Jag har funderat (mm, igen…) på varifrån all denna drama i mitt liv kommer ifrån egentligen. De senaste veckorna har innehållit oproportionellt mycket angst och gråtande. Jag är inte sån här egentligen. Så vad har hänt?
Struliga relationer har säkert gjort sitt till, men seriöst, det är mig vi pratar om här. När hade jag senast en inte strulig relation? Och ja, den här betyder exceptionellt mycket för mig. But still. Så slog det mig att den här relationen nog har fått ta en oförtjänt stor andel angstande och avreagerande. Jag har så tydligt känt att just på den punkten har jag ingen kontroll, att andra problemområden hamnat i skymundan.
Men faktum är att den där känslan av maktlöshet, eller i vart fall frustration över att saker inte riktigt flyter på, finns i alla centrala delar av mitt liv. Mitt jobb suger. Det var supertrevligt förut, innan jag bytte tjänst, men nu suger det. Jag har otydliga ansvarsområden, otydliga arbetsuppgifter och får otydliga direktiv. Har massor med otydliga krav på mig från alla håll och fler blir det varje dag, utan att jag egentligen bereds möjlighet att lösa någonting.
Jag har huvudet fullt av saker jag vill göra, saker som verkligen behöver göras, men det finns bara tid till ad-hoclösningar och kan den kära kollegan T sätta sig på tvären på något sätt så gör han det mer än gärna. Vänligt och insmickrande sådär så att man inte ska märka hur han motarbetar en. Fy vad jag inte gillar honom!
Mina studier ligger nere helt, och jag är vansinnigt frustrerad på mig själv för det! Jag har så jävla nära till examen nu och det är fånigt destruktivt av mig att inte göra klart mina få uppgifter. Likt förbannat blir det inte av. Jag är för trött på kvällarna, eller vill unna mig att inte jobba hela tiden, eller så har jag bara inte lust (TM). Inte tillräckligt bra ursäkter…
Ändå går jag bara runt här och känner att jag inte kommer någonvart i mitt liv, att jag tröskar runt på det här jämrans lärosätet år efter år på nya utbildningar, med nya jobb, utan att aldrig riktigt bli klar med någonting. Och jag kan säga att det inte gör någonting positivt med min självbild.
Nåja, jag har i vart fall nått någon typ av insikt nu, och det inte bara rent intellektuellt utan den verkar ha rotat sig tillräckligt djupt för att jag faktiskt ska få tummen ur. Jag ska ha en examen denna termin. Fan ta mig om det inte blir av. Så fort sista tentan är godkänd ska jag söka nytt jobb. Och jag tänker inte söka det här i stan. Jag behöver göra någonting helt nytt. De här hjulspåren jag går i nu börjar se ut som krondiken…
Och sen? Sen får vi väl se. Körkort vore bra. Många saker vore bra. Men examen och nytt jobb har prioritet. Och så får vi se hur det går med pojken. Jag hoppas det går bra. Ska försöka att inte angsta så mycket. Och lyssna bättre på alla de bra saker som faktiskt sägs. Jag har allt för lätt för att få tunnelseende av all denna drama, vilket är typiskt dumt. Och kontraproduktivt. Jag ska försöka komma ihåg hur man bara låter saker va.
Men i väntan på denna livsvisdom är jag oändligt sugen på att resa bort någonstans. Egentligen skulle jag vilja åka på spa i en vecka men i brist på alla dessa penar jag inte vet vad jag ska göra av, får det kanske bli en weekend-resa till lämplig europeisk stad. Någon som är sugen på att följa med? Men det ska vara en lugn resa. Jag har fått nog av drama för ett tag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar