Jag har lätt för att bli kär och jag tycker om att gå omkring och vara småkär i folk. I det läget spelar det ingen roll om de inte är kära tillbaka; det är vad jag känner för dem som räknas, själva är de mest bara lämpliga mål. Men att verkligen älska någon, ha en relation, och inte bli älskad tillbaka suger. Tyvärr verkar jag ha en fallenhet för det med.
Vad får ett förhållande att ticka på, år ut och år in? Det är en förhållandevis ny fråga för mig. Länge hade jag inställningen att jag var ihop med någon så länge jag var kär, och när kärleken gick över så gjorde förhållandet det med. Det var för kul att vara kär för att vara utan, allt för beroendeframkallande antar jag. Förhållandena blev inte så långa, men desto fler.
Någonstans kom jag sen på att man kanske skulle jobba med skiten också, om man ville få ut någonting mer än det där första ruset av det hela. Jag började jobba med mina relationer, och upptäckte att jag var rätt bra på det. Jag var bra på att lyssna och på att förstå. Saker gick sönder inte desto mindre. Jaha.
Och så träffade jag en pojke, blev intresserad, blev förälskad, blev kär. Blev involverad i någonting otroligt seriöst för att vara mig. Likt förbannat så sket det sig. Och vi älskade verkligen varandra, men vi funkade inte alls ihop. Någonstans där blev jag smärtsamt medveten om att all kärlek i världen inte räcker för att lösa vissa saker.
Jag gillar begreppet ”nödvändig, men inte tillräcklig”. Att säga att ett juridiskt element är nödvändigt, men inte tillräckligt för att uppnå ett resultat låter väldigt fint och genomtänkt. Tyvärr utelämnas hela frågan om proportionerna…
Jag tror att kärlek är ett nödvändigt men inte tillräckligt element för framgångsrika förhållanden. Därom tror jag att de flesta i västvärlden skulle kunna hålla med mig. Men hur mycket kärlek, i vilka proportioner, av vilket slag, behöver man ha?
Och kom inte och säg ”det är individuellt” för det är att döda diskussionen. Enligt min erfarenhet har allt mänskligt beteende en sorts standard, som med vissa marginaler går att applicera på de flesta. Jag utgår från att kärlek fungerar ungefär likadant. Eventuella större variationer kommer sig av socialisering.
Men först; vad är kärlek? Det har det skrivits hyllmeter om, de senaste århundradena med företrädesvis romantisk ton. Jag skulle dock vilja säga att det hela egentligen har handlat om vad kärlek _gör_, hur kärlek _känns_... För vad kärlek _är_, är en bunt med hormoner.
Låter det som en cynisk utsaga från någon som just fått några drömmar krossade? Nåja, det bjuder jag i så fall på. Faktum kvarstor dock; det vi känner, må det vara kärlek, glädje, ilska, depression, ångest, är hormonbalanser. Därför spelar de ofta ut varandra, därför är de så himla svåra att förstå sig på eller att göra någonting åt.
Det finns forskning som visar att förhållanden som börjar med en djup förälskelse har större sannolikhet att överleva våra tider, därför att paret har ett gemensamt positivt minne att falla tillbaka på och sträva mot igen. Kärlek cementerar relationer på samma sätt som gemensamma ansträngningar och gemensamma investeringar gör (om än möjligen i högra grad).
Så det är rimligt att anta att man behöver en rejäl dos kärlek i början. Men om man har någonting annat att falla tillbaka på då? Ponera att kärleken inte var stark i början, men att den fysiska attraktionen i allra högsta grad var det. Det skulle inte kunna fungera som gemensam bakgrund om sexet var fantastiskt men man i övrigt inte kunde komma överens i tre minuter i sträck. Så jag lägger på en faktor till; en djup vänskap. Så man har bra sex, trivs skitbra ihop, har kul, funkar i stort. Skulle det räcka för att ersätta kärlek i inledningsskedet?
Det är väl här det börjar bli trixigt. För logiskt sätt skulle det kunna göra det. Kitt som kitt. Men i praktiken fungerar det inte riktigt så… Någonting med kärlek får oss att vilja ha den mer än någonting annat, trots att erfarenhet säger oss att den inte alltid är till så mycket hjälp. Och till råga på allt är den kärlek vi strävar efter både den romantiska och den djupt hormonella, den där som får det att bubbla i magen på en och att vara så hög på endorfiner att inte ens saker som mat och sömn spelar så stor roll. And much good it does us…
Jag och P pratade här om veckan om hur det kommer sig att man kan stå ut med sina vänner så lätteligen, när kärleksrelationer bara smulas sönder runt omkring en. Min teori var att med vänner så har man alltid möjligheten att backa ett tag, gå hem och vara i fred tills allt är glömt och förlåtet. Det är lättare att stå ut med människor som inte står en riktigt så nära.
Jag har alltid varit mer eller mindre vän med mina pojkvänner, men sanning att säga har det nog huvudsakligen varit ”mindre”. Jag och P kommer jättebra överens numera och umgås väldigt mycket. Jag litar på honom som på få andra. Men jag kan ändå inte säga att den vänskapen är sådär värst djup, tyvärr. Vi har få saker gemensamt, och vi bör inte prata om någonting viktigt eller känslomässigt, for fear of world war III. Jag vet att han finns där för mig i allt praktiskt, men om jag behövde tröstas eller tas hand om skulle jag inte kunna vända mig dit. Jag har försökt, och det har inte gått bra. Med en riktigt djup vänskap där hade kanske mycket sätt annorlunda ut…
Om man bara kunde ta den där riktigt djupa vänskapen; den där som är större än allt annat, större än kärlek även, och stoppa in den i ett förhållande… Men är det alls möjligt? Eller är den typ av vänskap och kärlek mutually exclusive? Nå, det vill jag väl inte tro. Det vore sorgligt. Jag har tagit mig igenom så många förhållanden byggda på kärlek och intentioner och hårt jobb och hittills har ingenting fungerat. Så jag skulle vilja testa förhållanden byggda på någonting annat nu.
Problemet är bara kärleken, den där förbaskade kärleken som måste finnas där även om fan vet vad den gör för nytta. Och det är ju så klart enkelt för mig att beklaga mig; jag har som aldrig behövt investera någonting i ett förhållande där jag inte varit förälskad. Jag kan knappt föreställa mig hur det skulle kännas…
Samtidigt sitter jag nu här med, vad jag misstänker är, ingredienserna för ett riktigt, riktigt bra förhållande. Minus den ömsesidiga kärleken. Där finns vänskap, närhet, tillit, fysisk attraktion av sällsynt slag. Men inte kärlek. Så vad fan gör man? Lägger ner alltsammans och hoppas på att någonting likadant fast inklusive den sista ingrediensen dyker upp någon gång? Mmm, jag är inte mycket för hasardspel… Eller försöker ändå? Det låter inte heller riktigt görbart, givet att en av parterna faktiskt inte är kär och mår dåligt över det. Eller kanske väntar, och hoppas på att kärleken magiskt ska dyka upp? Nej, a watched pot never boils. Och med tillräckligt mycket ångest i kroppen, finns det ingen plats för de hormonerna som gör kärlek.
Så vad gör man?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar