Jag är dålig på att hantera mig själv när saker gör så här ont. Jag går från att vara så lugn och samlad att jag får mig själv att tro att det här egentligen inte spelar så stor roll, till att inte kunna tänka alls, till att bara vara så vansinnigt trasig att jag ingenting kan göra. Att ha så ont att det blir ett generellt tillstånd snarare än en specifik känsla. Att ha så ont att det blir allt som finns. Och så tillbaka igen; rationellt tänkandes, koherent analyserandes situationen.
Jag är helt vilse i mitt huvud. Jag behöver verkligen en del svar nu. Och jag behöver tröst. Fan i helvette vad det tar emot att erkänna det, men jag behöver tröst för att kunna komma upp en bit och bara hantera en sak i taget. Och jag kan inte få den förr än jag får mina svar. Och det dröjer än. Så jag är förvisad till den här världen där jag jag är alldeles vilse, och inte alls mig själv. Och trasig. Och rädd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar