Jag vet inte vad jag ska kalla den här posten

Stora starka Kitsune, när blev du så här?
Hur då?
Liten...
Jag har alltid varit liten.
Nej, inte såhär liten. Inte liten utanpå.
Då vet jag inte. Jag trodde jag såg ut såhär. Jag kan inte komma ihåg hur jag var förut. Förlåt.
Du skulle inte ha bett om ursäkt förut.
Nej, men nu gjorde du mig uppmärksam på att jag var liten. Hade du inte gjort det hade jag inte sagt förlåt. Fast jag vet när det här började. Någon gjorde mig uppmärksam på att jag var liten. Utan att bli arg för det. Det var så det började.
Gråter du?
Ja. Det är lite sorgligt. Fast egentligen inte. Jag vet inte varför jag gråter. Jag kanske bara är sådan.
Vad hände?
Det var en pojke såklart.
Så klart. Vad sa han?
Han sa att jag var söt.
Jaha?
Vadå ”jaha”? Är inte det nog?
Nej, faktiskt inte. Det har väl folk sagt förut?
Jo, men han menade det.
Hur kan du veta det?
Det kan jag så klart inte! Tyst med dig och låt mig vara ledsen i fred!
Jaja. Vad sa han mer då?
*ler* I ett svagt ögonblick så sa han att han älskade mig just där och just då.
Gjorde han det?
Jo, det tror jag.
Är du ledsen för det?
Nej, för det är jag mest glad.
Är du ledsen för att han inte gör det nu?
Nej, egentligen inte. Jag älskar inte alltid honom, så det är som det bör vara.
Men oftast?
Jo, oftast...
Nu är du ledsen ingen.
Ja.
Sluta med det!
Kan inte.
Men vad är problemet?
Jag vet inte.
Du ljuger.
Ok, jag kan inte formulera det så att jag förstår.
Det är inte mycket jag förstår... Men ge mig bitar!
Någon frågade ”Hur länge ska ni hålla på såhär?” Och jag svarade ”Tills han hittar en flicka som han verkligen tycker om”.
Det är sorgligt att tänka så.
Ja, det är sorgligt.
Är det hela alltid sorgligt?
Nej, så klart inte! Men det är sorgligt just nu. Det får vara det. Tyst nu!
Vad vill du?
Jag vill finnas i ett sammanhang.
Jahaja, och vad betyder det?
Det betyder att jag vill ha avtal och gränser och bättre saker att säga om någon frågar.
Är inte det väldigt konstiga saker att vilja?
Konstigare än vadå; än tro, evig kärlek och osviklig lycka?
Mm, kanske inte konstigare än det.
Och så vill jag vara liten.
Du är ju liten!
Ja, men nu gör det ont. Det behöver det inte göra!
Du är stor när du säger så.
Ja. Jag har svårt att låta bli att vara stor. Det är som det är.
Och han?
Han är också som han är.
Ja, då har ni ju i alla fall någonting gemensamt...
*skrattar* Ja.
Är du mindre ledsen nu?
Ja, nu är jag mindre ledsen.
Varför?
Jag vet inte. Det är som det är det med.