Tack

Jag lever efter ett par enkla trossatser, och en av dessa är att människor är idioter. Jag tänker inte på något sätt ifrågasätta denna slutsats här och nu, för i allt väsentligt så står jag bakom den helhjärtat. Kom ihåg det när du läser den här posten.

Istället tänker jag skriva lite om dessa människor som nog inte är människor, helt enkelt för att de inte verkar vara idioter. De som inte tackas tillräckligt för att man alltid är på väg bort, eller för att man inte vet vad man ska säga.

Jag har sprungit på några sådana i mitt liv, och jag har tänkt tusen tankar om hur jag skulle kunna få ur mig hur mycket de betytt för mig. Det har inte alltid handlat om stora saker, men även små vänligheter från helt okända ...”människor”... (i brist på bättre ord) som får mig att le år efteråt förtjänar en plats i solen.

Så jag har sammanställt en lista. Den är inte på något sätt fullkomlig, den är inte sorterad och den tar upp smått som stort. Men den är fylld med sådant som har gjort mig glad, som har gjort min dag, ibland förbättrat mitt liv. Läs, och bli bättre på att uttrycka tacksamhet än vad jag är.

*För många år sedan var jag och reste mellan två städer, med en liten katt i bagaget. Små katter tycker inte om reseburar, särskilt om resan är lång och innebär flera byten. Så när jag kom till en mellanstor station där jag hade viss väntetid började jag se mig om efter ett ställe att släppa ut knytet så han fick springa av sig lite. Tyvärr hade jag inget koppel till honom, så jag behövde ett avgränsat utrymme. Inga sådana syntes till.

Det var lugnt på stationen, så jag gick fram till receptionen och frågade om det fanns några vilorum eller dylikt där man kunde få låta en kattunge springa buset av sig. Jag trodde väl egentligen inte att jag skulle få ett positivt svar, men det var värt att försöka. Tjejen i kassan undrade nyfiket om hon fick kika in i buren så jag satte upp den på disken. Hon tittade på knytet och sa sen resolut att hon ändå skulle ha rast snart så hon kunde gärna ta in honom i personalrummet en stund. Hon skulle gärna passa honom ett tag och så kunde jag ta det lugnt på egen hand.

Jag blev tämligen paff. Det var så himla oväntat, och så ovanligt! Och gudarna ska veta att jag behövde äta någonting, men jag hade avskrivit det som omöjligt eftersom katter inte gör sig på matställen. Och här var lösningen på mina problem, bara så där!

När jag kom tillbaka 30 min senare fick jag en lycklig liten katt återlämnad. Han hade dessutom fått några hemmagjorda leksaker med sig i buren.

Jag tackade så klart, men jag känner fortfarande att det jag sa inte var tillräckligt för att beskriva hur bra det kändes att en helt okänd människa tog hand om kissen, som betyder så mycket för mig, helt oombedd. Det var så genuint vänligt, och det gör mig fortfarande glad.

*När jag gick på gymnasiet var jag inte världens mest ordnade unge. Jag skolkade en hel del och brydde mig synnerligen lite om vad andra tyckte om mig och mitt beteende. Betygen var så klart därefter. Jag har alltid haft det lätt för mig i skolan så jag klarade proven, men i övrigt gjorde mitt låga engagemang att jag höll mig kring godkänt och inte så mycket mer.

I slutat på första året tog, tämligen oväntat, en lärare som jag tyckte mycket bra om tag i mig och tyckte att jag fan var bättre än det jag presterade. Hon sa att om jag kom på alla resterande lektioner och skrev ett bra sista arbete så skulle hon ge mig MVG i kursen, för hon visste att jag var värd det.

Innan hon sa det hade jag inte ens reflekterat över att jag kunde få så bra betyg. Men det här; att någon faktiskt brydde sig, trodde på mig... Det betydde så oerhört mycket. Jag kan inte säga att det förändrade mitt liv, för jag fortsatte skolka ibland, var bakfull som stryk på lektionerna, pluggade aldrig. Men jag kom på alla hennes lektioner, och jag fick mitt MVG. Fler följde i andra ämnen, när jag väl insåg att jag kunde komma så långt, och att det betydde någonting för någon.

*Den andra läraren vars engagemang och tilltro gjorde min gymnasietid hanterbar var min svensklärare. Hon kommunicerade med mig som om jag vore en riktig, intelligent människa, inte ett barn som skulle lära in. Hon fick mig att läsa fantastiska böcker och hon fick mig att börja skriv. Hon såg till att några av mina texter blev publicerade i den lokala tidningen och hon sporrade mig att kontakta en bokförläggare. Jag gjorde det aldrig, kanske var det steget fortfarande lite för stort.

Men genom hela min gymnasietid stöttade hon upp mitt självförtroende genom sitt genuina intresse och sin uppskattning av det jag producerade. En gång sa hon att hon ibland diskuterade mina arbeten med sin man, för att hon tyckte att de var så bra och tänkvärda. Det tänker jag på fortfarande då och då. Hon betydde oerhört mycket för en flicksnärta som inte visste, och fortfarande inte alltid vet sitt värde.

