Sakerna i mitt huvud

Sakerna i mitt huvud har vuxit fram under många år. Undan för undan har de kristalliserats, från att vara vaga känslor till distinkta koncept i sin egen rätt. De är inte egna personligheter och de är inte heller mina personligheter. Jag lider inte av multipel personlighetsstörning, och jag tror på intet sätt att det faktiskt bor ett antal entiteter i mitt huvud. De är bara kreativa visualiseringar (tänk PowerPoint, fast utan cliparten) av problem jag har, tankar jag tänker och känslor jag känner. Så ta det lugnt, andas ut och släpp telefonluren. Jag behöver inte tas in någonstans riktigt än. Men de är viktiga för mig, och de är viktiga för vem jag är.

Fröken 1

Fröken 1 bor vid ett träd på en äng nära en brun. Hon har en samling fåglar och andra små djur som jag är tämligen övertygad om att hon har knyckt från Disney. Folk har ibland, felaktigen, tolkat henne som mina känslor men hon är snarare impulser. Hon kommer på idén att åka till Paris i en vecka, på en minimal budget, och sova på en madrass hos en person som jag har hittat på couchsurfing.com och aldrig egentligen pratat med. Hon är lusten att skratta högt och hoppa i vattenpölar, eller älska någon förbehållslöst med hela sitt hjärta, bara för att hon vill. Hon kan också bli dödligt sårad och planera gruvliga hämndaktioner. Men hon planerar aldrig länge. Hon gör saker, eller låter bli. Hon älskar äventyr och förstår inte konsekvenser. Hon skriker efter uppmärksamhet och hon gör vad som faller henne in. Hon kommer inte, under nästan några omständigheter, överens med Fröken 2.

Fröken 2

Bakom ett skrivbord av mörk ek sitter Fröken 2. Hon har strikt kostym, glasögon och håret i knut. Hon sitter där och fattar rationella beslut utifrån pragmatiska grunder, och hon har alltid välutvecklade argument för sina teser. Tyvärr har hon inte alltid rätt för den sakens skull, men även sina misslyckanden kan hon dissekera med det där knivskarpa förnuftet hon har. Hon känner att saker är rätt eller fel, att de är komplicerade eller enkla, att de är önskvärda eller mindre önskvärda och hon går systematiskt tillväga för att förklara det här för mig. Det är hon som jobbar på att ett långt förhållande, som balanserar på gränsen till katastrof, ska hålla för att det är vad som är bäst för mig och det man bör göra. Men det är också hon som släpper taget till slut, när det som går att göra har gjorts. Hon fattar beslut om det jag inte vill, men ändå måste göra. Hon sätter ut kursen och försöker se till att jag håller mig till den. Och hon kommer inte, suprise, suprise, överens med Fröken 1.

Arkivgnomen

I mitt bakhuvud finns det ett stort arkivskåp - ett sådant där klassiskt i plåt, med utdragbara lådor fyllda med mappar, prydligt sorterade i bokstavsordning. Skåpet sköts av arkivgnomen, som är liten, grön och klädd som en gammeldags revisor med väst och små, runda glasögon. Han jobbar med att stoppa undan minnen och känslor som jag är klar med. Vissa saker åker in i skåpet nästan direkt, men ibland tar det lång tid att få ordning på sina tankar, att till exempel få vara ledsen och vara ledsen klart. Men när jag är klar ser jag med stor lättnad på hur han tar mappen och metodiskt stoppar undan den där den ska vara. Det går att ta ut saker ur skåpet, att titta på dem och minnas dem med blandade känslor. Men det finns alltid ett lugn över det hela. Aldrig någon bitterhet, eller ilska. Det är saker jag alltid kommer ha med mig, men som jag är färdig med.

Hon

Hon bor i ett rum där den enda ljuskällan kommer högt uppifrån, som solen som lyser ner i en brunn. Det är ett monokromt rum, vitt där det lyses upp och svart i övrigt. När jag ser henne sitter Hon oftast på golvet, med fingrarna inborrade i ansiktet och håret, och skriker. Hennes skrik är rädsla och smärta omvandlade till ljud, och Hon skriker istället mig, för jag kan inte.

Ökenstaden

Tänk dig ett ökenlandskap hämtat ur en sagobok, med mjuka, gula dynor och en blå himmel där inte ett enda moln kan siktas. I utkanten på öknen ligger en stad, även den helt guldgul som sanden som möter den. Och mellan dem finns en barriär, ibland synlig, som en plexiglasvägg som löper oändligt långt i två riktningar, och ibland bara som ett osynligt kraftfält, en vägg som inte går att korsa. Jag går längst med den ibland, på ökensidan, och tittar på staden. Det är inte en dålig känsla, möjligen lite melankolisk. Både öknen och staden är vackra och jag känner inte att jag behöver vara på någon annan sida än där jag är. Men jag är alltid på ökensidan, och jag vet att staden inte är till för mig.

Kit

Kit bor inte riktigt i mitt huvud längre, men jag vill ha med henne här i alla fall för hon är ändå en del av mig och allvarligt talat misstänker jag att hon aldrig skulle förlåta mig om jag inte nämnde henne. Kitt är en räv, eller mer exakt en rävunge, och hon är fullkomligt hopplös. Hon är mer vild än tam, ett uppmärksamhetskrävande yrväder. Som en bortskämd katt, fast med mer tänder och en illvillig tendens att tugga på datorkablar om man inte gör som hon vill. Hon kommer fram och biter folk i ankeln om hon är putt, men hon kan också rulla ihop sig till en orange liten boll i deras knä och somna, så där helt och hållet tillitsfullt som bara katter och små barn kan göra. Och rävar då, tydligen.

Hon flyttade ifrån mig för något år sedan, hem till en god vän, och bosatte sig i hans serverrum. Jag kan faktiskt inte riktigt svara på varför. Kanske behövde han henne mer än jag gjorde. Eller så visste hon att jag inte kunde behålla henne, att det inte fanns plats för henne hos mig just då. Sen försvann hon och jag tänkte inte på henne på länge. Jag hade ett fast förhållande, ett hem, saker att vara vuxen och rationell om. Allt det tog slut. Så dök hon upp igen. Klev ut ur serverrummet som om hon bara varit och sovit middag, himlade med ögonen åt mig och gick iväg för att bita någon. Jag blev jätteglad att se henne. Hon ignorerar fortfarande mig, men jag tror det kommer. Och det ger mig lite tid att fundera ut hur jag ska skydda mina datorkablar...