Jag vet inte...

Världen går vidare och jag känner att den mer eller mindre släpar med mig, vare sig jag vill det eller inte. Det är naturligtvis inte bara dåligt, men ibland känns det konstigt. Jag fluffar runt och gör helt normala saker, pratar med människor, går på stan, tittar på serier, och har fantastiskt dåligt samvete för att jag tillåter mig all denna extravagans när jag borde sitta hemma och vara ledsen, alternativt känner mig som en falsk skit för att jag visar upp den fasaden fastän jag egentligen bara vill vara ledsen och grinig.

På väg hem från stan igår började det tvär-regna; ett riktigt varmt sommarregn som hällde ner hinkvis och översvämmade gångvägarna. Efter 5 minuter var jag dränkt utifrån och in, och det fanns inte så mycket annat att göra än att hoppa i alla riktigt stora vattenpölar på vägen hem. Är man redan sjöblöt finns som ingen anledning att göra någonting annat. Vid sjukhuset kunde jag inte låta bli att springa in under ett vattenfall som forsade från en markis tre våningar upp, och sjuksköterskan som stod däruppe såg helt förskräckt ut och ropade någonting till mig som jag inte riktigt hörde. Och jag skrattade för jag var dyngsur, sommarvarm, 28 år gammal och inte vuxen någonstans.

Sen gick jag hem och skämdes lite för att jag mådde bra ända tills det blev kväll och jag började må dåligt istället. Kvällar är skitsvåra, precis som nätter. Oavsett hur dagen har varit blir jag alltid tungsint i takt med att solen går ner. Jag märker det inte ens alltid, förrän jag är nära att börja gråta utan att ha någon aning om vad som just hänt. Förutom att klockan hunnit bli åtta.

Jag föredrar att sova korta stunder på dagen just nu, för nätterna erbjuder ingen vidare vila. Efter 4-5 timmar med konstiga drömmar är det bara att gå upp och bita ner känslorna tills allt har lagt sig, solen gått upp ordentligt och allt börjar kännas hanterbart igen. Jag undrar varför det är så här…

Min hjärna ränner iväg med mig och vill gärna planera om och planera nytt och göra upp ritlinjer för Den Omedelbara Framtiden. Kontrollbehov, anyone? En dag i taget..? En dag i taget hade varit vettigt, men jag behöver ta ut min hjärna och lägga den i en bunke för att den inte ska kuta iväg i en ny glad riktning. Alla möjliga tankar dyker upp; att jag verkligen, verkligen är dålig på att vara singel. Att jag inte desto mindre verkligen, verkligen är helt ointresserad av att ragga upp någon eller att bli uppraggad själv. Lite kemikalier eller örter hade definitivt kunnat göra underverk här.

Men nej. Hur mycket jag än önskar mig den där enkla, magiska lösningen; the fairy godmother with dress and pumpkin and all, så vet jag ju samtidigt att det enda vettiga man kan göra mot sig själv är att stå ut och försöka förstå sig själv. Och ta det lugnt, reda ut saker, vänta. Tyvärr har jag hur mycket tålamod som helt med andra, och mycket lite tålamod med mig själv. Eller; jag har mycket tålamod med folk jag tycker om, vilket eventuellt kan vara en hint här.

Var var jag nu? Jag vet inte… Världen är fortfarande förvirrad. Jag antar att det var det jag ville säga.