*Vissa saker som människor gör påverkar en mycket, trots att mötet, kommunikationen är synnerligen kort. Så var fallet med polismannen som ringde en morgon för att berätta att min lilla kisse hade hittats överkörd under natten. Jag kan inte dra mig till minnes vad han sa, för jag var chockad, hade svårt att förstå och svårt att hantera det som hänt. Mina katter har alltid betytt oerhört mycket för mig.

Trots att jag inte minns detaljerna får jag fortfarande, när jag tänker på det, upp en distinkt känsla av medlidande från hans sida. Han gjorde bara sitt jobb när han ringde, men det låg mycket mer bakom det han sa. Han var saklig, men han lät mig ta min tid med att förstå och jag vet att han led med mig. Inte över kissen, utan över den sorg jag kände. Jag är oerhört tacksam mot honom för detta. Han gjorde en väldigt svår stund uthärdlig.

*Ett annat kort, och mycket gladare möte, skedde spontant på ett apotek. Man skulle kunna tro att apotek inte är den mest givna samlingspunkten för tatueringsentusiaster, men det finns utrymme för att bli förvånad, även här.

Jag hade just skaffat min andra tatuering och skulle inhandla Helosan, alla nytatuerades nödproviant. Men, virrig som jag kan vara hade jag glömt namnet på krämen så jag högg kvinnan i info.disken och bad om hjälp. Vi letade runt efter någonting som kunde stämma in på min beskrivning ett tag och när vi inte lyckades hitta det frågade hon mig vad jag skulle ha krämen till.

Jag förklarade att jag behövde smörja min tatuering med något mjukgörande och bakteriedödande nu när den var alldeles ny. Hennes ögon lyste till. Jag var alltså tatuerad! Vartdå? Eh, på axeln fick jag fram och hon nästan kastade ur sig ”Får jag se den?” ”Jamen... Eh... Det är lite svårt att ta av sig tröjan här” hann jag få ur mig innan hon nästan släpade mig till en liiiiten provhytt de lyckats gömma i ett hörn av apotekslokalen. Det riktigt sken av entusiasm om henne, så det var bara till och ta av sig tröjan och visa henne Kit.

Kvinnan var helt begeistrad. Hon tittade och frågade och jag, fortfarande lite chockad över detta oortodoxa beteende, försökte svara så gott jag kunde. Efter en gedigen utfrågning gick jag omtumlad vidare. Men pö om pö började jag le åt hela episoden, för den var så himla söt! Hon var så helhjärtat förtjust i tatueringar, fast kanske lite rädd att testa själv. Men hennes glädje och spontanitet smittade av sig lite på mig den dagen. Det var coolt av henne att ta tag i mig så där, och det hela är en sådan där episod som jag tänker på ibland och ler åt. Jag hoppas hon tatuerade sig efter det!

*Istanbul är en häktisk men underbar stad, full av motsatser. Den är också full av alldeles underbart hjälpsamma människor. Jag pluggade där några veckor en sommar och som förvirrad turist fick jag många gånger hjälp av människor som stannade till och undrade om de kunde vara behjälpliga. Nästan ingen talade engelska, men det hindrade dem inte.

Vid ett av dessa tillfällen hade jag, en kursare och en medföljande doktorand strövat fritt i staden och kommit till marknadskvarteren som turister normalt inte besöker. Det var fullt med folk där, så fullt att det var svårt att uppfatta allt som hände runt omkring. Vi visste inte alls vart vi var, men det bekymrade oss föga. Att hitta tillbaka på något sätt skulle få bli ett senare problem.

Men vi försökte i alla fall hålla ihop någorlunda. Som om det skulle gå.... Rätt som det var försvann kursaren spårlöst i detta hav av människor och marknadsstånd. Jag och doktoranden hann precis stanna upp och se oss förvirrat omkring när någon knackade mig på axeln. Där stod en pytteliten kvinna i nedre medelåldern. Hon tittade upp mot mig, pekade en bit nedåt gatan, log och försvann in i folkhavet igen. Förbryllad tittade jag dit hon pekat och såg ganska snart kursaren vid ett av marknadsstånden.

Vi skrattade en del åt det efteråt, över att folk här hade bättre koll på oss än vad vi själva hade. Och det hela har stannat med mig, som en väldigt rar och ganska rolig situation.

*Sista personen på listan för idag får bli pojken jag såg på torget idag. Han stod på en scen och sjöng med sitt band som spelade en cover på någon av Savage Gardens låtar. Savage Garden hör på intet sätt till mina favoriter inom musiksfären och gudarna ska veta att det inte lät bra när pojkarna spelade.

Men solen sken, de var glada och entusiastiska och jag kom på mig själv med att stå där och lyssna och njuta. Hade velat tala om för dem hur bra de var just då i mina öron. Så klart gjorde jag det inte; det finns någon djupt rotad spärr i mig som säger att man inte går fram till okända människor och uttrycker sin uppskattning.

De lät ganska jävligt men de var underbara att lyssna på och jag hoppas att någon annan talade om det för dem. Jag hoppas någon tackade dem för att de gjorde deras dag bättre.