Det har varit stiltje i postandet ett tag. Jag har haft för mycket att göra och alldeles för lite inspiration att skriva. Många saker har snurrat i huvudet, jag har till och med tänkt hela poster, men det har inte funnits tid, eller lust att få ner dem på pränt. Och nu när jag sitter här känns allting så långt borta. Men jag ska börja smått. Jag börjar med mina tankar om P.
Det har gått ca 50 dagar sedan uppbrottet. Jag håller räkningen, för det är så många köpoäng jag har hos den lokala allmännyttan. 50 dagar och inte en gång under de senaste 40 av dessa har han tagit initiativet till något relevant samtal. Det stör mig.
Jag hade behövt prata av mig med honom, för han stod mig mycket nära under lång tid. Han var en del av det liv jag till slut valde bort och jag har ouppklarade saker kvar där. Lösa endar vars tåtar hänger och dinglar nu. Det stör mig. Men jag är less på att ta initiativ till allt; jag gjorde det genom hela vår relation, gång efter annan. Det var jag som till slut gjorde slut, trots att det var hans känslor och hans engagemang som tröt. Jag tar besluten, jag ser till genomförandet. Jag letar lägenhet nu, och han blir kvar här. Skithög! Han kommer undan varje gång. Och jag låter honom göra det.
Det hade betytt så mycket om han kunde fråga mig hur jag hanterar världen nu, fråga och faktiskt vilja höra svaret. Jag hade velat att han frågade mig vad som gick snett, så att vi fick prata om det nu, när vi kanske har lite mer perspektiv. Men han frågar inte, och det sårar mig. Vad han än har för skäl så är det jag ser att han inte bryr sig.
Jag har smalnat av betänkligt under den här tiden, för köket är ett ingenmansland som jag inte gärna går in i och mat känns ändå i alla avseenden meningslös. Smaken är fadd, och lusten att äta försumbar.
T är avundsjuk och retas på skämt. Jag spelar glad över den fantastiska gåva som en viktnedgång ju rimligen är. Men det sårar mig återigen att människor så ser till det uppenbara, men inte till känslorna bakom. Särskilt om de två är motstridiga. Motstridiga signaler är alltid besvärliga. Best att inte bry sig om den del som är ledsen. För det är kul att vara slank igen, men jag hade föredragit att vara kurvig och inte må skit. Och nu när saker är som de är, är jag ändå förmögen till att vara glad och dyster samtidigt. Är det bara jag som fungerar så?
Det finns en till dimension i det här. Knacka ur en botten i tunnan och du hittar en annan. Fortsätter du knacka kan man aldrig riktigt veta hur djupt du kommer innan du måste blunda och sätta tillbaka en botten igen...
Det är så praktiskt att inte äta. Det ger så mycket kontroll. För på detta enkla sätt kan jag plötslig reglera vad som får mig att må dåligt. Jag kan välja att må dåligt för min egen hand. Det är bättre, mycket bättre än att må dåligt av skäl som man inte kan påverka. Och hungern lägger sig som ett behagligt lock på de flesta andra känslor. Man mår kasst, men inte så dåligt som man skulle kunna om man tänkte efter. Och när världen är bra, när solen lyser och jag har lyckats med något, känt att jag gjort ett bra jobb, kan jag äta och få känna mig mätt och belåten. Dubbel belöning. Det är så oerhört fånigt. Men det är så det fungerar just nu.
Jag låter bli att äta ibland, på pin kiv mot mig själv. Det ligger en viss tillfredsställelse i det, men egentligen inte så mycket som jag ibland tror. Det hela är mer en olat, ett martyrskap som jag inte gillar. En enkel och mycket, mycket temporär lösning. Huvudverkstablett mot hjärntumören. Jag ser det och jag förstår det. Så varför fortsätter jag så här? Det behöver få ett slut nu.
Mycket behöver få ett slut, och det här förhållandet inte minst. För även om vi knappt ses, knappt pratar med varandra kommer jag ändå inte känna att jag är färdig med allt här innan jag flyttat. Om ens då.
Det som gör mig särskilt ledsen mitt i allt det här är att jag trots allt har saker att vara glad över, att uppskatta och att leva i. Jag ser dem genom väggen på min glasbubbla och ibland sticker de in dunster av drömmar. Men det är bara dunster och snart nog är jag ensam här inne igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar