Malmö

Malmö, dag 1
Min resa började med att jag cyklade på en liten unge när jag, helt utan att se mig för, gjorde en 90-graderssväng in på ett övergångsställe, mot rött ljus. Inte helt bra, skulle man kunna säga. Men jag var redan sen till tåget, så det var inte riktigt läge att stana och förklara mig. Jag stannade till en snabbis, såg att ungen inte verkat ta någon skada (jag cyklade mest in i hans framhjul lite, och han gick i ärlighetens namn in i mig lika mkt som jag cyklade in i honom), ropade ut ett ”Förlåt!” och cyklade vidare.

Jag kom fram till perongen lagom till att se tågdörrarna stängas. Fan. Lyckades desperat slita upp en dörr och komma med på tåget. Utan att dubbelkolla att det faktiskt var rätt tåg det rörde sig om, insåg jag när det sekunderna efter rullade ut från stationen. Eh... Doh! Men jag var tämligen säker på att det hade stått ”Malmö” på dörren jag ryckt upp, så jag tg väl det hela med relativ ro och började leta efter min plats. Som visade sig vara dubbelbokad.

SJ hade lyckats tabba sig, fick jag höra från den trevliga pojk som satt på den plats jag, och så även han, hade bokat. Massor med platser var dubbelbokade och folk verkade sitta lite var de fick plats istället. Men tåget var i vart fall inte överfullt, så jag hittade mig ett bra säte och slog mig ner.

Efter nästan 4h var vi äntligen framme i Malmö. Tåget började rulla in på stationen. Så stannar det. Och står still. Länge. Att tåg står still en stund innan de rillar in oå perongen är i sig inget ovanligt, så först var det hela helt ok, men efter 15 min utan förklaring till varför vi stod still började jag bli irriterad. Efter ytterligare 5 min kom vi fram, jag lyckades hitta min buss och ta mig hela vägen hem till E utan några fler trafikincidenter.

Jag sov fantastiskt den natten; bättre än jag gjort på länge, och vaknade till solsken, fågelsång och nybakat bröd. Och E:s kk som gnällde över att han var bakfull, vilket definitivt fick mig att uppskatta mitt eget välmående ännu mer ;)

Malmö, dag 2:
Vi hade vaknat tidigt och knatade ner på stan lagom till affärerna öppnade. Köpte körsbär på torget och lyxfikade på Bakom Muggen. Jag impulsköpte ett par kängor för 1300kr och skämdes lite över att jag hade råd att göra det. Men de visade sig vara ett otroligt bra köp; bytte genast till dem och hade dem på under de över 5h vi gick runt på stan utan att få ens tillstymmelsen till skoskav. Dessutom är de alldels små och söta. Jag anser köpet vara förlåtet.

Sen gick vi och åt sushi och beställde några fler dreads till mig. Och satt i solen och lyxade och snackade skit i all allmänhet. Det var helt fantastiskt trevligt och någonting jag verkligen behövde. Det var så lätt att bara sitta där och ta det lugnt. Länge sedan jag kände så.

Vi skulle egentligen ha gått iväg och spelat spel med E's kk's kompisar, men E hade förhållandeångest och jag ont i huvudet så vi stannade inne och såg på film istället. Hellboy 2. Det är ganska mycket där vi är nu, så jag återkommer möjligen imorgon med resentioner.

Resesugen

Jag är helt otroligt resesugen. Tyvärr kan jag inte precisera tanken mer än så, eftersom jag mycket väl vet att jag inte har någon att resa med eller till, vilket gör hela projektet tämligen dödfött. MS flyttar tillbaka till Sverige snart, och jag har redan varit i Bryssel så det känns inte så fantastiskt lockande i vilket fall. London vore kul. Eller Berlin kanske… Eller något. Meh.

Någon mer där ute som är resesugen?

Bryssel, dag 3

Eftersom det visade sig att MS äntligen lyckats skaffa sig en internetuppkoppling, hade min tanke varit att skriva blogg varje dag härifrån. Och jag har onekligen massor med saker att återberätta, för helgen har varit ytterst händelserik.

Samtidigt är det lite utav problemet; jag har knappt setat still en stund sen jag klev av flygplanet. Hela tiden har det hänt saker, jag har varit på väg någonstans.

Och det är aldrig tyst här. Nog för att man inte kan förvänta sig så mycket av tysthet och lugn i en europeisk storstad, men Bryssel toppar bullerlistan med god marginal. Det är väldigt metropolitanskt alltihops, men det gör mig trött.

Jag far hem ikväll och på sätt och vis ska det bli väldigt skönt. Ser fram emot att stänga in mig i arbetsrummet med datorn och en säsong av Futurama. Kanske prata med någon enstaka via IM, men i övrigt vara asocial, i fred, för mig själv.

Naturligtvis vet jag att det är lite av en drömbild dock. Hemma väntar P med nya saker att gnissla om, där finns jobb och inte minst en oerhört stressande uppsats. Och så klart människor som vill mig saker hela tiden.

Och jag är så himla trött. På något sätt hade jag trott att det skulle kännas bättre efter att jag rymt ett tag, men så verkar nu inte ha blivit fallet. Det var varit för umgängesintensivt. Trevligt, roligt, intellektuellt stimulerande, men just därför även krävande och uttröttande.

Så just nu är det jag mest av allt vill, att få spela lite WoW, hjärnslött mörda monster, kanske se någon film och snacka skit på avstånd. Jag tror inte jag ska gå ut på en vecka. Länge leve bunkern.

Bryssel, dag 1

Jag överlevde, jag kom fram. Men jag började karaktärsmässigt med att missa anslutningsbussen mellan flygplatsen och Bryssel, och fortsatte lika karaktärsmässigt med att lifta in till stan med två libanesiskor som jag träffat på flyget. Efter att ha blivit förmanad (på libanesiska) av deras morbror att hålla i min väska, gå rakt in på tågstationen, fråga någon om vägen direkt och allmänt ta vara på mig själv blev jag så avsläppt på Brussel Midi, där jag skulle träffa MS.

På plats fick jag springa runt på lite bakgator innan jag till slut hittade en entré som faktiskt var öppen mitt i natten, och kunde sedermera bli uppmött och vallad till tunnelbanan. Fick till och med ett tunnelbanekort av MS, som känner mig och ibland faktiskt är snäll nog att försöka bespara mig en bunt med runtirrande.

Hur som helst, nu sitter jag här; mer eller mindre på väg ut för att upptäcka stan. Public transport-systemet är kanske det sämsta jag sett någonsin, så det har tagit mig runt två timmar att, på en karta, hitta den stadsdel som jag tänkte besöka. Och lyckades gjorde jag först efter att jag gett upp att samtidigt försöka klura ut vilken tunnelbanestation som ligger närmast, eller ens åt rätt håll. Det får lösa sig. Jag får fråga runt. Engelska verkar åtminstone vara ett gångbart språk här omkring.

Vad som tydligen inte är gångbart dock, är utländska Visa-kort. Fantastiskt… Jag har på tidigare reseor tagit ut pengar från bankomater som fraktats runt av åsnor mellan karga bergstopper, på stigar som en ensam get har trampat upp. Men i Bryssel, denna på intet sätt internationella stad, gäller först och främst inhemska kort. Go figure.

Nåväl. Jag har ett pendelkort, jag har en karta och jag är i desperat behov av nya skor. Detta är kanske den bästa möjliga kombination av incitament att framgångsrikt hitta cash. Och ikväll ska jag hänga med MS jet-settade arbetskamrater (använder man föresten det uttrycket fortfarande?) Det ska, om något, bli ett intressant socialt experiment. So of I go.

Säkerhetsrisk

Jag sitter här och undersöker hur många behållare med mascara, linser och annat uppenbart explosivt material jag kan få ner i en 1-liters plastpåse. Packar och funderar på hur vettiga dessa säkerhetsåtgärder är. "Ett kraftfullt slag i luften" hörde jag någon säga om det hela idag.

Det ska bli intressant att se hur många saker säkerhetspersonalen anmärker på denna gång. De senaste gångerna jag har flugit har jag fått kommentarer ang. mitt efternamn, mina kängor och mina strumpor. Det sistnämnda var det enda som inte klagades på med i alla fall lite humor i rösten.

Men jag kan alltid trösta mig med att jag i vilket fall som helst inte bor i USA.
Culture of Fear: Poetry Professor Becomes Terror Suspect
Det enda jag kan komma på att säga om det hela, är att det är så himla sorgligt.

Rymmningsförsök

Jag fick inte rymma dit jag hade velat i helgen och hela Sverige verkade upptaget med någonting just i dagarna så nu har jag bokat en resa till Bryssel istället. Reser imorgon och är tillbaka på söndag igen. Det hela är ganska hastigt påkommet, milt sagt, men jag orkar helt enkelt inte vara kvar här i stan ännu en helg.

Problemet är bara att jag tycker det är otroligt otäckt att resa. Att flyga i sig gör mig inget, men jag vet precis hur bra jag är på att tappa bort mig på stora, internationella flygplatser, så det brukar krävas lite mentala förberedelser innan jag bokar flygbiljetter i vanliga fall. Inte denna gång dock. Från att jag fick iden att åka och hälsa på MS, tills biljetterna var bokade tog det kanske en timme. Och det är mindre än 24h kvar till avgång.

Så nu sitter jag här och våndas över att jag kommer att tappa bort mig, att det är dyrt och att jag egentligen bör skriva på uppsatsen. Tyvärr erbjuder det faktum att jag alltid kan fråga om vägen, att det är billigare att flyga till Bryssel än att åka tåg till tex. Malmö och att jag faktiskt kommer ha tid att skriva medan MS är på jobbet, föga tröst. Jag är fånig, fånig och reserädd.

Men flygbiljetterna är bokade, liksom flygbussarna på alla upptänkliga sträckor. Återstår bara att packa, och kanske att våndas lite, lite i smyg. Återkommer på måndag med en fullskalig reseskildring!

Monaco

Jag funderar på hur jag ska börja denna historia, för den är rätt underlig, till och med med mina mått mätt. Men jag har iaf varit i Monaco över helgen. Ni vet, det där lilla landet dit alla vansinnigt rika människor flyttar? Ligger vid franska guldkusten? Har ett kasino? Jag blev ditbjuden av Acer, för att bevaka deras internationella presskonferans. Men nej, jag är inte journalist. Har aldrig skrivit en artikel utanför universitetsvärlden. Har inget presslägg, inte ens ett förfalskat ett. Men jag har en kompis som ibland skriver ledare åt en svensk datatidning och jag känner även redaktören på sagda tidning lite smått.

Nu råkade det vara så att redaktören för nyss nämnda tidning inte kunde få tag på någon som ville åka till Monaco. Uppenbarligen är alla hans medarbetare nedknarkade, byggda i ljummen grå plast eller bara rakt upp o ner vansinniga. Iaf - han frågade min kompis om han ville åka o sagda kompis (låt oss kalla honom M) sa att det kunde han väl göra om han fick sällskap av mig. Acer visade sig inte ha några problem med att betala runt 30 000kr/st för två tveksamma journalister fr en milt sagt medelmåttig svensk datatidning, så sagt och gjort, jag fick min inbjudan att bo fyrstjärningt vid havet, tillsammans med min biljett.

Låter det osannorlikt än? Vänta bara. Det som följde under helgen var en studie i lyx. Monaco är smått vansinnigt på den punkten. Utanför mitt fönster stod lyxtjakter stora som gottlandsfärjor parkerade i rader. Vissa av dem hade privata helikoptrar parkerade på taken... Hotellrummet, som jag delade med 10 handdukar och en mindre bok med instruktioner för hur man beställer lyx fr receptionen, var 35kvm stort och hade havsutsikt. Förvisso havsutsikt som ibland skymdes av ovan nämnda lyxkryssare, men ändå... Själva konferansen var på lördagen, tog ca 2h och var så tråkig att till och med jag, med min vana att hålla mig vaken på ekonomiföreläsningar, blev hårt prövad. Man skulle kunna tycka att Acer gott och väl kunnat lägga ner lite mer pengar på sin presentation, och lite mindre pengar på oss som var där. Nåväl. Efter presentationens slut fick alla en liten present fr Acer, för vårt besvär att på deras bekostnad tillbringat en helg i Monaco eller ngt... Så numera är jag stolt ägare till en Mp3-spelare med 20gb minne. Go me!

Men nej, det tar inte slut där. Självklart hade mat ingått i vistelsen, så jag har fått äta mig fördärvad på alla typer av havsläckerheter. Efter presskonferansen fick jag dessutom tillfälle att äta mitt livs första sexrätters middag. Dessutom den första middag jag ngnsin ätit i Furst Rainiers av Monacos privata veteranbilsmuseum. Fan så fräckt det var!! Lite filmmässigt nästan, med vackert dukade bord utställda i mitten av golvet, omgivna av alla dessa underbart välbevarade gamla bilar. Jag är ingen bilfantast, långt ifrån, men just dessa var så... fräcka! Naturligtvis var det levande musik. Och - kanske det konstigaste av allt - jag fick känna mig riktigt snygg, välklädd och väluppfostrad (vart kom det ifrån??) Utländska journalister tycks ibland tro att Galamiddag innebär T-shirt och jeans. Det var kul att vara folks blickfång ett tag. Det blev mindre roligt att vara blickfånget när resten av bordet efter ett tag började mobba mig för att jag var trött (klockan var ju bara 24!) o att jag inte tänkte festa med dem till kl 8. Och så mobbade de mig för att jag var svensk. Och så blev jag avritad, spelad för av lajvbandet och allmänt utsatt för påhopp. M hävdade att det berodde på att söta flickor får uppmärksamhet. Jag hävdar att det beror på att alla andra var Onda (TM)

På tal om andra journalister så var det inte bara Acer som fick mig att tappa hakan ibland. Hängandes med journalisterna på plats fick mig konstant att ifrågasätta vad fan jag gjorde där. Jag och M träffade tre väldigt trevliga portugiser och en palestinsk flicka som vi umgicks med under helgen och att höra om deras öden och äventyr var.... Låt oss säga som så: de bodde på en lite annan planet mot vad jag var van vid att besöka! Medans vi vandrade runt i stan fick jag tillfälle att prata lite med den äldsta av portugiserna i gänget.
Portugis: ”Jag känner mig lite läss på det här. Förra veckan var jag i NY och intervjuat Dell’s VD, fick även hinna med en snabb lunch med VDn för HP....”
Jo: ”...”
Portugis: ”Klart jobbigt, sånt. Och nu är man i Monaco. Det är väl trevligt o så, fint väder. Ok hotell. Men jag är inte imponerad.
Jo: ”....?”
Portugis: ”och nästa helg ska jag till Milano. Ååååh, så tråkigt det är med alla dessa resor.”

Ett annat sånt där möte fick M vara med om under galamiddagen. Han stod och pratade med Acers VD för mellanösterregionen, när VDn, trevlig som han var, tyckte att M skulle komma och besöka honom i Dubai ngn gång. Verkligen insisterade på det, Dubai var ju så fint! Ngn i sällskapet påpekade lite försynt att biljetterna väl kostade en del. Jaja, 20 000kr kanske, tyckte VDn, men i Dubai är priserna inte så höga, så det kan man gott lägga ut, inga problem! Det är ju ett såååå trevligt land att besöka.

Som sagt: alla där var inte fr samma planet som jag. Men det var trevligt, mycket trevligt, och jag ser fram emot att bli bjuden nästa år igen ;D

P.S Justja, glömde nämna att jag ska ta o testa några av Acers datorer på hemmaplan åxå, för tidningens räkning så klart. Inte så sannorlikt att de kommer vilja ha tillbaka dem sen. Vi får se vad som händer... D.S