Han ringde och sa att han tyckte om mig, men att vi måste lägga ner det här som vi har haft så länge nu. Att det inte funkar. Att han inte känner det kan skulle vilja, det han har försökt få sig själv att känna. Och att han mår dåligt av att inte känna nog, och att det behöver få ett slut.
Jag vill bara skrika, jag vill vara så arg på honom! Men jag kan inte. Jag förstår honom, och jag hatar det. Jag förstår inte bakgrunden, jag förstår inte riktigt varför han känner, eller inte känner, som han gör. Men jag förstår resonemanget. Fan ta honom för det!
Om och om i mitt huvud ältas om jag var så kär att jag blev helt blind, att jag trodde att jag såg en massa saker som aldrig fanns där för att jag så desperat behövde se dem. Jag kan inte tro att det är så, men är det bara en ursäkt det med?
Helvette, det gör så jäkla ont och ändå har det inte gått in helt än. Jag är så rädd för hur det kommer kännas när det når fram.
Fan heller! Jag är bra på att se saker hos människor, jag är bra på att förstå dem. Och jag har sett hur han har lett mot mig och hur det har gistrat i hans ögon när han kommit på upptåg. Jag har sett hur han har ansträngt sig för ansträngandet skull med, även om jag inte alltid velat erkänna det. Jag har sett hur han har försökt, och hur det inte riktigt har funkat för honom. Men jag har också sätt hur det har glimtat till, hur det har känts oss emellan när inga pretentioner, inga krav, inget annat skit har varit i vägen.
Jag har tänkt släppa det här många gånger, för fan så ont det har gjort ibland att inte veta vad, om något, jag har att hoppas på. Men hur skulle jag kunna göra det? Du kan lika gärna be mig att sluta andas. Det går, visst gör det, men jag är inte beredd att göra det än.
Det börjar gå in nu, allt eftersom jag skriver, det han sa på telefon, det vi pratade om, och det allt betyder. Och jag känner mig så vilse.
”Det började helt anspråkslöst, som en vanlig engångsgrej. Vi var liksom aldrig ute efter mer. Han var en trevlig kille, jag en helt sympatisk tjej. Men våra kravlösa samlag blev fler och fler” Och sen..? Fan vet. Någonstans gick jag ifrån att sätta mig själv främst, från att vara en no noncens girl, till att känna att jag aldrig någonsin vill vara utan honom.
Och jag visste att det skulle bli svårt, och att det skulle kräva sjujävlarns mycket av mig. Och jag bestämde mig ändå för att det var värt det. Det var ett helt medvetet, noga övervägt beslut, som resulterade i att jag började älska honom så som jag gör nu. Jag gav upp en del av min identitet, och det var värt det. Hur jag än rannsakar mig så själv, så är det fortfarande värt det.
Gud, jag är så ledsen! Jag är så ledsen, och Fröken 2 kliver in och tvingar mig att hålla distansen, att inte tappa taget, inte gråta, inte känna, tänka rationellt, hantera situationen. Och jag vill inte!!! Helvette, jag vill bara skrika rakt ut att världen är så jävla orättvis och att allting gör så ont nu att jag inte vill vara med längre! Jag vill inte ha en sån här värld! Jag vill inte veta av den!
Jag vill göra allting bra, jag vill laga det här, jag vill bygga upp allting som det ska vara. Jag vill inte tänka på hur osannolikt det är att han ska komma på att han älskar mig nu, om han inte gjort det hittills. Jag vill inte ens tänka tanken. Jag vill inte skriva den, men jag måste för jag måste se på den! Ändå går den inte in.
Man kan inte tvinga någon att känna någonting. Man kan inte tvinga sig själv heller, även om jag tror att man absolut kan övertala sig själv om ganska mycket. Skit samma. För till saken hör att jag aldrig riktigt tänkt mig att han ska älska mig.
Och ja, det är oerhört grymt att tänka så. Mot honom, inte mot mig. För samtidigt vill jag ju att han ska kunna känna för någon så som jag känner för honom. Jag vill inte beröva honom den möjligheten, oavsett vad jag själv känner. Det är han för viktig för.
Men han är trasig, så trasig den där pojken. Och det kommer ta många år att laga honom. Han kan inte gå den vägen helt själv, det är inte rimligt, även om jag vet att han gärna vill det. Jag vill vara med där. Jag vill göra allt jag kan för att bygga upp honom så gott det går. Jag är övertygad om att jag behövs i det. Och efteråt? Efteråt kanske han kan bli kär igen. Om han blir det i någon annan kommer jag gå hem och gråta ur mig mitt hjärta, men jag kommer också vara glad för hans skull.
Men fan heller att jag kan tänka mig den här tiden utan att få vara nära honom, utan att få ligga nära och känna hur han luktar och hur han känns och hur han får mig att känna. Jag vill vara hans bästa vän och hans bästa älskare och jag vet att jag kan vara båda. Jag vill ligga ihopkrupen och känna mig så där otroligt omtyckt och rätt som han har fått mig att känna. Jag vill känna mig så otroligt sexig som han har fått mig att känna. Och så trygg, så på rätt plats.
Har det verkligen bara varit min egen blinda, blinda kärlek som visat allt det där för mig? Eller har det funnits något mer med? Och i så fall; vad?
Det gör så ont i mig att han hela tiden försökt att känna äkta kärlek, och inte lyckats. Det gör så ont, för det måste ha varit så jävla jobbigt för honom. Så obeskrivligt energistjälande. Frustrerande. Skuldsättande.
Och det gör så ont att tänka på att hade denna detalj, denna enda helt avgörande detalj inte funnits där, så hade vi det senaste året haft det bästa förhållandet jag fått uppleva. För fan vad bra det har varit . Inte bara, självklart. Jag har varit otroligt ledsen, och jag har varit nära att ge upp och lägga ner och hitta någonting som inte är lika jävla svårt att hantera. Men inte ens nu, inte ens med all ilska och all rationalitet och alla känslor som trasar sönder mig så mycket kan jag rimligen se hur det hela skulle vara kört, olösbart, hopplöst.
Jag tror att förhållanden är mycket som bolag, och jag tror att de drabbas av lågkonjunkturer. Jag tror på att det man gör, givet att man känner att man funkar ihop bra i övrigt, är att lösa problem tillsammans bäst man kan. Jag tror på att allt går att prata om, och att allt går att hantera. Jag tror inte man kan prata sig till att bli kär, men jag tror att man kan prata sig till att vara lycklig tillsammans.
Jag önskar jag kunde skilja på kärleksförblindat önsketänkande och en rationell och hållbar syn på allt det här.
Jävla, jävla skithög. Jävla jävla skitvärld som inte låter saker bli bra någon gång. Som inte låter två människor som skulle kunna ta hand om varandra så bra, göra det. Jävla jävla skitvärld som inte låter mig ha kvar den här pojken som… som är som mig.
Jag vill bara skrika, jag vill vara så arg på honom! Men jag kan inte. Jag förstår honom, och jag hatar det. Jag förstår inte bakgrunden, jag förstår inte riktigt varför han känner, eller inte känner, som han gör. Men jag förstår resonemanget. Fan ta honom för det!
Om och om i mitt huvud ältas om jag var så kär att jag blev helt blind, att jag trodde att jag såg en massa saker som aldrig fanns där för att jag så desperat behövde se dem. Jag kan inte tro att det är så, men är det bara en ursäkt det med?
Helvette, det gör så jäkla ont och ändå har det inte gått in helt än. Jag är så rädd för hur det kommer kännas när det når fram.
Fan heller! Jag är bra på att se saker hos människor, jag är bra på att förstå dem. Och jag har sett hur han har lett mot mig och hur det har gistrat i hans ögon när han kommit på upptåg. Jag har sett hur han har ansträngt sig för ansträngandet skull med, även om jag inte alltid velat erkänna det. Jag har sett hur han har försökt, och hur det inte riktigt har funkat för honom. Men jag har också sätt hur det har glimtat till, hur det har känts oss emellan när inga pretentioner, inga krav, inget annat skit har varit i vägen.
Jag har tänkt släppa det här många gånger, för fan så ont det har gjort ibland att inte veta vad, om något, jag har att hoppas på. Men hur skulle jag kunna göra det? Du kan lika gärna be mig att sluta andas. Det går, visst gör det, men jag är inte beredd att göra det än.
Det börjar gå in nu, allt eftersom jag skriver, det han sa på telefon, det vi pratade om, och det allt betyder. Och jag känner mig så vilse.
”Det började helt anspråkslöst, som en vanlig engångsgrej. Vi var liksom aldrig ute efter mer. Han var en trevlig kille, jag en helt sympatisk tjej. Men våra kravlösa samlag blev fler och fler” Och sen..? Fan vet. Någonstans gick jag ifrån att sätta mig själv främst, från att vara en no noncens girl, till att känna att jag aldrig någonsin vill vara utan honom.
