Inganmansland, och mitt galna jobb... igen...

Lajvet? Jo tack, vi blev flygbombade.

Nu är jag hemma igen efter en vecka i solen. Och då menar jag inte att jag legat på en plaja på någon semesterort och sörplat i mig söta drinkar hela dagarna. Jag har snarare hackat potatis i ett grustag, omgivet av plundrare, beskjutet dag som natt och befolkat av moderna cow boys (bildbevis). Ah, bliss!

Jag lämnar den organisatoriska delen av lajvet därhän, för den ger ingen spännande läsning. Stämningen däremot; intrigerna och människorna i grävarlägret kunde knappt ha varit härligare. Vi blev utsatta för flygbombningar, landminor, bensinbomber och beskjutning på ett sätt som lajvsverige knappast sett förut, och det var Helt Jävla Skithäftigt. Och för en gångs skull lyste alla Jävla Lajvare med sin frånvaro, så de vi umgicks med var riktigt härliga råbarkade, oborstade skithögar av rang.

Som vanligt involverade jag mig inte ens hälften så mycket i alla intriger, som jag så här i efterhand önskar att jag hade gjort. Det var för jobbigt att ha människor så nära inpå sig som det hade krävts, så jag höll mig kring vår lilla bar och slängde käft därifrån, snarare än att springa på äventyr annorstädes. Det gick det med. Genom komradion i köket fick vi höra mycket spännande från både bosättningen och Zonen och grävarlägret var en härlig plats att hänga på, även om det mesta som hände i intrigväg hände i bosättningen.

Jag blev snudd på gift efter att ha friat till en pojk utan att egentligen mena det, och jag ångrar lite att jag inte ides engagera mig mer i det hela för det hade kunnat bli ett riktigt kul projekt. Nu blev det mest lite kaxande fram och tillbaka som rann ut i sanden till slut, men det var ju kul ett tag i vart fall. Annars stod radion för majoriteten av mina garv. Folks radiodisciplin var magisk, liksom vilka saker som de kunde säga när de trodde att radion inte var på…

Så sammantaget hade jag mycket kul, även om jag inte interagerade så mycket som jag hade velat att jag hade orkat. Nu skedde den mesta av interaktionen med gruppen istället, och det var förvisso mycket trevligt det med. Vi är ett härligt gäng, vi jobbar bra ihop och trots att inte alla umgås privat så är nivån av intern humor mycket hög.

Några gånger surnade folk till på varandra, men det var inte mycket att göra åt. Människor är inte särdeles kloka under stress och i 30-gradig värme, så det var bara att ta att man tabbade sig ibland, att andra blev sura och att man blev sur för egen del med. Men ingenting blev riktigt dåligt, och det tar jag som ett gott betyg för oss. Det krävs en del förtroende för att man ska orka vara sur på någon man tycker om och orka att de är sura på en. Det kändes skönt att kunna ta sig igenom det med.

Men mest var det bara lek, skoj, sjuk intern humor (booquaaak-bam-fssss anyone..?) och ett riktigt bra samarbete. Och det fungerade över förväntan att lajva med M. Trots allt turbulent som hänt, gled vi in i en skön lunk med ömsom jobb, ömsom bus, som kändes helt rätt. Jag saknade honom utav bara helvette en kväll där ute, men det gick att bita ner och på morgonen kändes det bra igen. Jag kan till och med kosta på honom att han stukade min lilltå med en frisbee. Det ni! Generositeten bara flödar idag!

Men lite märkligheter lyckades han med ändå. Jag ville inte säga någonting om sättet han betedde sig på, var inte alls säker på om det kanske var jag som var överkänslig, men till slut hintade jag lite om det till T och hon fullkomligen exploderade i medhåll. Hon hade också tänkt på det. Varje gång en pojke där ute skämtade med mig lite flörtigt och jag flörtade tillbaka, varje gång jag fått några rejäla leenden och ögonkast från grabbarna i lägret och jag slängt drypande blick och ett talande leende tillbaka, var han där och ville leka med mig, busa, ha uppmärksamhet. Det var klockren träffsäkerhet på det hela.

