

Så sammantaget hade jag mycket kul, även om jag inte interagerade så mycket som jag hade velat att jag hade orkat. Nu skedde den mesta av interaktionen med gruppen istället, och det var förvisso mycket trevligt det med. Vi är ett härligt gäng, vi jobbar bra ihop och trots att inte alla umgås privat så är nivån av intern humor mycket hög.

Några gånger surnade folk till på varandra, men det var inte mycket att göra åt. Människor är inte särdeles kloka under stress och i 30-gradig värme, så det var bara att ta att man tabbade sig ibland, att andra blev sura och att man blev sur för egen del med. Men ingenting blev riktigt dåligt, och det tar jag som ett gott betyg för oss. Det krävs en del förtroende för att man ska orka vara sur på någon man tycker om och orka att de är sura på en. Det kändes skönt att kunna ta sig igenom det med.

Men mest var det bara lek, skoj, sjuk intern humor (booquaaak-bam-fssss anyone..?) och ett riktigt bra samarbete. Och det fungerade över förväntan att lajva med M. Trots allt turbulent som hänt, gled vi in i en skön lunk med ömsom jobb, ömsom bus, som kändes helt rätt. Jag saknade honom utav bara helvette en kväll där ute, men det gick att bita ner och på morgonen kändes det bra igen. Jag kan till och med kosta på honom att han stukade min lilltå med en frisbee. Det ni! Generositeten bara flödar idag!

Men lite märkligheter lyckades han med ändå. Jag ville inte säga någonting om sättet han betedde sig på, var inte alls säker på om det kanske var jag som var överkänslig, men till slut hintade jag lite om det till T och hon fullkomligen exploderade i medhåll. Hon hade också tänkt på det. Varje gång en pojke där ute skämtade med mig lite flörtigt och jag flörtade tillbaka, varje gång jag fått några rejäla leenden och ögonkast från grabbarna i lägret och jag slängt drypande blick och ett talande leende tillbaka, var han där och ville leka med mig, busa, ha uppmärksamhet. Det var klockren träffsäkerhet på det hela.

Jag tror inte ens han var medveten om det, inte det minsta, men till slut gick det liksom inte att bortse ifrån för min del. Dessutom stod det i så stark kontrast till det gånga året, då jag allt för ofta känt att jag var den som fick minst uppmärksamhet vilket socialt sammanhang det än rörde sig om. Så jag tycker att det hela var oerhört charmigt; lite småpojksaktigt uppmärksamhetssökande men utan det där oket av commitment. Så vi lekte och busade och han flinade sådär att det hade kunnat lysa upp en månlös natt. Det gjorde mig riktigt glad, för jag tror att han trivdes då.

---

Och så mitt jobb igen:

Jag kom hem, läste av mina mail, och insåg att jag numera har ett styrelseuppdrag. Det kom lite som en chock, måste jag säga. Jag har aldrig ens på allvar funderat över att vara med i styrelsen på jobbet, hade ingen aning om hur man blir invald eller på vilka meriter. Hade verkligen ingen aning om att jag var en kandidat!

Men det hade tydligen andra, för väl hemma insåg jag att jag hade tre mail från min chef i mailboxen. Det första frågade vänligt om jag skulle vara intresserad av sagda styrelseuppdrag, där han trodde att jag skulle kunna göra mycket gott. Det andra var en inbjudan, inkl möteshandlingar, till en två dagar lång styrelsekonferens d. 26-27:e. Och det tredje mailet gick till hela styrelsen och hälsade mig välkommen som ny medlem.

Det hela luktar faktiskt lite stadskupp i mina ögon. Någon ville rent desperat ha med mig, men skälen är fortfarande oklara. Min kära kollega T är även han med i styrelsen (i hans fall efter uttrycklig önskan och lite aktivt arbete på saken…) och kanske är tanken att jag ska balansera upp honom där, se till att hans maktbas minskar. Dessutom ska organisationen byta bolagsform, så en inte otrolig anledning till att jag så hastigt och lustigt blev invald, var att det behövdes en skeptisk jurist.

I vilket fall som helst ska det bli intressant att se vad som händer när jag återgår till jobbet. Jag tänker ta uppdraget, inte så mycket för att jag känner ett kall inför det, utan mer för att det ser bra ut på mitt CV och för att det är en värdefull möjlighet att networka lite. Men lite läskigt känns det ju att sylta in sig ännu mer i mitt jobb. Det kryper i hela kroppen på mig när jag tänker på det, och jag vill bara bli klar med allt det här, skaffa ett helt annat arbete någon annan stans och fly stan. Jag är så rastlös nu, känner att jag varit på samma plats för länge, gjort samma saker för länge. Jag är uttråkad, och mina leksaker har blivit gamla.

Varje gång jag nämner det här för T, får hon något bistert i blicken och skäller på mig för att jag inte tagit mig till en psykolog med mina problem än. Hon menar på att jag är för rastlös, att jag försöker fly från någonting och att jag borde hantera mina problem så att jag kan bli ordentligt rotad istället. Själv blir jag närmast obstinat under sådana diskussioner, och tycker att alla människors högsta dröm inte nödvändigtvis behöver vara att kedja sig fast i marken och arbeta med samma sak hela sitt liv.

Viss grund att stå på vill även jag ha. Jag vill ha en pojke att krama på, för jag är dålig på att vara singel. Jag vill ha ett hus, men för mig leder ordet ”fastighet” mer till associationer kring ”inga grannar” än ”den fastaste punkten på jorden”. Jag vill ha vissa delar av den där normaliteten, men jag vill inte vara utan min rastlöshet! Jag tycker inte att det handlar om att fly, utan om att vara nyfiken. Och nyfiken tänker jag banne mig fortsätta vara.

Drömmar och lajv och diverse

En av de värsta typ av drömmar jag vet, är de som känns så verkliga och naturliga att det tar ett bra tag, även efter att man vaknat, att skilja dem från verkligheten. Oavsätt innehåll, så vill jag inte att min hjärna ska ha fel om vad som har och inte har hänt. Det är… disconcerting.

Jag drömde att saker var jobbiga och stressiga, så jag gick fram till honom, kramade om honom bakifrån och pussade honom i nacken. Och så stod vi så där ganska länge, myste och tittade på världen som fick vara alldeles förvirrad på egen hand ett tag. Och så kom jag på att det där kanske inte var så bra, att det stred mot vad vi hade kommit överens om, men han bara ryckte på axlarna och sa att det behövdes nu. Så jag pussade honom i nacken igen och så stod vi kvar så tills jag vaknade. Jag vet naturligtvis att det var en dröm, men känslan den skapade är alldeles äkta och det är frustrerande.

Nu ska jag i vart fall iväg på lajv i en vecka. Jag hoppas det blir bra. Har svårt att se fram emot det nu, för allt har varit så stressigt och förvirrat och svårt. Men det blir säkert bra när vi kommer ut. Det brukar det bli. Och jag tror egentligen inte att det kommer bli några problem att lajva med honom heller; det känns inte så i vart fall. Men önska mig lycka till i vilket fall som helst!

In no mood to sleep

Some feelings sink so deep into the heart that only loneliness can help you find them again. Some truths about yourself are so painful that only shame can help you live with them. And some things are just so sad that only your soul can do the crying for you.

Remedy for a not-so-much-broken-as-slightly-dent heart

En sak som fungerar mycket bra mot saknad, är besvikelse och irritation.

Inget mer

Jag saknar honom.

Jag vet inte...

Världen går vidare och jag känner att den mer eller mindre släpar med mig, vare sig jag vill det eller inte. Det är naturligtvis inte bara dåligt, men ibland känns det konstigt. Jag fluffar runt och gör helt normala saker, pratar med människor, går på stan, tittar på serier, och har fantastiskt dåligt samvete för att jag tillåter mig all denna extravagans när jag borde sitta hemma och vara ledsen, alternativt känner mig som en falsk skit för att jag visar upp den fasaden fastän jag egentligen bara vill vara ledsen och grinig.

På väg hem från stan igår började det tvär-regna; ett riktigt varmt sommarregn som hällde ner hinkvis och översvämmade gångvägarna. Efter 5 minuter var jag dränkt utifrån och in, och det fanns inte så mycket annat att göra än att hoppa i alla riktigt stora vattenpölar på vägen hem. Är man redan sjöblöt finns som ingen anledning att göra någonting annat. Vid sjukhuset kunde jag inte låta bli att springa in under ett vattenfall som forsade från en markis tre våningar upp, och sjuksköterskan som stod däruppe såg helt förskräckt ut och ropade någonting till mig som jag inte riktigt hörde. Och jag skrattade för jag var dyngsur, sommarvarm, 28 år gammal och inte vuxen någonstans.

Sen gick jag hem och skämdes lite för att jag mådde bra ända tills det blev kväll och jag började må dåligt istället. Kvällar är skitsvåra, precis som nätter. Oavsett hur dagen har varit blir jag alltid tungsint i takt med att solen går ner. Jag märker det inte ens alltid, förrän jag är nära att börja gråta utan att ha någon aning om vad som just hänt. Förutom att klockan hunnit bli åtta.

Jag föredrar att sova korta stunder på dagen just nu, för nätterna erbjuder ingen vidare vila. Efter 4-5 timmar med konstiga drömmar är det bara att gå upp och bita ner känslorna tills allt har lagt sig, solen gått upp ordentligt och allt börjar kännas hanterbart igen. Jag undrar varför det är så här…

Min hjärna ränner iväg med mig och vill gärna planera om och planera nytt och göra upp ritlinjer för Den Omedelbara Framtiden. Kontrollbehov, anyone? En dag i taget..? En dag i taget hade varit vettigt, men jag behöver ta ut min hjärna och lägga den i en bunke för att den inte ska kuta iväg i en ny glad riktning. Alla möjliga tankar dyker upp; att jag verkligen, verkligen är dålig på att vara singel. Att jag inte desto mindre verkligen, verkligen är helt ointresserad av att ragga upp någon eller att bli uppraggad själv. Lite kemikalier eller örter hade definitivt kunnat göra underverk här.

Men nej. Hur mycket jag än önskar mig den där enkla, magiska lösningen; the fairy godmother with dress and pumpkin and all, så vet jag ju samtidigt att det enda vettiga man kan göra mot sig själv är att stå ut och försöka förstå sig själv. Och ta det lugnt, reda ut saker, vänta. Tyvärr har jag hur mycket tålamod som helt med andra, och mycket lite tålamod med mig själv. Eller; jag har mycket tålamod med folk jag tycker om, vilket eventuellt kan vara en hint här.

Var var jag nu? Jag vet inte… Världen är fortfarande förvirrad. Jag antar att det var det jag ville säga.

Splittrad

Fröken 1 och Fröken 2 sliter oändligt i mig just nu. Den ena är tämligen lugn, tillfreds med samtalen igår, tillfreds med att världen inte har gått under, pragmatisk, inte det minsta romantiskt hoppfull men ganska nöjd med bara vara vänner trots allt. Den andra skriker, gråter och försöker göra allt i sin makt för att provocera, skaka liv i några känslor både hos honom och hos mig, att få någon respons.

Jag vaknade med panik inatt. Det är svårt att beskriva ångest, men den här var sådan att jag inte fixade att bara ligga där med den, jag var tvungen att försöka göra någonting för att få den att försvinna. Den var den där illamåendekänslan efter en allvarlig hjärnskakning, felheten i kroppen, tomheten i bröstet som likväl gjorde skitont, känslan av att vilja slå bort någonting ifrån sig själv, som om man hade hela kroppen krälandes av insekter. Känslan av att vilja rulla ihop sig till en boll för att världen utanför gör för ont, och samtidigt inte känna kroppen, inte känna att jag borrade in naglarna i handflatorna så det blev djupa märken, inte känna att jag var trött, inte känna någonting som kunde härröras till mig. Det enda som fanns var paniken och viljan att göra någonting, vad som helst för att slippa känna den.

Jag gick upp, förmådde mig själv till att väcka honom, tvingade mig själv att prata. Men dödströtta människor med sina egna bekymmer i huvudet är inge vidare på att trösta. Och jag kunde inte säga vad jag behövde, det var svårt nog att bara sitta där. Så jag gick tillbaka till min säng efter en stund och grät och grät för att allting gjorde så ont och kändes så ohanterbart och ensamt och hemskt.

Det dröjde innan jag somnade om, och stunderna av sömn blev inte så långa. Lika bra det. För jag drömde att han skulle komma hem till mig för att vi behövde prata och det var så viktigt för mig att det äntligen blev gjort. Men när han väl kom dit var han ignorant och självcentrerad och långt mer intresserad av sina kompisar som han hade tagit med sig. Och de i sin tur berättade om sina mundana problem för mig, om fåniga saker som verkligen inte kändes viktiga. Och så fort jag försökte prata om något som rörde mig, gick de sin väg, ohyfsat med näsan i vädret, tydligt visandes att de inte kunde bry sig mindre.

De slet fram grejer som var mina, roade sig med det de tyckte var intressant, åt min mat, hade sönder saker för att det roade dem och för att de inte kunde bry sig mindre och meddelade sen att de var trötta på mig och skulle gå hem. Och jag var så himla, himla besviken på honom, som jag försökt prata med men som vägrade att uppmärksamma mig, vägrade att ta mig på allvar, som bara inte tyckte att jag var viktig nog. Det var en jobbig dröm, så jag är glad att jag inte sov mer än jag gjorde.

När jag slutligen vaknade på morgonen skämdes jag verkligen för att jag hade väckt honom, samtidigt som den där känslan av att vara så sviken och utlämnad dröjde sig kvar. Den bets ner. Ingen av oss hade tjänat på en diskussion av mitt beteende den natten. Fröken 2 dök upp vid ytan som en kork som lossnat från sitt fäste på botten, och gjorde morgonen hanterbar. Vi snackade skit, skrattade lite, skiljdes som vänner.

Jag känner mig fortfarande som en skit för att jag lät Fröken 1 ta för mycket plats både under vårt samtal under kvällen och under mitt anfall inatt. Samtidigt finns hon ju där vare sig jag visar upp henne eller inte. Och jag vill inte hålla tyst om saker som är sanna, bara för att de är obekväma. Å andra sidan tycker jag att det är långt viktigare att lösa situationen på ett tillfredsställande sätt, än att häva ur mig det första jag får på hjärnan hela tiden. Det finns en tid och plats för det med, men den är inte här och nu.

Fröknarna må tycka vad de vill; för mig räknas konsekvenserna allra högst. Och den konsekvens jag vill ha ut av det hela är att jag och han ska kunna umgås nästan som förut, som goda vänner som har kul ihop och som behöver varandra. Ingenting annat är lika viktigt.