Och jag visste att det skulle bli svårt, och att det skulle kräva sjujävlarns mycket av mig. Och jag bestämde mig ändå för att det var värt det. Det var ett helt medvetet, noga övervägt beslut, som resulterade i att jag började älska honom så som jag gör nu. Jag gav upp en del av min identitet, och det var värt det. Hur jag än rannsakar mig så själv, så är det fortfarande värt det.
Gud, jag är så ledsen! Jag är så ledsen, och Fröken 2 kliver in och tvingar mig att hålla distansen, att inte tappa taget, inte gråta, inte känna, tänka rationellt, hantera situationen. Och jag vill inte!!! Helvette, jag vill bara skrika rakt ut att världen är så jävla orättvis och att allting gör så ont nu att jag inte vill vara med längre! Jag vill inte ha en sån här värld! Jag vill inte veta av den!
Jag vill göra allting bra, jag vill laga det här, jag vill bygga upp allting som det ska vara. Jag vill inte tänka på hur osannolikt det är att han ska komma på att han älskar mig nu, om han inte gjort det hittills. Jag vill inte ens tänka tanken. Jag vill inte skriva den, men jag måste för jag måste se på den! Ändå går den inte in.
Man kan inte tvinga någon att känna någonting. Man kan inte tvinga sig själv heller, även om jag tror att man absolut kan övertala sig själv om ganska mycket. Skit samma. För till saken hör att jag aldrig riktigt tänkt mig att han ska älska mig.
Och ja, det är oerhört grymt att tänka så. Mot honom, inte mot mig. För samtidigt vill jag ju att han ska kunna känna för någon så som jag känner för honom. Jag vill inte beröva honom den möjligheten, oavsett vad jag själv känner. Det är han för viktig för.
Men han är trasig, så trasig den där pojken. Och det kommer ta många år att laga honom. Han kan inte gå den vägen helt själv, det är inte rimligt, även om jag vet att han gärna vill det. Jag vill vara med där. Jag vill göra allt jag kan för att bygga upp honom så gott det går. Jag är övertygad om att jag behövs i det. Och efteråt? Efteråt kanske han kan bli kär igen. Om han blir det i någon annan kommer jag gå hem och gråta ur mig mitt hjärta, men jag kommer också vara glad för hans skull.
Men fan heller att jag kan tänka mig den här tiden utan att få vara nära honom, utan att få ligga nära och känna hur han luktar och hur han känns och hur han får mig att känna. Jag vill vara hans bästa vän och hans bästa älskare och jag vet att jag kan vara båda. Jag vill ligga ihopkrupen och känna mig så där otroligt omtyckt och rätt som han har fått mig att känna. Jag vill känna mig så otroligt sexig som han har fått mig att känna. Och så trygg, så på rätt plats.
Har det verkligen bara varit min egen blinda, blinda kärlek som visat allt det där för mig? Eller har det funnits något mer med? Och i så fall; vad?
Det gör så ont i mig att han hela tiden försökt att känna äkta kärlek, och inte lyckats. Det gör så ont, för det måste ha varit så jävla jobbigt för honom. Så obeskrivligt energistjälande. Frustrerande. Skuldsättande.
Och det gör så ont att tänka på att hade denna detalj, denna enda helt avgörande detalj inte funnits där, så hade vi det senaste året haft det bästa förhållandet jag fått uppleva. För fan vad bra det har varit . Inte bara, självklart. Jag har varit otroligt ledsen, och jag har varit nära att ge upp och lägga ner och hitta någonting som inte är lika jävla svårt att hantera. Men inte ens nu, inte ens med all ilska och all rationalitet och alla känslor som trasar sönder mig så mycket kan jag rimligen se hur det hela skulle vara kört, olösbart, hopplöst.
Jag tror att förhållanden är mycket som bolag, och jag tror att de drabbas av lågkonjunkturer. Jag tror på att det man gör, givet att man känner att man funkar ihop bra i övrigt, är att lösa problem tillsammans bäst man kan. Jag tror på att allt går att prata om, och att allt går att hantera. Jag tror inte man kan prata sig till att bli kär, men jag tror att man kan prata sig till att vara lycklig tillsammans.
Jag önskar jag kunde skilja på kärleksförblindat önsketänkande och en rationell och hållbar syn på allt det här.
Jävla, jävla skithög. Jävla jävla skitvärld som inte låter saker bli bra någon gång. Som inte låter två människor som skulle kunna ta hand om varandra så bra, göra det. Jävla jävla skitvärld som inte låter mig ha kvar den här pojken som… som är som mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar