Just jag

Orkar jag dra dagens händelser här egentligen? Är någon intresserad av att läsa om mitt aldrig sinande angstande? Kanske kan jag sammanfatta dagen med att allt jag företagit mig idag och en hel del av de saker som jag jobbat med under lång tid och som skulle ge resultat idag, har gått åt helvete.

Ett sömnadsprojekt som hållit min hjärna sysselsatt med annat än mörka tankar sedan några veckor tillbaka blev förstört idag när jag tvättade klänningen. Tyget hade färgats in fel i tillverkningen, så färgen släppte fläckvis. Jag missade två lägenheter idag, för att jag inte var snabb nog att hitta annonserna. Jag jobbade och hade ingen möjlighet att ringa förrän någon timme efter att annonserna dykt upp, och då var det redan för sent. Och så fortsatte det.

Och varje tabbe har känts som ett personligt misslyckande, trots att jag är väl medveten om att jag inte egentligen har haft möjlighet att påverka utfallet. Men inga rationella tankar i världen kan rå på känslan av misslyckande, eller känslan av ”varför drabbar allt mig?”. Jag vet ju så väl att jag inte är ”drabbad”, för det finns ingen som drabbar mig i det här. Världen må vara som den är, men den har inget medvetande, kan varken drabba eller belöna.

Jag lärde mig redan i Bilbo att frågan ”Varför just jag?” är meningslös. Det finns inget ”just” kopplad till mig, finns inga skäl och ingen mening. Det som finns är kaos och slump. Ändå känner jag, där jag rullar fram här på min räls utan möjlighet att påverka eller avvika, utan möjlighet att göra något annat än det jag är programmerad att göra, att livet är orättvist.

Så fånigt egentligen... Rättvisa är ett mänskligt begrepp, och existerar bara i kontexten av mellanmänskliga relationer. Världen är inte rättvis, för den är inte mänsklig. Livet är inte rättvist, för det är en funktion, inte en entitet.

Men så dyker ”just” upp igen. Just jag. Som människa med starka åsikter om individualism är jag fast i tänkandet att jag på något sätt skiljer mig från de miljoner andra processer som varje sekund påverkas av konsekvenserna i sin omgivning. Narcissism igen. Vad vore jag utan den?

Ibland önskar jag att jag vore troende och kunde se mening i det som händer i min värld. Jag vet att det vore enklare; jag kommer från en religiös familj med en mor som slängde alla livets bekymmer på en högre makt som så lägligt kunde göras ansvarig, och som kunde bidra med mening och med hopp. Samtidigt vet jag att jag inte kan tro. Jag vet för mycket.

Varje dag när jag kommer hem går jag förbi en tom lägenhet. Jag vet att den är uthyrd till en ung kille som använder den som övernattningslägenhet ibland, när han är i stan. Jag vet att den vore perfekt för mig, hade den varit vakant. Det känns inte rättvist. Och varje gång jag tänker så, får jag påminna mig själv om att rättvisa inte har någonting med saken att göra. Livet handlar inte om mig, eller om någon annan; att det kan kännas så är en illusion.

Det går inte att påverka irrationella känslor med rationella tankar. Det jag kan göra är att försöka lösa problemen. Färga om klänningen. Fortsätta leta lägenhet. Gå vidare. Inte tänka så mycket. Men jag saknar någonting som får mig att inte tänka så mycket...