Jag är jätteglad för att vi pratade; jag fick reda på många saker som jag behöver tänka ordentligt på ett tag framöver nu, som gjorde ont men som ändå var bra att få höra. Jag tror att han tänker likadant. Jag har kvar en del frågor och jag har fått nya frågor med. De behöver också redas ut men det får ta tid. Jag får tvinga fröken 1 att låta det ta tid. Hon gråter fortfarande och vill bara ha en reaktion, en stark reaktion vilken som helst. För henne är den här lugna ytan ohanterbar. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av henne, men någonting måste jag ju hitta på…

Nu är jag mest bara trött och sliten och tom. Fast inte dåligt tom för en gångs skull. Nästa-bra-tom. Jag ska försöka ägna några dagar åt att se på serier och lyssna på ljudböcker och sortera mina tankar och känslor. Och stoppa undan de som det inte finns någon plats för på något mörkt och svalt ställe där de inte kan göra någon skada.

Tyvärr håller sig inte känslor färska hur länge som helst i källaren. De skrumpnar ihop och försvinner utan periodiskt vädrande. Men det må i så fall vara hänt. Jag har ingen nytta av vissa av dem nu; det funkar inte att ha dem framme helt enkelt. Och jag tror i alla fall just nu att en tynande tillvaro i källaren är bättre än att stuva ner dem i en säck med en sten i och gå och hitta sig en riktigt djup sjö. Vad Fröken 1 än säger orkar jag inte med den typen av utspel för tillfället. Bättre då att bara låta saker dö ut av sig själva i tysthet.

Och jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta prata så här, att han börjar berätta saker för mig utan att låta dem passera censuren först. Han skulle behöva sin egen Fröken 1 ibland, för även om min kan få för sig att göra saker vid helt fel tillfälle alldeles för ofta, så är det nog bra att slänga ur sig saker så där ibland. Nåja. Vi får se.

Down we go again

Jag är rädd för att tappa bort honom helt. Jag är rädd för att vårt samtal imorgon kommer sluta med att vi kommer fram till att det enda alternativet är att vi inte ska ses nå mer. Jag har alla dessa bra förslag i mitt huvud, men jag tror inte de är relevanta här. Jag tror inte riktigt jag har så mycket att säga till om...

Jag är rädd för att han ska förklara så gott han kan och sedan försvinna, och det skrämmer mig långt mer än alla saker jag kan få reda på om vad jag tidigare trodde var sant.

Lite lugnare

Idag var första dagen på länge som det var soligt ute. Mitt inre kaos har lagt sig lite grann, och bytts ut mot… sorgsenhet? Det är lugnare i vart fall. Och jag vet att det är en övergående fas; jag känner igen min egen krishantering, men det är i vart fall skönt att få ett andningshål. Saker är inte hemska just nu, bara ledsamma. Men det känns hanterbart. Det känns som att saker går att lösa.

Och så kom Tilde hem idag. Världen funkar inte helt och hållet än, men den funkar tillräckligt.

Hur mycket är kärlek värd?

Jag har lätt för att bli kär och jag tycker om att gå omkring och vara småkär i folk. I det läget spelar det ingen roll om de inte är kära tillbaka; det är vad jag känner för dem som räknas, själva är de mest bara lämpliga mål. Men att verkligen älska någon, ha en relation, och inte bli älskad tillbaka suger. Tyvärr verkar jag ha en fallenhet för det med.

Vad får ett förhållande att ticka på, år ut och år in? Det är en förhållandevis ny fråga för mig. Länge hade jag inställningen att jag var ihop med någon så länge jag var kär, och när kärleken gick över så gjorde förhållandet det med. Det var för kul att vara kär för att vara utan, allt för beroendeframkallande antar jag. Förhållandena blev inte så långa, men desto fler.

Någonstans kom jag sen på att man kanske skulle jobba med skiten också, om man ville få ut någonting mer än det där första ruset av det hela. Jag började jobba med mina relationer, och upptäckte att jag var rätt bra på det. Jag var bra på att lyssna och på att förstå. Saker gick sönder inte desto mindre. Jaha.

Och så träffade jag en pojke, blev intresserad, blev förälskad, blev kär. Blev involverad i någonting otroligt seriöst för att vara mig. Likt förbannat så sket det sig. Och vi älskade verkligen varandra, men vi funkade inte alls ihop. Någonstans där blev jag smärtsamt medveten om att all kärlek i världen inte räcker för att lösa vissa saker.

Jag gillar begreppet ”nödvändig, men inte tillräcklig”. Att säga att ett juridiskt element är nödvändigt, men inte tillräckligt för att uppnå ett resultat låter väldigt fint och genomtänkt. Tyvärr utelämnas hela frågan om proportionerna…

Jag tror att kärlek är ett nödvändigt men inte tillräckligt element för framgångsrika förhållanden. Därom tror jag att de flesta i västvärlden skulle kunna hålla med mig. Men hur mycket kärlek, i vilka proportioner, av vilket slag, behöver man ha?

