Splittrad

Fröken 1 och Fröken 2 sliter oändligt i mig just nu. Den ena är tämligen lugn, tillfreds med samtalen igår, tillfreds med att världen inte har gått under, pragmatisk, inte det minsta romantiskt hoppfull men ganska nöjd med bara vara vänner trots allt. Den andra skriker, gråter och försöker göra allt i sin makt för att provocera, skaka liv i några känslor både hos honom och hos mig, att få någon respons.

Jag vaknade med panik inatt. Det är svårt att beskriva ångest, men den här var sådan att jag inte fixade att bara ligga där med den, jag var tvungen att försöka göra någonting för att få den att försvinna. Den var den där illamåendekänslan efter en allvarlig hjärnskakning, felheten i kroppen, tomheten i bröstet som likväl gjorde skitont, känslan av att vilja slå bort någonting ifrån sig själv, som om man hade hela kroppen krälandes av insekter. Känslan av att vilja rulla ihop sig till en boll för att världen utanför gör för ont, och samtidigt inte känna kroppen, inte känna att jag borrade in naglarna i handflatorna så det blev djupa märken, inte känna att jag var trött, inte känna någonting som kunde härröras till mig. Det enda som fanns var paniken och viljan att göra någonting, vad som helst för att slippa känna den.

Jag gick upp, förmådde mig själv till att väcka honom, tvingade mig själv att prata. Men dödströtta människor med sina egna bekymmer i huvudet är inge vidare på att trösta. Och jag kunde inte säga vad jag behövde, det var svårt nog att bara sitta där. Så jag gick tillbaka till min säng efter en stund och grät och grät för att allting gjorde så ont och kändes så ohanterbart och ensamt och hemskt.

Det dröjde innan jag somnade om, och stunderna av sömn blev inte så långa. Lika bra det. För jag drömde att han skulle komma hem till mig för att vi behövde prata och det var så viktigt för mig att det äntligen blev gjort. Men när han väl kom dit var han ignorant och självcentrerad och långt mer intresserad av sina kompisar som han hade tagit med sig. Och de i sin tur berättade om sina mundana problem för mig, om fåniga saker som verkligen inte kändes viktiga. Och så fort jag försökte prata om något som rörde mig, gick de sin väg, ohyfsat med näsan i vädret, tydligt visandes att de inte kunde bry sig mindre.

De slet fram grejer som var mina, roade sig med det de tyckte var intressant, åt min mat, hade sönder saker för att det roade dem och för att de inte kunde bry sig mindre och meddelade sen att de var trötta på mig och skulle gå hem. Och jag var så himla, himla besviken på honom, som jag försökt prata med men som vägrade att uppmärksamma mig, vägrade att ta mig på allvar, som bara inte tyckte att jag var viktig nog. Det var en jobbig dröm, så jag är glad att jag inte sov mer än jag gjorde.

När jag slutligen vaknade på morgonen skämdes jag verkligen för att jag hade väckt honom, samtidigt som den där känslan av att vara så sviken och utlämnad dröjde sig kvar. Den bets ner. Ingen av oss hade tjänat på en diskussion av mitt beteende den natten. Fröken 2 dök upp vid ytan som en kork som lossnat från sitt fäste på botten, och gjorde morgonen hanterbar. Vi snackade skit, skrattade lite, skiljdes som vänner.

Jag känner mig fortfarande som en skit för att jag lät Fröken 1 ta för mycket plats både under vårt samtal under kvällen och under mitt anfall inatt. Samtidigt finns hon ju där vare sig jag visar upp henne eller inte. Och jag vill inte hålla tyst om saker som är sanna, bara för att de är obekväma. Å andra sidan tycker jag att det är långt viktigare att lösa situationen på ett tillfredsställande sätt, än att häva ur mig det första jag får på hjärnan hela tiden. Det finns en tid och plats för det med, men den är inte här och nu.

Fröknarna må tycka vad de vill; för mig räknas konsekvenserna allra högst. Och den konsekvens jag vill ha ut av det hela är att jag och han ska kunna umgås nästan som förut, som goda vänner som har kul ihop och som behöver varandra. Ingenting annat är lika viktigt.

Jag är jätteglad för att vi pratade; jag fick reda på många saker som jag behöver tänka ordentligt på ett tag framöver nu, som gjorde ont men som ändå var bra att få höra. Jag tror att han tänker likadant. Jag har kvar en del frågor och jag har fått nya frågor med. De behöver också redas ut men det får ta tid. Jag får tvinga fröken 1 att låta det ta tid. Hon gråter fortfarande och vill bara ha en reaktion, en stark reaktion vilken som helst. För henne är den här lugna ytan ohanterbar. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av henne, men någonting måste jag ju hitta på…

Nu är jag mest bara trött och sliten och tom. Fast inte dåligt tom för en gångs skull. Nästa-bra-tom. Jag ska försöka ägna några dagar åt att se på serier och lyssna på ljudböcker och sortera mina tankar och känslor. Och stoppa undan de som det inte finns någon plats för på något mörkt och svalt ställe där de inte kan göra någon skada.

Tyvärr håller sig inte känslor färska hur länge som helst i källaren. De skrumpnar ihop och försvinner utan periodiskt vädrande. Men det må i så fall vara hänt. Jag har ingen nytta av vissa av dem nu; det funkar inte att ha dem framme helt enkelt. Och jag tror i alla fall just nu att en tynande tillvaro i källaren är bättre än att stuva ner dem i en säck med en sten i och gå och hitta sig en riktigt djup sjö. Vad Fröken 1 än säger orkar jag inte med den typen av utspel för tillfället. Bättre då att bara låta saker dö ut av sig själva i tysthet.

Och jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta prata så här, att han börjar berätta saker för mig utan att låta dem passera censuren först. Han skulle behöva sin egen Fröken 1 ibland, för även om min kan få för sig att göra saker vid helt fel tillfälle alldeles för ofta, så är det nog bra att slänga ur sig saker så där ibland. Nåja. Vi får se.