Vi

Um… Lite oväntat finns det hopp om ett vi igen. När han fått tid på sig att i lugn och ro skala bort det dåliga och läskiga som låg över honom upptäckte han att det trots allt låg känslor under som han inte hade trott fanns. Eller, det var i vart fall så jag förstod det. Saker är fortfarande lite förvirrade här och där, och jag behöver tid på mig att smälta och behandla det som sas.

Vi hade iaf ett långt och väldigt bra samtal igår och kom fram till att vi ska ge varandra en chans igen. Men denna gång ska vi börja i en helt annan ände, med att gå på bio, äta middag ihop ett par gånger, dricka vin, ”courta” och generellt sätt börja från början istället för som förut någonstans mitt i.

Det är nästan märkligt, men han lyckades pricka in precis de punkter jag kände var viktiga, men inte riktigt visste hur jag skulle ta upp eller formulera. Som dejtandet, som jag tycker är en förutsättning för att alls se vad vi känner för varandra och om det här kan fungera. Jag behöver verkligen börja om från början och lugnt och försiktigt tassa in i det här, utan att känna av en massa krav på en gång. Inte ens krav på mig själv, vilka jag annars är fenomenal på att ställa upp.

Och det är klart att vissa krav liksom kommer inbakade i paketet, särskilt som det uttalade målet med det här är att bygga upp ett förhållande, ett vi. Men jag har inget schema att följa här, inga punkter som måste bockas av, och det finns en väg ut. Jag har, om jag vill, en möjlighet att backa. Inte för att jag just nu känner att jag kommer behöva den, men det är tryggt att veta att den finns där ett tag. Det gör det mindre läskigt att ge sig in i det hela.

Sen är det skitskönt att det hela är officiellt. Vi ägnar oss för första gången någonsin åt officiell dejting och jag behöver inte känna att jag liksom hålls hemlig för att jag inte riktigt är bra nog att visa upp. Just den här officiella stämpeln betyder oerhört mycket för mig och för att jag så småningom ska kunna känna mig trygg i det hela. Jag är inte här på nåder, jag behöver inte smyga med någonting, jag behöver inte förklä det här i bara vänskap. Det är en förutsättning som jag verkligen saknade förut, som gjorde mig osäker i mycket och som jag tror är nödvändig för att det här ska kunna bli bra. Det är så självklart egentligen, sett så här. Ah, hindsight bias…

Och så intentionen; den att det faktiskt ska bli ett förhållande av det hela om vi lyckas. Den ger som både någonting att se fram emot och någonting att diskutera utifrån. Och den känns inte alls som ett krav, utan som ett hopp. Utan den fanns inga mål och inte heller några riktiga gränser. Det var lite som att vara i limbo. Eller som att sväva fritt i rymden utan möjlighet att avgöra om man alls var på väg någonstans eller i så fall vart, därför att området runt omkring en var en evighet stort och saknade referenspunkter.

Men läskigt är det. Jag försöker syna mina känslor i sömmarna för att se om jag verkligen, verkligen känner som jag gjorde förut, men det är hopplöst. Känslorna finns där i någon form, men beter sig som en liten fisk som bubblar runt vid ytan så länge man inte tittar ditåt, men så fort den känner att den får ögonen på sig försvinner den skrämt in bland mörka klippskrevor. Jag har ägnat för mycket energi de senaste veckorna till att vara lugn och sansad och bita ner alla känsloyttringar som var i vägen, och jag kan inte ställa om mig över en natt. Samtidigt tror jag att det är bra, att vi båda behöver gå lite försiktiga och rädda in i det här, så att man inte direkt fastnar i att ta saker för givna. Om allt är lite läskigt och nytt är man försiktigare om det, och månare om att se till det. Så läskigt är det, men jag tänker i vart fall försöka göra den där fisken handtam.

Vi har mycket pratande framför oss, han och jag. Mycket pratande och förklarande och gränssättande och kännande. Det kan bli bra. Det finns fortfarande ett stort mått av osäkerhet med, så jag är alltjämt inställd på att vad som helst kan hända. Men det är ok det med.

Vi bygger våra liv på kaos och hopp.