Och kom inte och säg ”det är individuellt” för det är att döda diskussionen. Enligt min erfarenhet har allt mänskligt beteende en sorts standard, som med vissa marginaler går att applicera på de flesta. Jag utgår från att kärlek fungerar ungefär likadant. Eventuella större variationer kommer sig av socialisering.

Men först; vad är kärlek? Det har det skrivits hyllmeter om, de senaste århundradena med företrädesvis romantisk ton. Jag skulle dock vilja säga att det hela egentligen har handlat om vad kärlek _gör_, hur kärlek _känns_... För vad kärlek _är_, är en bunt med hormoner.

Låter det som en cynisk utsaga från någon som just fått några drömmar krossade? Nåja, det bjuder jag i så fall på. Faktum kvarstor dock; det vi känner, må det vara kärlek, glädje, ilska, depression, ångest, är hormonbalanser. Därför spelar de ofta ut varandra, därför är de så himla svåra att förstå sig på eller att göra någonting åt.

Det finns forskning som visar att förhållanden som börjar med en djup förälskelse har större sannolikhet att överleva våra tider, därför att paret har ett gemensamt positivt minne att falla tillbaka på och sträva mot igen. Kärlek cementerar relationer på samma sätt som gemensamma ansträngningar och gemensamma investeringar gör (om än möjligen i högra grad).

Så det är rimligt att anta att man behöver en rejäl dos kärlek i början. Men om man har någonting annat att falla tillbaka på då? Ponera att kärleken inte var stark i början, men att den fysiska attraktionen i allra högsta grad var det. Det skulle inte kunna fungera som gemensam bakgrund om sexet var fantastiskt men man i övrigt inte kunde komma överens i tre minuter i sträck. Så jag lägger på en faktor till; en djup vänskap. Så man har bra sex, trivs skitbra ihop, har kul, funkar i stort. Skulle det räcka för att ersätta kärlek i inledningsskedet?

Det är väl här det börjar bli trixigt. För logiskt sätt skulle det kunna göra det. Kitt som kitt. Men i praktiken fungerar det inte riktigt så… Någonting med kärlek får oss att vilja ha den mer än någonting annat, trots att erfarenhet säger oss att den inte alltid är till så mycket hjälp. Och till råga på allt är den kärlek vi strävar efter både den romantiska och den djupt hormonella, den där som får det att bubbla i magen på en och att vara så hög på endorfiner att inte ens saker som mat och sömn spelar så stor roll. And much good it does us…

Jag och P pratade här om veckan om hur det kommer sig att man kan stå ut med sina vänner så lätteligen, när kärleksrelationer bara smulas sönder runt omkring en. Min teori var att med vänner så har man alltid möjligheten att backa ett tag, gå hem och vara i fred tills allt är glömt och förlåtet. Det är lättare att stå ut med människor som inte står en riktigt så nära.

Jag har alltid varit mer eller mindre vän med mina pojkvänner, men sanning att säga har det nog huvudsakligen varit ”mindre”. Jag och P kommer jättebra överens numera och umgås väldigt mycket. Jag litar på honom som på få andra. Men jag kan ändå inte säga att den vänskapen är sådär värst djup, tyvärr. Vi har få saker gemensamt, och vi bör inte prata om någonting viktigt eller känslomässigt, for fear of world war III. Jag vet att han finns där för mig i allt praktiskt, men om jag behövde tröstas eller tas hand om skulle jag inte kunna vända mig dit. Jag har försökt, och det har inte gått bra. Med en riktigt djup vänskap där hade kanske mycket sätt annorlunda ut…

Om man bara kunde ta den där riktigt djupa vänskapen; den där som är större än allt annat, större än kärlek även, och stoppa in den i ett förhållande… Men är det alls möjligt? Eller är den typ av vänskap och kärlek mutually exclusive? Nå, det vill jag väl inte tro. Det vore sorgligt. Jag har tagit mig igenom så många förhållanden byggda på kärlek och intentioner och hårt jobb och hittills har ingenting fungerat. Så jag skulle vilja testa förhållanden byggda på någonting annat nu.

Problemet är bara kärleken, den där förbaskade kärleken som måste finnas där även om fan vet vad den gör för nytta. Och det är ju så klart enkelt för mig att beklaga mig; jag har som aldrig behövt investera någonting i ett förhållande där jag inte varit förälskad. Jag kan knappt föreställa mig hur det skulle kännas…

Samtidigt sitter jag nu här med, vad jag misstänker är, ingredienserna för ett riktigt, riktigt bra förhållande. Minus den ömsesidiga kärleken. Där finns vänskap, närhet, tillit, fysisk attraktion av sällsynt slag. Men inte kärlek. Så vad fan gör man? Lägger ner alltsammans och hoppas på att någonting likadant fast inklusive den sista ingrediensen dyker upp någon gång? Mmm, jag är inte mycket för hasardspel… Eller försöker ändå? Det låter inte heller riktigt görbart, givet att en av parterna faktiskt inte är kär och mår dåligt över det. Eller kanske väntar, och hoppas på att kärleken magiskt ska dyka upp? Nej, a watched pot never boils. Och med tillräckligt mycket ångest i kroppen, finns det ingen plats för de hormonerna som gör kärlek.

Så vad gör man?

Vilse

Jag är dålig på att hantera mig själv när saker gör så här ont. Jag går från att vara så lugn och samlad att jag får mig själv att tro att det här egentligen inte spelar så stor roll, till att inte kunna tänka alls, till att bara vara så vansinnigt trasig att jag ingenting kan göra. Att ha så ont att det blir ett generellt tillstånd snarare än en specifik känsla. Att ha så ont att det blir allt som finns. Och så tillbaka igen; rationellt tänkandes, koherent analyserandes situationen.

Jag är helt vilse i mitt huvud. Jag behöver verkligen en del svar nu. Och jag behöver tröst. Fan i helvette vad det tar emot att erkänna det, men jag behöver tröst för att kunna komma upp en bit och bara hantera en sak i taget. Och jag kan inte få den förr än jag får mina svar. Och det dröjer än. Så jag är förvisad till den här världen där jag jag är alldeles vilse, och inte alls mig själv. Och trasig. Och rädd.

Limbo

Jag har funderat en del på varför jag så lättvindigt funnit mig i en behandling som tillfört så mycket osäkerhet till mitt liv. För krasst sätt har ingenting i den här relationen varit säkert, varken på det stora eller på det lilla planet. Varje helg som bokats, har haft ett digert avbokningsskydd. Det har känts som ”Vi kan ses då, om jag inte får något annat för mig eller kommer på att jag inte vill”. Det är svårt att inte alltid vara lite rädd i det läget.

Jag förstår i och för sig resonemangen bakom tankesättet. Om man inte lovar någonting, gör man inte heller någon besviken. Att prioritera saker som arbete är i stor utsträckning rationellt och acceptabelt, och ger mycket lite utrymme för motparten att hoppas på saker man inte känner att man kan eller vill leva upp till.

Förutom att det inte funkar så.

I situationer där jag inte har tillräckligt mycket information kan jag inget annat än att bilda mig en uppfattning utifrån det jag rimligen kan anta. Och rimligen är ett begrepp som går att sträcka långt… Den bygger upp mycket hopp, som sedermera grusas när en träff blåses av. I det läget spelar det ingen roll att anledningen därtill var god, besvikelsen blir lika stor för det.

Och så jävla svårt är det inte att bestämma sig för saker och sedan genomföra dem. Det är klart att planer måste ändras ibland, men de flesta verkar ändå kunna ordna sina liv kring en hel serie av löften som inte bryts. Det kallas prioritering, och är en medveten process. Att ingenting lova för att man inte vet vad man kommer kunna eller vilja hålla är att placera sin motpart i limbo.

Och det är nyttigt att binda upp sig för saker. Det är nyttigt för ens relationer, av vilket slag de än må vara, och för ens självbild. Att inte lova för att inte såra fungerar inte, för all mellanmänsklig kommunikation kräver någon typ av antaganden, en viss konsensus, och vissa löften. Att alltid sitta där med ett avbokningsskydd skyddar ingen från besvikelser, det genererar dem. Då är det långt, långt mycket bättre att säga nej ibland och ja ibland och verkligen stå fast vid båda. Ett nej är inte en lika stor besvikelse.

Och att säga att man vill men inte vet vad, om, när man kan, är att gömma sig bakom det där avbokningsskyddet igen. För vad hindrar en _egentligen_ från att säga ”Jag vill, därför gör jag så”? Prioriteringar? Rädslan att såra igen? Rädslan att väcka förhoppningar som är i vägen nästa gång man vill säga nej?

Men information är inte sårande. Blir det ja ibland och nej ibland så är det som det är. Det går att hantera. Det ger mottagaren trygghet att veta vart han eller hon har folk. Det ger en kontroll över sina egna val. Och om folk inte vet var de har sig själva då? Nå, den diskussionen har jag haft många gånger med människor som sagt ”Jag vet inte vad jag vill”. Det enda svaret jag har kunnat ge är ”Pröva”.

Funkar det inte? Prova igen. Prova något annat. Diskutera det du kände och tänkte med någon. Sluta vara så där tyst tills du hittat det enda rätta svaret, för du kommer inte hitta det i ditt huvud alena. Släpa fram saker och prova dem mot andras argumentation. Och de kommer se konstiga ut när du säger dem. Få saker är likadana utanför som inuti ens huvud. Vissa saker vet man inte ens att man har tänkt innan man hört hur dumma de låter när de sägs högt. Och det är bra! Det är vad all vetenskap, all utveckling, bygger på; att bygga upp och bryta ner sina egna hypoteser, föresatser, fördomar. Att vara tyst för att man inte vet, tills man magiskt hittar rätt, är inte utveckling. Det är religion.

Och om jag nu låter väl hård i min bedömning, so what? Det är min blogg, mitt forum för tankar, min spegel där jag granskar det jag tror att jag tror på för att se om det håller en dag till. Det kanske inte alltid är så himmlarns objektivt men det är i vart fall högt tänkt. Det kan angripas, både av mig och av andra. Man behöver inte veta vart man ska för att ändra sig. Men man behöver veta vart man är.

Random tankar

Jag vaknade kl fem i morse för att sömnen tog slut. Och jag visste att jag hade drömt om honom, även om jag inte visste vad. Det fåniga är att jag drömt om honom flera gånger förra veckan med; sexiga, porriga drömmar. Och nu känns det så… fel. Som om jag lurats till något (även om jag vet att jag ju inte har det, men känslan är liksom densamma).

----

Vi har en gemensam bekant, han och jag. Hans bästa vän sedan länge. Mitt gamla strul, och en kille jag verkligen hoppats kunna bli ordentligt kompis med, för han är rar i mycket, och tanken var ju som att vi skulle komma att umgås en del i framtiden. Jag undrar om han är nöjd nu…

Jag är bra jävla förbannad på honom, och jag inser mer än väl att det egentligen är oförtjänt, men det hjälps inte. Sen allt det här började har han varit mer än lite negativ till min och Ms relation, till den milda grad att han flera gånger sagt åt mig att släppa alltsammans och låta M hitta en riktig flickvän. Herre jävlar vad det gjorde ont att höra… Jag ville ju vara just den flickan. Och jag ville inte höra sånna saker från någon jag tyckte om och ville vara kompis med.

Ju längre tiden gick, desto svårare blev det att undgå hur ogillande J var till alltsammans och det kändes så himla trist. Jag kände mig i vägen, och som om jag inte dög riktigt och samtidigt var jag ju så jäkla stolt över denna pojke jag kände att jag hade, som jag gjorde så bra saker med och som jag trodde jag kunde göra lycklig. Som sagt att han tyckte om mig så mycket att jag trodde på det. Som jag älskade tillbaka.

Jag undrar hur mycket J visste om hur saker låg till egentligen. Om han visste mer än mig. Om han är nöjd nu.

----

Det finns så mycket i det här jag inte förstår. Vi skulle på lajv tillsammans, bo ute i sommarstugan (gud så jag hade sett fram emot det…), vi skulle leka orcher i höst och sitta vid lägerelden och allt, _allt_ var hans förslag! Jag förstår det inte… Jag förstår inte alla de saker han gjorde veckorna innan, alla de saker som till slut fick mig att tro att allt det här, det var rätt lugnt. Att vi var för involverade båda två för att någonting skulle kunna gå åt helvette på allvar.

Jag förstår inte bilderna, eller varför han kom hitkörandes mitt i natten bara för att se mig, eller varför han satt uppe vis MSN och pratade med mig tills långt efter att han borde ha sovit. Han funderade på att bjuda mig på en resa i 30-årspresent och hans ögon glittrade verkligen när han frågade om någonting sådant kanske vore intressant. Det är seriösa planer mer än ett år framöver. Försökte han lura in sig själv i något han ville stå för, men inte kunde? Försökte han lura mig? Var det bara jag som lurade mig själv? Fanns inte allt det här egentligen?

Han ringde, och min värld försvann

Han ringde och sa att han tyckte om mig, men att vi måste lägga ner det här som vi har haft så länge nu. Att det inte funkar. Att han inte känner det kan skulle vilja, det han har försökt få sig själv att känna. Och att han mår dåligt av att inte känna nog, och att det behöver få ett slut.

Jag vill bara skrika, jag vill vara så arg på honom! Men jag kan inte. Jag förstår honom, och jag hatar det. Jag förstår inte bakgrunden, jag förstår inte riktigt varför han känner, eller inte känner, som han gör. Men jag förstår resonemanget. Fan ta honom för det!

Om och om i mitt huvud ältas om jag var så kär att jag blev helt blind, att jag trodde att jag såg en massa saker som aldrig fanns där för att jag så desperat behövde se dem. Jag kan inte tro att det är så, men är det bara en ursäkt det med?

Helvette, det gör så jäkla ont och ändå har det inte gått in helt än. Jag är så rädd för hur det kommer kännas när det når fram.

Fan heller! Jag är bra på att se saker hos människor, jag är bra på att förstå dem. Och jag har sett hur han har lett mot mig och hur det har gistrat i hans ögon när han kommit på upptåg. Jag har sett hur han har ansträngt sig för ansträngandet skull med, även om jag inte alltid velat erkänna det. Jag har sett hur han har försökt, och hur det inte riktigt har funkat för honom. Men jag har också sätt hur det har glimtat till, hur det har känts oss emellan när inga pretentioner, inga krav, inget annat skit har varit i vägen.

Jag har tänkt släppa det här många gånger, för fan så ont det har gjort ibland att inte veta vad, om något, jag har att hoppas på. Men hur skulle jag kunna göra det? Du kan lika gärna be mig att sluta andas. Det går, visst gör det, men jag är inte beredd att göra det än.

Det börjar gå in nu, allt eftersom jag skriver, det han sa på telefon, det vi pratade om, och det allt betyder. Och jag känner mig så vilse.

