Jag överlevde, jag kom fram. Men jag började karaktärsmässigt med att missa anslutningsbussen mellan flygplatsen och Bryssel, och fortsatte lika karaktärsmässigt med att lifta in till stan med två libanesiskor som jag träffat på flyget. Efter att ha blivit förmanad (på libanesiska) av deras morbror att hålla i min väska, gå rakt in på tågstationen, fråga någon om vägen direkt och allmänt ta vara på mig själv blev jag så avsläppt på Brussel Midi, där jag skulle träffa MS.
På plats fick jag springa runt på lite bakgator innan jag till slut hittade en entré som faktiskt var öppen mitt i natten, och kunde sedermera bli uppmött och vallad till tunnelbanan. Fick till och med ett tunnelbanekort av MS, som känner mig och ibland faktiskt är snäll nog att försöka bespara mig en bunt med runtirrande.
Hur som helst, nu sitter jag här; mer eller mindre på väg ut för att upptäcka stan. Public transport-systemet är kanske det sämsta jag sett någonsin, så det har tagit mig runt två timmar att, på en karta, hitta den stadsdel som jag tänkte besöka. Och lyckades gjorde jag först efter att jag gett upp att samtidigt försöka klura ut vilken tunnelbanestation som ligger närmast, eller ens åt rätt håll. Det får lösa sig. Jag får fråga runt. Engelska verkar åtminstone vara ett gångbart språk här omkring.
Vad som tydligen inte är gångbart dock, är utländska Visa-kort. Fantastiskt… Jag har på tidigare reseor tagit ut pengar från bankomater som fraktats runt av åsnor mellan karga bergstopper, på stigar som en ensam get har trampat upp. Men i Bryssel, denna på intet sätt internationella stad, gäller först och främst inhemska kort. Go figure.
Nåväl. Jag har ett pendelkort, jag har en karta och jag är i desperat behov av nya skor. Detta är kanske den bästa möjliga kombination av incitament att framgångsrikt hitta cash. Och ikväll ska jag hänga med MS jet-settade arbetskamrater (använder man föresten det uttrycket fortfarande?) Det ska, om något, bli ett intressant socialt experiment. So of I go.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar