För bra för att vara sant

Så; om något ser ut att vara för bra för att vara sant så finns det generellt sätt två möjligheter:

1. Det är inte så bra
2. Det är inte sant

Cyniskt? Knappast...
Fick ett erbjudande om att hyra en lägenhet igår. Den såg jättebra ut, bra katt-läge, helt rätt storlek, mycket rimlig hyra. Jag blev naturligtvis eld och lågor – det är så svårt att låta bli att hoppas när Fröken 1 sveper iväg med en. Fast jag var lite skeptisk samtidigt; jag är alltid lite skeptisk. Det visade sig, ännu en gång, vara befogat.

Jag kollad upp lägenheten idag, och fick reda på att den ägs av allmännyttan här i stan. Allmännyttan tillämpar ett system med köpoäng för uthyrning av sina lägenheter, och för tillfället har jag ~50 poäng. För att få hyra någonting värt att kallas lägenhet behöver man ha minst 300 poäng. Summa summarum; mina chanser att hyra något genom allmännyttan är mikroskopiska, och enskilda hyresgäster har så klart ingen rätt att överlåta sitt hyreskontrakt på mig.

Och nu är jag så jävla arg! Arg och läss för att hon som vill överlåta lägenheten på mig inte sa något om att det var almännyttan som var den egentliga hyresvärden! Arg och läss för att hon gav sken av att allting var peachy och att det så klart inte var några problem för mig att hyra lägenheten.

Jag behöver inte detta... Jag vill bara hitta ett ställe att bo på, där jag kan gömma mig ett tag. Det är kostsamt att leta, för varje bit av snuvat hopp gör mig mer och mer ledsen och inåtvänd. Jag vill gömma mig någonstans där jag kan få känna att jag har ro att hantera allt det jag nu bara samlar på hög i garderoben. Och jag är lite rädd för att det snart kommer bli så mycket saker i den högen att den välter över mig nästa gång jag öppnar dörren för att stoppa in någonting nytt.