Splittrad

Fröken 1 och Fröken 2 sliter oändligt i mig just nu. Den ena är tämligen lugn, tillfreds med samtalen igår, tillfreds med att världen inte har gått under, pragmatisk, inte det minsta romantiskt hoppfull men ganska nöjd med bara vara vänner trots allt. Den andra skriker, gråter och försöker göra allt i sin makt för att provocera, skaka liv i några känslor både hos honom och hos mig, att få någon respons.

Jag vaknade med panik inatt. Det är svårt att beskriva ångest, men den här var sådan att jag inte fixade att bara ligga där med den, jag var tvungen att försöka göra någonting för att få den att försvinna. Den var den där illamåendekänslan efter en allvarlig hjärnskakning, felheten i kroppen, tomheten i bröstet som likväl gjorde skitont, känslan av att vilja slå bort någonting ifrån sig själv, som om man hade hela kroppen krälandes av insekter. Känslan av att vilja rulla ihop sig till en boll för att världen utanför gör för ont, och samtidigt inte känna kroppen, inte känna att jag borrade in naglarna i handflatorna så det blev djupa märken, inte känna att jag var trött, inte känna någonting som kunde härröras till mig. Det enda som fanns var paniken och viljan att göra någonting, vad som helst för att slippa känna den.

Jag gick upp, förmådde mig själv till att väcka honom, tvingade mig själv att prata. Men dödströtta människor med sina egna bekymmer i huvudet är inge vidare på att trösta. Och jag kunde inte säga vad jag behövde, det var svårt nog att bara sitta där. Så jag gick tillbaka till min säng efter en stund och grät och grät för att allting gjorde så ont och kändes så ohanterbart och ensamt och hemskt.

Det dröjde innan jag somnade om, och stunderna av sömn blev inte så långa. Lika bra det. För jag drömde att han skulle komma hem till mig för att vi behövde prata och det var så viktigt för mig att det äntligen blev gjort. Men när han väl kom dit var han ignorant och självcentrerad och långt mer intresserad av sina kompisar som han hade tagit med sig. Och de i sin tur berättade om sina mundana problem för mig, om fåniga saker som verkligen inte kändes viktiga. Och så fort jag försökte prata om något som rörde mig, gick de sin väg, ohyfsat med näsan i vädret, tydligt visandes att de inte kunde bry sig mindre.

De slet fram grejer som var mina, roade sig med det de tyckte var intressant, åt min mat, hade sönder saker för att det roade dem och för att de inte kunde bry sig mindre och meddelade sen att de var trötta på mig och skulle gå hem. Och jag var så himla, himla besviken på honom, som jag försökt prata med men som vägrade att uppmärksamma mig, vägrade att ta mig på allvar, som bara inte tyckte att jag var viktig nog. Det var en jobbig dröm, så jag är glad att jag inte sov mer än jag gjorde.

När jag slutligen vaknade på morgonen skämdes jag verkligen för att jag hade väckt honom, samtidigt som den där känslan av att vara så sviken och utlämnad dröjde sig kvar. Den bets ner. Ingen av oss hade tjänat på en diskussion av mitt beteende den natten. Fröken 2 dök upp vid ytan som en kork som lossnat från sitt fäste på botten, och gjorde morgonen hanterbar. Vi snackade skit, skrattade lite, skiljdes som vänner.

Jag känner mig fortfarande som en skit för att jag lät Fröken 1 ta för mycket plats både under vårt samtal under kvällen och under mitt anfall inatt. Samtidigt finns hon ju där vare sig jag visar upp henne eller inte. Och jag vill inte hålla tyst om saker som är sanna, bara för att de är obekväma. Å andra sidan tycker jag att det är långt viktigare att lösa situationen på ett tillfredsställande sätt, än att häva ur mig det första jag får på hjärnan hela tiden. Det finns en tid och plats för det med, men den är inte här och nu.

Fröknarna må tycka vad de vill; för mig räknas konsekvenserna allra högst. Och den konsekvens jag vill ha ut av det hela är att jag och han ska kunna umgås nästan som förut, som goda vänner som har kul ihop och som behöver varandra. Ingenting annat är lika viktigt.

Jag är jätteglad för att vi pratade; jag fick reda på många saker som jag behöver tänka ordentligt på ett tag framöver nu, som gjorde ont men som ändå var bra att få höra. Jag tror att han tänker likadant. Jag har kvar en del frågor och jag har fått nya frågor med. De behöver också redas ut men det får ta tid. Jag får tvinga fröken 1 att låta det ta tid. Hon gråter fortfarande och vill bara ha en reaktion, en stark reaktion vilken som helst. För henne är den här lugna ytan ohanterbar. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av henne, men någonting måste jag ju hitta på…

Nu är jag mest bara trött och sliten och tom. Fast inte dåligt tom för en gångs skull. Nästa-bra-tom. Jag ska försöka ägna några dagar åt att se på serier och lyssna på ljudböcker och sortera mina tankar och känslor. Och stoppa undan de som det inte finns någon plats för på något mörkt och svalt ställe där de inte kan göra någon skada.

Tyvärr håller sig inte känslor färska hur länge som helst i källaren. De skrumpnar ihop och försvinner utan periodiskt vädrande. Men det må i så fall vara hänt. Jag har ingen nytta av vissa av dem nu; det funkar inte att ha dem framme helt enkelt. Och jag tror i alla fall just nu att en tynande tillvaro i källaren är bättre än att stuva ner dem i en säck med en sten i och gå och hitta sig en riktigt djup sjö. Vad Fröken 1 än säger orkar jag inte med den typen av utspel för tillfället. Bättre då att bara låta saker dö ut av sig själva i tysthet.

Och jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta prata så här, att han börjar berätta saker för mig utan att låta dem passera censuren först. Han skulle behöva sin egen Fröken 1 ibland, för även om min kan få för sig att göra saker vid helt fel tillfälle alldeles för ofta, så är det nog bra att slänga ur sig saker så där ibland. Nåja. Vi får se.

Lyssnerskan

Vad vill du?

Det där är ingen bra fråga. Jag vill väldigt mycket, men jag behöver väldigt lite.

Jo, du brukar påstå det… Så vad saknar du då?

Är du där nu igen?

Ja, jag är där nu igen.

Jag saknar någon som lyssnar. Människor är så väldigt dåliga på det. Efter en kort stund slutar de att lyssna och börjar reagera istället. Reagera kan jag göra själv. Det jag behöver är någon som lyssnar, som lyssnar på allt, även på det jobbiga, även på det lilla. På alltsammans. Om och om igen, bara lyssnar tills jag berättat så många gånger att jag fått ur mig alltsammans.

Reagera kan du göra själv.

Ja. Jag är också dålig på att lyssna. Jag vill inte veta. Jag vill inte höra när hon beklagar sig, ändlöst, meningslöst.

Allt hon vill är att du lyssnar på henne. Verkligen lyssnar. Du är din mors dotter.

Nej.

Det kommer jag aldrig att vara.

Så vad är skillnaden?

Jag vet inte.

Eller jo, det gör jag visst! Men jag vill inte prata om henne. Hon är perifer.

Du kan skriva allt här. Etern lyssnar.

Mm, jag har funderat på det. Men det vore inte samma sak. Jag har diktat den där textens upplägg i huvudet många gånger och innehållet är rätt. Men publiken är fel, det hela blir fel. Jag vill inte ge bort det jag har att säga så lättvindigt…

Vad är viktigast; mediet eller konsekvensen?

Don’t get smart om me. Det finns flera konsekvenser här.

Den ena är att du får ur dig allt. Det skulle du behöva. Även små oförätter blir bittra genom åren.

Det andra är lyxen och värmen och närheten i att ha en lyssnare.

Du behöver en psykolog.

Jag behöver en människa. De är viktiga, även för mig.

Även för dig? Ha!

Jaja. Jag var retorisk.

Sluta vara retorisk och återgå till att vara rationell.

Vet du, jag ids inte riktigt med det. Rationell kan jag vara sen. Och var har du din syster idag då?

Vet inte. Jag tror att hon är och är kär.

Ah. Lucky bastard.

Berätta för mig hur världen ser ut.

Världen är en stad i öknen. Jag går i utkanten och…

Nej, den andra världen!

Världen är en trädgård fylld med blommande fruktträd. Och röda blommor. Jag antar att det är tulpaner. Jag ser det hela genom mitt köksfönster och så här i skymningen är det helt underbart vackert.

Vad gör dig mest ledsen?

Det vackra. Jag vet inte varför.

Ibland blir jag bara så läss på dig.

Mmm, tack detsamma. Det är rätt mycket ditt fel att jag kan tänka så här.

Och jag är ditt fel.

Förvånansvärt lite är mitt fel. Utöver er då. Men förvånansvärt lite annat. Det är rätt lyxigt.

Och lyssnandet?

Jag vet inte. Kanske klarar jag mig utan. Eller i alla fall med den vanliga vardagsdosen av lyssnande som jag faktiskt får.

Kanske fortsätter du drömma?

Jo.

Jag tror inte jag kan sluta.

Vardagshallucinationer

Jag är trött och sjuk och febrig och har inget bättre för mig än att skriva en post som jag funderat på länge men inte kommit igång med tidigare. Innan jag börjar vill jag dock be om ursäkt för den fantastiskt dåliga stavning som denna post troligen kommer präglas av. Jag har ännu inte ominstallerat Word på min dator, och utan dess stavningskontroll så skriver jag sämre än... jag höll på att slänga ur mig ett väldigt politiskt inkorekt skämt där. Låt oss istället säga att jag stavar uselt, och så lämnar vi ämnet innan jag trampar i klaveret.

Dagens ämne är alltså vardagshallucinationer. Själv har jag en tendens att se katter. Det är... troligen precis så skumt som det låter. Saken är den att jag har sett svarta katter i ögonvrån i många år nu, så länge att jag är alldeles van. Man kan aldrig titta rakt på dem, men däremot är de nog så tydliga om man bara tittar lite snabbt. Jag finner det hela fashinerande. Och det riktigt coola är att min hjärna både inser att de inte rör sig om riktiga katter, men på samma gång agerar som om de finns där. Låt mig exemplifiera.

På väg mellan köket och vardagsrummet här om dagen snubblade jag på en katt. Eller; jag såg i ögonvrån att jag höll på att trampa på en katt som strök sig mot mitt ben och gjorde rent instingtivt en djärv undanmanöver för att inte trampa på kräket, samtidigt som jag försökte att inte tappa tallriken som jag höll i händerna. Det gick ju sådär men katten, som inte fanns, slapp ju i vart fall bli trampad på. Och jag visste att den inte fanns redan när jag insåg att den var där, så jag borde inte ha brytt mig om att inte trampa på den, men min hjärna tar uppenbarligen mer hänsyn till sina egna hallucinationer än vad jag kan tycka är strikt nödvändigt.

Jag har aldrig tyckt att det här har varit läskigt, och jag har aldrig lidit av illusionen att det rört sig om något övernaturligt fenomen. Jag vet mycket väl att min hjärna /älskar/ att se mönster och gärna fyller på med egna detaljer om verkligheten inte är spännande nog. Har du någonsin tittat på en tapet och sett att det abstrakta mönstret, i en viss vinkel, ser ut som kaniner och tekannor? Grattis, det är en förmåga som i sin rena form har sett till att vi inte längre sover i träden och äter vårt kött rått. (Fenomenet kallas f.ö pattern recognition. I The God Delusion kan man läsa om hur det har påverkat mänsklighetens syn på religion, och jag kan säga att mina katter ligger i lä i jämförelse med vissa andra saker människor har knarkat ihop...)

Men det handlar naturligtvis inte bara om mönsterigenkänning. Jag snubblar definitivt på fler katter när jag är stressad eller mår allmänt kasst. Hjärnan är ett underligt djur, och vart den får sina glada kommunikationsideer ifrån vette gudarna. Jag kan i vart fall skatta mig lycklig som har fått just katter på min lott. En bekant till mig brukar hallucinera om likdelar när hon mår dåligt. Jag skulle välja att snubbla över en katt hellre än en avsliten arm vilken dag som helst i veckan. Även för henne gäller att hon vet att det hon ser inte är riktiga kroppsdelar, men hennes hjärna agerar som om de vore det.

En annan god vän till mig får dras med tre kvinnor i äkta japans skräckfilmsanda. Återigen; tack gode gud för dessa katter. Det kan uppenbarligen vara så mycket värre. Saken med de här hallusinationerna är ju att de är ganska självständiga och ganska vanliga. De är liksom med och fluffar runt där i vardagen och det bästa man kan göra är att se sig för vart man kliver. De dyker upp när man mår kasst, men förutsätter vissa yttre omständigheter (eg. dassig belysning, många skuggiga hörn, fladdrande gardiner osv) för att riktigt komma till sin rätt. Man vet att de inte är p riktigt, men man sder att de är där. Och de är inte så ovanliga bland folk som man skulle kunna tro.

I min bekantskapskrets är vi tre som mer eller mindre lever med det här och nej, det rör sig inte om en knarkarcomunity. Utöver detta har jag, som gärna lyssnar på människor även när de säger saker som känns obekväma, hört flera personer nämna liknande saker som de upplevt någon enstaka gång. Stress är alltid en faktor. Vardagshallucinationer verkar vara en ventil för kreativa människor (min oberoende undersökning säger att det uteslutande rör sig om folk som ofta pysslar med konst, musik eller något annat som kräver ett visst mått av fantasi. Alla är dessutom lajvare. Go figure...) men samtidigt är de ju i många fall stressande i sig. Allvarligt talat; jag skulle skita knäck om jag såg högar med likdelar i mitt vardagsrum, helt oavsätt om jag trodde att de var verkliga eller inte.

Så... Vad lär vi oss av detta? Möjligen att hjärnan är ett underligt djur, att människor är underligare än man ofta tror och att jag inte alltid är så konstig i jämförelse, i vart fall inte om man vet att välja sin jämförelsegrupp.

Men jag undrar vad folk tänker, nu när det har läst allt det här...

Jag vet inte vad jag ska kalla den här posten

Stora starka Kitsune, när blev du så här?
Hur då?
Liten...
Jag har alltid varit liten.
Nej, inte såhär liten. Inte liten utanpå.
Då vet jag inte. Jag trodde jag såg ut såhär. Jag kan inte komma ihåg hur jag var förut. Förlåt.
Du skulle inte ha bett om ursäkt förut.
Nej, men nu gjorde du mig uppmärksam på att jag var liten. Hade du inte gjort det hade jag inte sagt förlåt. Fast jag vet när det här började. Någon gjorde mig uppmärksam på att jag var liten. Utan att bli arg för det. Det var så det började.
Gråter du?
Ja. Det är lite sorgligt. Fast egentligen inte. Jag vet inte varför jag gråter. Jag kanske bara är sådan.
Vad hände?
Det var en pojke såklart.
Så klart. Vad sa han?
Han sa att jag var söt.
Jaha?
Vadå ”jaha”? Är inte det nog?
Nej, faktiskt inte. Det har väl folk sagt förut?
Jo, men han menade det.
Hur kan du veta det?
Det kan jag så klart inte! Tyst med dig och låt mig vara ledsen i fred!
Jaja. Vad sa han mer då?
*ler* I ett svagt ögonblick så sa han att han älskade mig just där och just då.
Gjorde han det?
Jo, det tror jag.
Är du ledsen för det?
Nej, för det är jag mest glad.
Är du ledsen för att han inte gör det nu?
Nej, egentligen inte. Jag älskar inte alltid honom, så det är som det bör vara.
Men oftast?
Jo, oftast...
Nu är du ledsen ingen.
Ja.
Sluta med det!
Kan inte.
Men vad är problemet?
Jag vet inte.
Du ljuger.
Ok, jag kan inte formulera det så att jag förstår.
Det är inte mycket jag förstår... Men ge mig bitar!
Någon frågade ”Hur länge ska ni hålla på såhär?” Och jag svarade ”Tills han hittar en flicka som han verkligen tycker om”.
Det är sorgligt att tänka så.
Ja, det är sorgligt.
Är det hela alltid sorgligt?
Nej, så klart inte! Men det är sorgligt just nu. Det får vara det. Tyst nu!
Vad vill du?
Jag vill finnas i ett sammanhang.
Jahaja, och vad betyder det?
Det betyder att jag vill ha avtal och gränser och bättre saker att säga om någon frågar.
Är inte det väldigt konstiga saker att vilja?
Konstigare än vadå; än tro, evig kärlek och osviklig lycka?
Mm, kanske inte konstigare än det.
Och så vill jag vara liten.
Du är ju liten!
Ja, men nu gör det ont. Det behöver det inte göra!
Du är stor när du säger så.
Ja. Jag har svårt att låta bli att vara stor. Det är som det är.
Och han?
Han är också som han är.
Ja, då har ni ju i alla fall någonting gemensamt...
*skrattar* Ja.
Är du mindre ledsen nu?
Ja, nu är jag mindre ledsen.
Varför?
Jag vet inte. Det är som det är det med.

Vardagsneuroser

Fick en släng av vardagsångest igår. Igen, bör det kanske tilläggas, för det är väl kanske inte så ovanligt i min värld. Och så klart skulle mina rara vänner fråga hur det var med mig. Vilket var jättergulligt av dem var och en för sig, men den tionde gången jag förklarade att jag inte kände för att hitta på någonting just ikväll började jag känna mig rätt irriterad. Inte på dem egentligen. Om någon som står mig nära säger att de mår kasst så frågar även jag om det finns någonting jag kan göra. Men på situationen i sig, där jag gång på gång, med lugnande röst, måste upprepa att nej jag har inte lust att träffa någon idag men det är ok med mig. Jag reder mig. Tyvärr är irritation en av kryddningarna på min vardagsångest. Jag blir otroligt lättirriterad, rastlös och får synnerligen kort tålamod. Allt annat oaktat känns bara dessa som skäl nog att vara utan folk just då.

Fast saken försvåras naturligtvis av att det oftast finns någon som jag kan tänkas mig att umgås med, även vid de tillfällen när jag vill vara ifred. P brukar vara en av dessa. Han är (trots allt och fortfarande) lite av min fasta punkt i tillvaron. A och H hör också dit. Så jag kan mycket väl finna mig i en situation där jag förklarar noga för några att jag inte alls ids hitta på någonting, och sen ringer H och frågar om vi ska ta en fika. Vid tillfällen när detta har kommit ut har väl folk varit mindre glada. Fast igår kände jag inte för att umgås ens med dem, trots vissa påtryckningar.

Jag är egentligen imponerad över att folk står ut med mig fortfarande. Känns inte direkt som om jag gör mig förtjänt av det men så länge de håller tänker jag inte klaga. Inte på att de vill umgås med mig i vart fall; att klaga rent generellt, på mitt liv och mig själv kommer jag nog inte ifrån.

Det konstiga är att jag trots denna vardagsångest är ganska glad. Kaos och hopp. Ju mer jag ser mig omkring, desto fler exempel hittar jag på hur kaos och hopp bygger upp våra liv. I mitt fall så tror jag att det är Fröken 1 som är ganska glad just nu, medan Fröken 2 har låst in sig på sitt kontor igen. Jag önskar att de där flickorna tog och pratade ordentligt med varandra någon gång. Sist det hände var väl när min pappa dog. Skulle föredra om de var överens vid mindre traumatiska tillfällen också dock.

Men var var jag? Jo; vardagsångest och den tillfälliga bristen av ångest över denna ångest. Metaångest är annars någonting ganska vanligt. Man mår dåligt för att man mår dåligt och känner sig kass för att man är en så uppenbart usel människa. Men så är det alltså inte nu. Jag tror det beror på det där hoppet som hovrar där uppe. (Hopp blev just en grön plasmaklump med ögon för mig. Go figure…) Jag hoppas och ser fram emot flera saker i min omedelbara framtid. Men samtidigt har jag väldigt, väldigt osäker mark under fötterna. Jag vet inte alls vad som kommer att hända. Det gör ont, och det framkallar den där klumpen i magen och det lätta illamåendet som förföljer mig och gör att jag inte kan sova. Jag hatar att vänta; särskilt när jag inte vet med rimlig säkerhet att jag faktiskt har någonting att vänta på. Men vad annat kan jag göra? Ändra världen? Inte idag.

Drömma II

Jag behöver en maskin som gör någonting kreativt med mina drömmar. Det blir så tråkigt i längden att vakna upp och må skit.

Av alla saker att ha ångest över...

För många år sedan drabbades jag under en period av ganska allvarlig social fobi. Att gå ut, att gå till skolan triggade en typ av skruvad självmedvetenhet där jag vägde och mätte varje handling hos mig själv och bedömde att min omvärld fan detta handlande vara skit värt. Bara att vistas ute bland människor innebar att jag kände, bortom det rimliga resonemangets gräns, att alla tittade på mig och att de allihop tyckte att jag var fel. Det var naturligtvis väldigt ångestframkallande och gick, trots mina bästa försök, inte att komma över med hjälp av logiska argument.

Det är svårt att förklara känslorna bakom en fobi för någon som inte varit fobisk för någonting själv, och naturligtvis är fobier sinsemellan tämligen olika. Efter att ha gått igenom halva listan vill jag dock påstå att det de definitivt har gemensamt är att den där fobiska känslan som griper tag i en och sveper bort en inte kan hejdas med någonting som kan tänkas eller sägas. Jag visste att de allra flesta människor faktiskt inte kunde bry sig mindre över vad jag gjorde och vem jag var, men det hjälpte föga. Regel nr 1: Irrationella känslor kan inte påverkas av rationella argument.

Den (kategoriska) sociala fobin gick över. Jag tvingade den att gå över genom att ge mig ut, helst i rusningstid, och trängas med folk på stan. Jag tvingade mig själv att gå till skolan i kläder som jag tyckte om, trots att jag visste att en och annan där faktiskt skulle stirra på riktigt. Det var otroligt plågsamt, men det fungerade. Jag använde samma strategi mot min höjdskräck; klättrade upp och ner i lastkranar i hamnen tills den fåniga höjdskräcken gav med sig. Och nu spelar jag WoW. Den nya fobin är nämligen människor online. Don’t ask... (Det är i vart fall inte svampar. Jag har en bekant som är svampfobiker. Vi pratar champinjoner, kantareller, that kind of shit. Att tänka på henne får mig nästan alltid att känna mig förhållandevis sane.)

Jag har kommit så långt nu att jag inte loggar ut bara för att någon börjar prata med mig, vilket jag faktiskt gjorde i början. Det är naturligtvis prestationskrav som ligger i bakgrunden; där som i mina andra socialt orienterade fobier. Jag är fånigt, fånigt rädd för att göra fel. Jag är fånigt rädd för att andra ska se att jag gör fel. Och inga logiska argument hjälper här; ingenting om att det bara är ett spel och att alla har varit nybörjare och att ingen tar det hela på allvar hjälper. Jag vet att allt det där är sant, naturligtvis. Ändå var jag tvingen att lägga ner spelet idag för att jag helt enkelt inte orkade fortsätta spela i grupp. Det blev så ångestframkallande att jag inte klarade av att tänka på annat; det blev som ett slukande svart hål som hotade att dra ner mig i någonting jag inte alls kunde hantera så jag valde att fly.

Jo, jag hör ju själv hur löjligt det låter. Fobiskt rädd för att min onlinekaraktär ska göra något fel i åsynen av andra onlinekaraktärer som styrs av människor jag aldrig träffat? Fröken 2 bara skakar på huvudet och suckar. Det är ett spel. Du tycker att det är skitroligt. Så spela då, flicksnärta! Spela och lär dig. Lär dig framför allt att dina misstag inte är så himla viktiga att någon egentligen bryr sig. Lär dig att världen inte kretsar kring dig. Lär dig att ta saker med en klackspark; eller sluta spela, för nu beter du dig bara larvigt. Jo, jag vet. Men hjärtat dunkar och hålet i magen blir större och större och när fröken 1 börjar gråta så måste jag sluta.

Det håller som sagt på att bli bättre, men under tiden har jag gott om tillfällen att känna mig som världens fjantigaste människa. Dear god, vilka problem man har... Ibland önskar jag mig svält, krig och (mer) sjukdom så att jag åtminstone kan få ha ångest över någonting som spelar någon roll. Men men. Tills vidare får jag väl fortsätta spela och hantera de problem jag nu trots allt råkar ha. Och jag borde hitta mig några kranar med, för höjdskräcken är tillbaka. Vad gör man egentligen med trasiga flickor som mig?

Flyttstädning

P’s nya tjej är här och hjälper till att flyttstäda. Jag är inte överförtjust. Eller; hon är för all del snäll och trevlig och fan ska veta att vi behöver hjälpen. Men det känns på något sätt ändå lite bittert att hon hjälper oss packa ihop det sista och städa upp efter vårt gemensamma liv.

Själv har jag varit ett under av social kompetens idag. Jag har varit trevlig, lyssnat intresserat och ställt relevanta frågor som fört vår diskussion framåt. Jag har lett mycket. Nu börjar det hela ta ut sin rätt. Nu är jag bara så obeskrivligt trött.

Man skulle kunna ställa sig frågan varför jag inte säger ifrån, varför jag alls låter henne vara här och så glatt tolererar denna bisarra situation. Men allvarligt talat tycker jag inte att jag har så mycket att opponera mig mot, rent logiskt. Hon är trevligt sällskap och hon städar bra. Hon motiverar P så att han faktiskt gör det han ska. Mina stressnivåer sjunker för jag känner att jag inte är ansvarig för allt själv. Jag har inget att klaga på. Fröken 2 har det hon behöver. Det är bara Fröken 1 som är gnällig igen. Jag behöver göra någonting av henne, för jag känner att hon mest är i vägen just nu.

Det ska i vilket fall bli oändligt skönt att lämna allt det här bakom mig imorgon. Jag önskar bara att jag hade haft nät direkt i nya lägenheten. Det kommer vara jobbigt att leva utan. Och jag menar det verkligen. Så mycket av mitt umgänge finns på nätet, att första tiden i nya lägenheten kommer kännetecknas av tysthet och enskildhet.

Vet inte om jag kommer orka rymma någonstans. Kanske laddar jag bara upp med en oändlig massa filmer istället, och gräver ner mig framför skärmen. Det visar sig. Men slå mig gärna en pling då och då. Jag kanske inte är så pratsugen alltid, men jag uppskattar det ändå.

Beating a dead horse

Jag vill så gärna förklara mig, göra mig förstådd. Men det verkar snarast som om alla mina försök att reda ut vad jag egentligen menar snarast leder till att jag snärjer in mig mer, och gör folk ännu mer frustrerade på mig. I slutändan sitter jag där och känner mig värdelös för att jag inte kan förklara. Och konstig, och ensam.

Det känns ibland som om alla jag möter har en åsikt om hur jag är, om vem jag är, som inte stämmer överens med min självbild. Åsikterna varierar hejdlöst från negativa till positiva, men vad hjälper ens det sistnämnda, när jag alls inte kan identifiera mig med dem? Så jag försöker jag förklara. Se därefter föregående stycke...

Jag har fått höra att folk är rädda för mig. Ja, det låter oerhört fånigt, men så är det. Sedan så finns det ju de som ”tycker om mig för att jag är så speciell”, vilket känns som en komplimang, men bara när jag inte är ledsen. Då känns det som ännu en spark i njurtrakten. Jag vill inte vara speciell. Jag vill att folk ska fatta.

Det händer att jag blir föremål för ganska stora konflikter. Jag drar mig inte för dem, vilket verkar vara ännu en sådan där ”speciell” egenskap. Sist det hände slutade två goda vänner till mig bjuda med mig på den bekantskapskretsens aktiviteter, för att jag inte kunde komma överens med den enas flickvän. Han slutade i princip att prata med mig, trots att vi känt varandra i många år. Det sårade mig oerhört att de valde bort mig för att de inte orkade med den konflikten. Det sårade oerhört att de valde bort mig för att det var enklast så, för att de inte orkade göra något för att hjälpa oss att lösa problemet. Det var inte jag som drog igång det hela; åtminstone känner jag det inte så. Men jag var som jag brukar vara – kritisk, pragmatisk. Jag argumenterade kanske lite väl kallt och hade förmodligen inte nog med tålamod. Jag förstår deras val; det var rationellt. Men det sårade likväl.

Jag går på utsidan av glasväggen. För mig är inte ökenstaden konstig; inte heller öknen. Men jag tror att de som ser mig inifrån, genom glaset, ser en förvrängd och konstig bild. Jag har inget behov av att strikt följa normer, jag behöver inte vara på insidan. Men jag blir så ledsen på att människor verkar se mig som någonting så underligt. Så jag försöker förklara, men gör fel, använder fel ord, kanske fel språk. Konsekvensen blir i bästa fall ett helhjärtat försök av motparten att förstå saker som jag knappt kan inse är problematiska. De får en liten rynka i pannan, medan jag snärjer in mig djupare och djupare och bygger på känslan av att inte bli förstådd.

Ändå sitter jag här, precis som i så många situationer tidigare och försöker. Försöker förklara den där vaga känslan av utanförskap som inte härrör sig så mycket ur faktiska omständigheter som ur ... fan vet egentligen. Jag kan inte förklara; det är väl det som är problemet. Men jag försöker likväl, trots att det är så himla meningslöst. Kontraproduktivt. Men jag vill! Åh, vad jag vill förklara vad jag vill, vem jag känner att jag är!

Uppsatsmanuset är inlämnat!

Idag lämnade jag in mitt första uppsatsmanus. Och om jag hade producerat ens hälften så mycket som jag har stressat och angstat hade jag i vart fall haft en gedigen grund. Nu var så inte fallet. Fast just nu spelar det mindre roll; jag är bara så otroligt lättad över att ha kommit förbi detta första steg.

På måndag har jag avstämningsmöte med min handledare och därefter följer ca 20 dagar av ny angst och ny stress med att göra det sorgliga ting jag lämnade in idag till en gedigen vetenskaplig avhandling. För jag kan som inte nöja mig med att skriva någonting halvdant som just så pass tar mig över gränsen för godkänt. Jag vill producera någonting av vetenskaplig vikt, någonting värdefullt, läsvärt och inte minst språkligt vackert. Prestationskrav? Jag?

Jag tänkte lägga upp en länk till uppsatsen här så att den som önskar ska kunna läsa den och kommentera om de så vill. Tanken är att sagda länk ska komma upp under helgen men jag orkar inte offentliggöra det där manuset riktigt ännu. Jag vill få en paus från det innan jag läger upp det. Det är svårt att svara på varför, men det känns så. Just nu vill jag inte ens se filen.

Jag pendlar dock mellan hopp och förtvivlan (min kanske vanligaste sinnesstämningskombination) inför måndagens möte. Å ena sidan kom jag på, strax efter att jag lämnat in manuset, att det inte alls behövde vara så färdigt som jag hade fått för mig till detta första avstämningsmöte. Så den uppsats jag har skrivit är klart mycket mer välstrukturerad än vad som krävs. Å andra sidan är analysen så grund att inte ens en plattmask skulle kunna drunkna i den.

Därför hoppas jag att min handledare kan ge mig lite vägledning i frågan, för jag tror fortfarande på ämnet, brinner för det och vill gärna utveckla det. Tyvärr har min hjärna passligt nog tagit semester just när analysen skulle till. Och sen så försvann ju filen som bekant, så den analys som jag lyckades återskapa lämnar milt sagt en del övrigt att önska.

De senaste dagarna är det alltså Fröken 2 som har gått på högvarv. Hon har tvingat mig att skriva fastän motivationen varit bibliskt låg, och hon har tvingat mig att sluta när jag hållit på att somna framför skärmen. Kanske är det därför föga förvånande att jag, nu när jag tillåtit mig själv att slappna av i fler timmar, hör Fröken 1’s ynkande i bakhuvudet. Hon blev inlåst i garderoben när Fröken 2 for fram, så att hon inte skulle höras och därigenom inte ha möjlighet att ställa till med någonting.

Hur som helst; nu hörs hon. Inte särskilt mkt, minde you, bara som en viskning i bakhuvudet, som enstaka bilder som dyker upp på näthinnan. Hon talar om att lägga huvudet i någons knä, att bli klappad på, att få sig te serverat. Hon viskar om det där solskenet man kan hitta i vissas ögon, om man ler mot dem, när de ler tillbaka. Som tur var hörs hon inte särskilt väl, för jag har varken tid eller möjlighet att ge utlopp för hennes önskemål.

Men när jag ligger nerburrad under mitt duntäcke, sådär precis innan jag ska somna, tar jag mig ändå friheten att drömma lite och minnas lite. Och att sakna den där varma känslan och pojken som fortfarande ger mig den. För att inte ens tala om sexet... Nämnde jag att sexet är jävligt bra? Men det finns inte tid, inte tid och inte heller ork så där fullt ut. Det är väldigt synd. Oh well. Kaos och hopp.

Sömnlös

Jag vill inte sova. Har inte lust att sova. Det är ju så urdumt; jag är hur trött som helst och jag har inga vettiga skäl till att vara uppe. Det spöregnar ute, och ljudet av regnet mot rutan gör mig inte gladare.