”Det började helt anspråkslöst, som en vanlig engångsgrej. Vi var liksom aldrig ute efter mer. Han var en trevlig kille, jag en helt sympatisk tjej. Men våra kravlösa samlag blev fler och fler” Och sen..? Fan vet. Någonstans gick jag ifrån att sätta mig själv främst, från att vara en no noncens girl, till att känna att jag aldrig någonsin vill vara utan honom.

Och jag visste att det skulle bli svårt, och att det skulle kräva sjujävlarns mycket av mig. Och jag bestämde mig ändå för att det var värt det. Det var ett helt medvetet, noga övervägt beslut, som resulterade i att jag började älska honom så som jag gör nu. Jag gav upp en del av min identitet, och det var värt det. Hur jag än rannsakar mig så själv, så är det fortfarande värt det.

Gud, jag är så ledsen! Jag är så ledsen, och Fröken 2 kliver in och tvingar mig att hålla distansen, att inte tappa taget, inte gråta, inte känna, tänka rationellt, hantera situationen. Och jag vill inte!!! Helvette, jag vill bara skrika rakt ut att världen är så jävla orättvis och att allting gör så ont nu att jag inte vill vara med längre! Jag vill inte ha en sån här värld! Jag vill inte veta av den!
Jag vill göra allting bra, jag vill laga det här, jag vill bygga upp allting som det ska vara. Jag vill inte tänka på hur osannolikt det är att han ska komma på att han älskar mig nu, om han inte gjort det hittills. Jag vill inte ens tänka tanken. Jag vill inte skriva den, men jag måste för jag måste se på den! Ändå går den inte in.

Man kan inte tvinga någon att känna någonting. Man kan inte tvinga sig själv heller, även om jag tror att man absolut kan övertala sig själv om ganska mycket. Skit samma. För till saken hör att jag aldrig riktigt tänkt mig att han ska älska mig.

Och ja, det är oerhört grymt att tänka så. Mot honom, inte mot mig. För samtidigt vill jag ju att han ska kunna känna för någon så som jag känner för honom. Jag vill inte beröva honom den möjligheten, oavsett vad jag själv känner. Det är han för viktig för.

Men han är trasig, så trasig den där pojken. Och det kommer ta många år att laga honom. Han kan inte gå den vägen helt själv, det är inte rimligt, även om jag vet att han gärna vill det. Jag vill vara med där. Jag vill göra allt jag kan för att bygga upp honom så gott det går. Jag är övertygad om att jag behövs i det. Och efteråt? Efteråt kanske han kan bli kär igen. Om han blir det i någon annan kommer jag gå hem och gråta ur mig mitt hjärta, men jag kommer också vara glad för hans skull.

Men fan heller att jag kan tänka mig den här tiden utan att få vara nära honom, utan att få ligga nära och känna hur han luktar och hur han känns och hur han får mig att känna. Jag vill vara hans bästa vän och hans bästa älskare och jag vet att jag kan vara båda. Jag vill ligga ihopkrupen och känna mig så där otroligt omtyckt och rätt som han har fått mig att känna. Jag vill känna mig så otroligt sexig som han har fått mig att känna. Och så trygg, så på rätt plats.

Har det verkligen bara varit min egen blinda, blinda kärlek som visat allt det där för mig? Eller har det funnits något mer med? Och i så fall; vad?

Det gör så ont i mig att han hela tiden försökt att känna äkta kärlek, och inte lyckats. Det gör så ont, för det måste ha varit så jävla jobbigt för honom. Så obeskrivligt energistjälande. Frustrerande. Skuldsättande.

Och det gör så ont att tänka på att hade denna detalj, denna enda helt avgörande detalj inte funnits där, så hade vi det senaste året haft det bästa förhållandet jag fått uppleva. För fan vad bra det har varit . Inte bara, självklart. Jag har varit otroligt ledsen, och jag har varit nära att ge upp och lägga ner och hitta någonting som inte är lika jävla svårt att hantera. Men inte ens nu, inte ens med all ilska och all rationalitet och alla känslor som trasar sönder mig så mycket kan jag rimligen se hur det hela skulle vara kört, olösbart, hopplöst.

Jag tror att förhållanden är mycket som bolag, och jag tror att de drabbas av lågkonjunkturer. Jag tror på att det man gör, givet att man känner att man funkar ihop bra i övrigt, är att lösa problem tillsammans bäst man kan. Jag tror på att allt går att prata om, och att allt går att hantera. Jag tror inte man kan prata sig till att bli kär, men jag tror att man kan prata sig till att vara lycklig tillsammans.

Jag önskar jag kunde skilja på kärleksförblindat önsketänkande och en rationell och hållbar syn på allt det här.

Jävla, jävla skithög. Jävla jävla skitvärld som inte låter saker bli bra någon gång. Som inte låter två människor som skulle kunna ta hand om varandra så bra, göra det. Jävla jävla skitvärld som inte låter mig ha kvar den här pojken som… som är som mig.