Stress och drömmar

Huvudet är koffeinstint och pulsen rejsar. Allt, allt, allt måste hinnas med och det är så mycket att göra och… Nej. Det är ju inte det. Eller; jag har fullt med deadlines på jobbet, fullt med saker som inte fungerar och som jag inte kan få att fungera och som enligt avtal skulle ha varit klara för länge sedan, men jag kan ingenting göra åt det. Det är inte mitt fel, även om det tyvärr är mitt problem. Men framför allt har jag inte beretts resurserna för att lösa de problem som uppstått. Jag kan ingenting göra. Punkt. Bryr sig stressnivåerna om det? Nä…

Jag satt i timmar igår och försökte få fram tryckmaterial från en annonsör som ska vara med i vårt informationsblad. Man skulle kunna tycka att det ligger i deras intresse att skicka oss tryckfärdiga bilder 1) i rätt format och 2) som inte kräver en djärv komandoräd för att öppna. Haha. Första filen jag fick var helt enkelt korrupt. Mailade och bad att få en ny. Fick så en, i tryckvänligt format och allt. Öppnade, och fick felmeddelandet att jag saknade typsnittet som krävdes för att bilden i fråga skulle kunna visas rätt. Jaha. Så det var inte bara en bild, utan även en bunt text som låg just som text och bara väntade på att inte kunna läsas.

Mailade tillbaka och bad att få en bild som bestod av ett lager där texten ingick (och inte var en separat del) alt. att få typsnittet. Fick typsnittet. Trodde jag. Förutom att annonsörens mailserver hade raderat den bifogade filen eftersom den tyckte att sådana inte skulle mailas. Ringer upp människan som jobbar som reklamansvarig åt det stora försäkringsbolag som det rör sig om här. Förklarade läget. Fick en nedlåtande kommentar om att hon skulle försöka zippa filen till svar. Fick zippfilen. Öppnade. Insåg att typsnittet behöver installeras och köras genom Adobe Font Manager, som verkligen inte bör anses vara standardutrustning på de flesta ideellt drivna organisationers datorer.

Blev förbannad. Ringde igen. Samma dryga svar om att vi kan få bilden som pdf istället, dådå. För att vi krånglar så mycket. Jävla kärring. Fick bilden i pdf-format. Men i ändrad layout, som vi nu måste omarbeta för att kunna lägga in den i utskicket som det var tänkt. Och det enda program jag har att arbeta i är Word.

Så hem och fixa och dona, upp tidigt i morse och fixa med bilden. Lämna den till tryckeriet. Inse att det fortfarande finns fel kvar. Men nu lägger jag ner det här ett tag, för det fungerar inte att försöka göra någonting bra om man inte har resurserna för det. Jag har lyckats övertyga folket som sitter på pengarna här omkring att det är en bra ide om de köper in Adobe CS2 så jag slipper sitta här med bakbundna händer och bli så jävla frustrerad på att jag ingenting kan göra. Frustrerad och stressad.

Mer kaffe i magen, nya problem. Mycket som inte funkar, som behöver tas tag i, som människor kommer till mig med. Och så lajvet. Lajvet som jag ser skitmycket fram emot, inte minst för att det kommer vara min julafton i år. Men som ändå ingår i högen av saker som jag måste hinna med att förbereda, att fixa med, har jag glömt någonting nu, vad var det mer jag skulle göra, hur optimerar jag det här..? Jag kan inte optimera mer. Jag har ett väl upplagt schema. Men ändå, ändå…

Storebror sa här om dagen att han brukar drömma att jag håller på att drunkna i ett träsk, men att han inte kan dra upp mig för att jag inte vill det. Hum, hum, hum… Själv drömde jag en riktigt häftig dröm inatt. Den var precis som en film och en av de scener jag mins bäst är den med rummet och statyerna. Tänk dig ett fallfärdigt hus sär ingenting utom de nakna tegelväggarna är kvar. Men det är inte fallfärdigt på ett dåligt sätt utan tvärt om vackert, som det starka skelett som blir kvar när man tagit bort allt onödigt. Det är även helt övervuxet av murgröna.

Färgerna är mättade och skarpa; grönskan riktigt lyser mot de tegelröda väggarna. Och överallt i rummet står vita stenstatyer. Jag tittar på dem i de kort jag har tagit och inser att statyerna rör sig, om man tittar på dem på ett speciellt sätt. De rör sig och interagerar med varandra. Människorna som de en gång var är döda nu, men statyerna lever vidare. Den unga kille som visade mig huset är också död, men det bekymrar mig inte. Han är väldigt trevlig att ha att göra med. Han letar efter tjejen som han älskade när han levde, men som han aldrig han tala med innan han dog som ung. Jag försöker förklara för honom att det var så länge sedan att hon också är död nu, att han kan hitta henne men att han letar på fel ställe när han letar bland de som lever.

Men han lyssnar inte riktigt på det. Istället går han till huset med statyerna och tittar på när de umgås. Han kan inte prata med dem, men han känner sig i vart fall inte ensam där. Jag går dit någon gång för att möta upp honom, men han är inte där. Istället ser jag att han har gråtit, för tårarna som fallit på marken är alldeles självlysande. Men bara för mig. När jag pekar ut dem för en vän som är med, kan hon inte riktigt se dem.

Det låter alldeles sorgligt när jag skriver om det hela nu, men det kändes inte så sorgligt när jag drömde det. Lite melankoliskt kanske, men även spännande och vackert med alla färger. En klar förbättring mot många av de drömmar jag drömt på sista tiden.

Lunchen är slut. Åter till jobbet. Trycksaker ska tryckas, studenter ska tas om hand. Problem ska lösas. Here I go.