Jag tror inte ens han var medveten om det, inte det minsta, men till slut gick det liksom inte att bortse ifrån för min del. Dessutom stod det i så stark kontrast till det gånga året, då jag allt för ofta känt att jag var den som fick minst uppmärksamhet vilket socialt sammanhang det än rörde sig om. Så jag tycker att det hela var oerhört charmigt; lite småpojksaktigt uppmärksamhetssökande men utan det där oket av commitment. Så vi lekte och busade och han flinade sådär att det hade kunnat lysa upp en månlös natt. Det gjorde mig riktigt glad, för jag tror att han trivdes då.

---

Och så mitt jobb igen:

Jag kom hem, läste av mina mail, och insåg att jag numera har ett styrelseuppdrag. Det kom lite som en chock, måste jag säga. Jag har aldrig ens på allvar funderat över att vara med i styrelsen på jobbet, hade ingen aning om hur man blir invald eller på vilka meriter. Hade verkligen ingen aning om att jag var en kandidat!

Men det hade tydligen andra, för väl hemma insåg jag att jag hade tre mail från min chef i mailboxen. Det första frågade vänligt om jag skulle vara intresserad av sagda styrelseuppdrag, där han trodde att jag skulle kunna göra mycket gott. Det andra var en inbjudan, inkl möteshandlingar, till en två dagar lång styrelsekonferens d. 26-27:e. Och det tredje mailet gick till hela styrelsen och hälsade mig välkommen som ny medlem.

Det hela luktar faktiskt lite stadskupp i mina ögon. Någon ville rent desperat ha med mig, men skälen är fortfarande oklara. Min kära kollega T är även han med i styrelsen (i hans fall efter uttrycklig önskan och lite aktivt arbete på saken…) och kanske är tanken att jag ska balansera upp honom där, se till att hans maktbas minskar. Dessutom ska organisationen byta bolagsform, så en inte otrolig anledning till att jag så hastigt och lustigt blev invald, var att det behövdes en skeptisk jurist.

I vilket fall som helst ska det bli intressant att se vad som händer när jag återgår till jobbet. Jag tänker ta uppdraget, inte så mycket för att jag känner ett kall inför det, utan mer för att det ser bra ut på mitt CV och för att det är en värdefull möjlighet att networka lite. Men lite läskigt känns det ju att sylta in sig ännu mer i mitt jobb. Det kryper i hela kroppen på mig när jag tänker på det, och jag vill bara bli klar med allt det här, skaffa ett helt annat arbete någon annan stans och fly stan. Jag är så rastlös nu, känner att jag varit på samma plats för länge, gjort samma saker för länge. Jag är uttråkad, och mina leksaker har blivit gamla.

Varje gång jag nämner det här för T, får hon något bistert i blicken och skäller på mig för att jag inte tagit mig till en psykolog med mina problem än. Hon menar på att jag är för rastlös, att jag försöker fly från någonting och att jag borde hantera mina problem så att jag kan bli ordentligt rotad istället. Själv blir jag närmast obstinat under sådana diskussioner, och tycker att alla människors högsta dröm inte nödvändigtvis behöver vara att kedja sig fast i marken och arbeta med samma sak hela sitt liv.

Viss grund att stå på vill även jag ha. Jag vill ha en pojke att krama på, för jag är dålig på att vara singel. Jag vill ha ett hus, men för mig leder ordet ”fastighet” mer till associationer kring ”inga grannar” än ”den fastaste punkten på jorden”. Jag vill ha vissa delar av den där normaliteten, men jag vill inte vara utan min rastlöshet! Jag tycker inte att det handlar om att fly, utan om att vara nyfiken. Och nyfiken tänker jag banne mig fortsätta vara.