Det är av någon anledning alltid jobbigt så här dags på dygnet, och ju senare, eller närmare morgonen det blir, desto mörkare blir tankarna. Jag undrar varför jag fungerar så. Jag tror att det inte är ovanligt att känna så, men jag vet inte varför. Vad är den rimliga förklaringen till varför en människa bör känna sig mer ensam, mer ledsen, kl 2 eller 3 på natten, än 2 eller 3 på dagen. Det handlar inte bara om ljusmängd. Inte för mig i alla fall. Vintern är inte värre än sommaren. Möjligen är våren dock värst. Jag tror att alla mina senaste förhållanden har tagit slut på våren.

Jag vill inte sova, och jag vill inte spekulera i varför, för det skulle på något sätt göra mina misstankar sanna. Och det jag misstänker är fånigt. Men hur ser man skillnad på någonting som verkligen är ett fånigt beteende, och någonting som man bara inte vill tänka på för att det skulle vara för jobbigt att hantera?

Jag tycker att många av mina beteenden är fåniga, och jag tycker det är fånigt att jag hänger mig åt dem. Vare sig de har en äkta grund eller inte är de inte önskvärda, så jag borde sluta med dem. Men det är Fröken 1’s fel. Det är hon som ger sig hän. Fröken 2 tycker det hela är ohyggligt pinsamt. Fast fan ska veta att hon inte står högst upp på min tio-i-topplista hon heller. Hon får mig att säga saker till folk, just på grundval av att de är sanna (sakerna alltså). ”Det är sant, alltså säg det”. Gissa hur uppskattat det är? Skrämmer skiten ur folk... Fröken 1 hade föredragit att ha mystiska, mörka hemligheter. Fröken 2 gör en flash-animation för att tydliggöra sin ståndpunkt.

Jag vet inte vem av dem som inte låter mig sova (läs; jag förstår inte mekanismerna bakom mitt behov av att hålla mig vaken). Men jag vet att jag är behagligt ångestfri när jag är så här trött. Jag är tämligen deppig, jag känner mig kass och jag har ont, men jag har inte ångest. Kanske är det skäl nog att gå sömnlös.

Sakerna i mitt huvud

Sakerna i mitt huvud har vuxit fram under många år. Undan för undan har de kristalliserats, från att vara vaga känslor till distinkta koncept i sin egen rätt. De är inte egna personligheter och de är inte heller mina personligheter. Jag lider inte av multipel personlighetsstörning, och jag tror på intet sätt att det faktiskt bor ett antal entiteter i mitt huvud. De är bara kreativa visualiseringar (tänk PowerPoint, fast utan cliparten) av problem jag har, tankar jag tänker och känslor jag känner. Så ta det lugnt, andas ut och släpp telefonluren. Jag behöver inte tas in någonstans riktigt än. Men de är viktiga för mig, och de är viktiga för vem jag är.

Fröken 1

Fröken 1 bor vid ett träd på en äng nära en brun. Hon har en samling fåglar och andra små djur som jag är tämligen övertygad om att hon har knyckt från Disney. Folk har ibland, felaktigen, tolkat henne som mina känslor men hon är snarare impulser. Hon kommer på idén att åka till Paris i en vecka, på en minimal budget, och sova på en madrass hos en person som jag har hittat på couchsurfing.com och aldrig egentligen pratat med. Hon är lusten att skratta högt och hoppa i vattenpölar, eller älska någon förbehållslöst med hela sitt hjärta, bara för att hon vill. Hon kan också bli dödligt sårad och planera gruvliga hämndaktioner. Men hon planerar aldrig länge. Hon gör saker, eller låter bli. Hon älskar äventyr och förstår inte konsekvenser. Hon skriker efter uppmärksamhet och hon gör vad som faller henne in. Hon kommer inte, under nästan några omständigheter, överens med Fröken 2.

Fröken 2

Bakom ett skrivbord av mörk ek sitter Fröken 2. Hon har strikt kostym, glasögon och håret i knut. Hon sitter där och fattar rationella beslut utifrån pragmatiska grunder, och hon har alltid välutvecklade argument för sina teser. Tyvärr har hon inte alltid rätt för den sakens skull, men även sina misslyckanden kan hon dissekera med det där knivskarpa förnuftet hon har. Hon känner att saker är rätt eller fel, att de är komplicerade eller enkla, att de är önskvärda eller mindre önskvärda och hon går systematiskt tillväga för att förklara det här för mig. Det är hon som jobbar på att ett långt förhållande, som balanserar på gränsen till katastrof, ska hålla för att det är vad som är bäst för mig och det man bör göra. Men det är också hon som släpper taget till slut, när det som går att göra har gjorts. Hon fattar beslut om det jag inte vill, men ändå måste göra. Hon sätter ut kursen och försöker se till att jag håller mig till den. Och hon kommer inte, suprise, suprise, överens med Fröken 1.

Arkivgnomen

I mitt bakhuvud finns det ett stort arkivskåp - ett sådant där klassiskt i plåt, med utdragbara lådor fyllda med mappar, prydligt sorterade i bokstavsordning. Skåpet sköts av arkivgnomen, som är liten, grön och klädd som en gammeldags revisor med väst och små, runda glasögon. Han jobbar med att stoppa undan minnen och känslor som jag är klar med. Vissa saker åker in i skåpet nästan direkt, men ibland tar det lång tid att få ordning på sina tankar, att till exempel få vara ledsen och vara ledsen klart. Men när jag är klar ser jag med stor lättnad på hur han tar mappen och metodiskt stoppar undan den där den ska vara. Det går att ta ut saker ur skåpet, att titta på dem och minnas dem med blandade känslor. Men det finns alltid ett lugn över det hela. Aldrig någon bitterhet, eller ilska. Det är saker jag alltid kommer ha med mig, men som jag är färdig med.

Hon

Hon bor i ett rum där den enda ljuskällan kommer högt uppifrån, som solen som lyser ner i en brunn. Det är ett monokromt rum, vitt där det lyses upp och svart i övrigt. När jag ser henne sitter Hon oftast på golvet, med fingrarna inborrade i ansiktet och håret, och skriker. Hennes skrik är rädsla och smärta omvandlade till ljud, och Hon skriker istället mig, för jag kan inte.

Ökenstaden

Tänk dig ett ökenlandskap hämtat ur en sagobok, med mjuka, gula dynor och en blå himmel där inte ett enda moln kan siktas. I utkanten på öknen ligger en stad, även den helt guldgul som sanden som möter den. Och mellan dem finns en barriär, ibland synlig, som en plexiglasvägg som löper oändligt långt i två riktningar, och ibland bara som ett osynligt kraftfält, en vägg som inte går att korsa. Jag går längst med den ibland, på ökensidan, och tittar på staden. Det är inte en dålig känsla, möjligen lite melankolisk. Både öknen och staden är vackra och jag känner inte att jag behöver vara på någon annan sida än där jag är. Men jag är alltid på ökensidan, och jag vet att staden inte är till för mig.

Kit

Kit bor inte riktigt i mitt huvud längre, men jag vill ha med henne här i alla fall för hon är ändå en del av mig och allvarligt talat misstänker jag att hon aldrig skulle förlåta mig om jag inte nämnde henne. Kitt är en räv, eller mer exakt en rävunge, och hon är fullkomligt hopplös. Hon är mer vild än tam, ett uppmärksamhetskrävande yrväder. Som en bortskämd katt, fast med mer tänder och en illvillig tendens att tugga på datorkablar om man inte gör som hon vill. Hon kommer fram och biter folk i ankeln om hon är putt, men hon kan också rulla ihop sig till en orange liten boll i deras knä och somna, så där helt och hållet tillitsfullt som bara katter och små barn kan göra. Och rävar då, tydligen.

Hon flyttade ifrån mig för något år sedan, hem till en god vän, och bosatte sig i hans serverrum. Jag kan faktiskt inte riktigt svara på varför. Kanske behövde han henne mer än jag gjorde. Eller så visste hon att jag inte kunde behålla henne, att det inte fanns plats för henne hos mig just då. Sen försvann hon och jag tänkte inte på henne på länge. Jag hade ett fast förhållande, ett hem, saker att vara vuxen och rationell om. Allt det tog slut. Så dök hon upp igen. Klev ut ur serverrummet som om hon bara varit och sovit middag, himlade med ögonen åt mig och gick iväg för att bita någon. Jag blev jätteglad att se henne. Hon ignorerar fortfarande mig, men jag tror det kommer. Och det ger mig lite tid att fundera ut hur jag ska skydda mina datorkablar...

Förnuft och känsla

Det slog mig idag att jag har en dålig koppling mellan mina impulser och den del av mig som skulle kunna kallas förnuftet. Jag kan vara hur rationell och logisk som helst kring någonting, och samtidigt helt och hållet i klorna på mina känslor kring detsamma. Och ja, de två är inte sällan helt motstridiga. Fröken 1 och Fröken 2 kan inte kommunicera med varandra, och just detta, att båda sidorna är tvärstarka och samexisterar, gör mig inte direkt till en lycklig person.

Ibland är det som att stå brevid och se dem röja på i sina respektive världar, fullkommligt omedvetna av varandra. Två paralella exstenser med varsin uppsättning av normer och ideer på hur man tar sig an problem, på hur man bör leva sitt liv. Och vart hamnar jag i det här? I mitten så klart. Som en skilsmässounge där mamma och pappa inte pratar med varandra. Eller kanske mer som en kattägare med två katter som inte kan vistas i samma lägenhet, men som vägrar erkänna varandras närvaro.

Det är som värst i samband med automatiska tankar - ni vet den där typen som dyker upp utan att man reflekterat över något egentligen. Som till tentan jag skrev, och misslyckades med förra veckan. När jag lämnade in den kom Fröken 1 inbrakandes i rummet med fullfjädrad ångest och skamkänslor upp till knäna, medan Fröken 2 i ett alternativt universum tyckte att det förvisso var synd att kugga, men nu var det iaf utrett vad jag kunde och inte kunde och det skulle man dra nytta av till nästa gång. Låter det som vettiga saker att tänka? Nå, försök få din hjärna att känna att båda två är Den Enda Sanningen och se hur /du/ känner dig efteråt...

Och det hjälper inte att tänka rationellt kring det hela, att försöka jämka känslorna och förnuftet och se att det finns en droppe sanning i allt och dylikt skitsnack. Fröken 2 är helt med på noterna, men det är ju inte hon som behöver övertygas med pragmatiska argument... Fast fan vet om det inte är lika illa åt andra hållet, när jag önskar att jag kunde få handla i enlighet med mina känslor istället och det enda som hörs är en rationell röst som gör utbyteskalkyler och pro et contra-listor. Nåja, så länge någon av dem skriker högst så har jag iaf en teoretisk möjlighet att välja sida...

Varför tog jag upp det här nu igen? Just det, jag var läss på att stå i mitten, läss på att se dem leva sina liv som om de inte vore barn av min överambitiösa fantasi, läss på att de inte kan se varandra och erkänna att de delar samma universum som mitt stackars förstånd som inte behöver fler saker som ställer till det, tack så hemskt mycket.