Nattens dröm

Jag drömde inatt att jag var tvungen att prata med en person i min närhet. Det var något som var väldigt viktigt, jag var tvungen att förklara för honom hur jag känner och varför. Jag var tvungen att göra det nu på en gång, och jag var tvungen att titta till hans dotter. Jag visste att han skulle komma hem över lunchen, så jag gick hem till honom, uppenbarligen hade jag en nyckel. Han skulle komma hem snart, jag skulle säga det jag hade att säga och sen så kunde jag gå igen. Jag ville inte störa, visste att han inte ville bli störd. Misstänkte att han skulle bli sur på mig för att jag alls var där, men det kunde inte hjälpas. Det jag hade att säga var viktigt av någon anledning, inte bara viktigt för mig att få ur mig, utan viktigt för honom att veta.

Men jag var oerhört stressad när jag var i hans lägenhet, sprang runt och letade efter någonting, vet inte vad. Var rädd för att han skulle bli arg på mig, för att jag var där oinbjuden, för att jag alls tog upp ämnet. Vad var det jag ville eg? Jag trodde nog inte, innerst inne att det jag hade att säga skulle förändra någonting mellan oss. Men det var viktigt likväl.

Jag gick in i rummet där hans dotter låg och sov. (Och varken det faktum att han helt plötsligt hade en dotter eller att hon låg och sov på ett skötbord förvånade mig...) Hon vaknade och sträckte upp armarna mot mig, så jag plockade upp henne. Hon var bara ett spädbarn, ett litet knytt, men hon klamrade sig upprört mot mig och sa "Mamma". "Mamamama". Och "Pappa". Och jag kramade henne och insåg att det var så det borde vara. Just då kom han hem.

Men han var inte ensam; han hade ett antal vänner med sig. Jag frågade en papegoja i badrummet vem alla dessa färggranna trosor som hängde på tork där tillhörde. Fick svaret att det var en kompis till honom, hörde hennes röst utanför. Hittade mina egna trosor hängandes där med, och kom på att jag var tvungen att tvätta mitt nattlinne, så det gjorde jag och hängde det på tork. Men sen måste jag ut och prata med honom igen, för det var ju viktigt. Men han skulle bli extra arg på mig nu när han hade folk på besök. Han ville inte att de skulle veta om att jag fanns.

Jag smet ut och försökte påkalla hans uppmärksamhet utan att själv bli sedd så mycket, men alla ignorerade mig. Han såg mig, och jag försökte få ur mig att vi behövde prata och att det var viktigt, men han lyssnade inte, såg mest förvånad och lite sur ut över att jag var där. Jag tog tag i honom till slut, tog honom under armen och sa att det var viktigt, att det var otroligt viktigt och att vi måste gå och prata NU. Han insåg vikten av det hela och vi gick med snabba steg ut på stan, för att kunna vara ensamma och prata. Men en annan person som hade varit med i lägenheten skulle också ut och bestämde sig för att hänga på oss.

Han, pojken jag var tvungen att prata med, försökte skaka av sig honom när vi kommit ut, och till slut gick det, men vi hittades genast av någon annan som började prata med oss. Vi försökte blanda oss i folkströmmen och nu var han också angelägen om att höra vad jag hade att säga. Precis som mig var han nu oerhört stressad och visste att det var viktigt. Och jag ville berätta för honom att jag älskade honom, att vi var viktiga för varandra och att det spelade roll. Jag ville berätta för honom att vi kunde ta hand om varandra och att vi skulle lyckas med det, att vi hade alla förutsättningar. Jag ville berätta att hans dotter kallat mig mamma.

Vi kom fram till en glänta i djungeln (som så här i efterhand ser tecknad ut, men det var inget jag reflekterade över då). Det fanns en massa färggranna dinosaurier där, och en av dem hade en magisk stav, en stav som skulle utrota de andra. Vi stod där och såg på hur dinosaurien med staven började döda de andra dinosaurierna, fick dem helt enkelt att försvinna i tomma luften. Först var de andra lite förvånade, försökte ta reda på vad som hände, men ganska snart gick det upp för dem att de höll på att bli utplånade. Då försökte de storma honom och ta staven ifrån honom men utan att lyckas. De försvann en efter en; gräsätare, flygödlor, alla vackert färggranna. Till slut var det bara dinosaurien med staven kvar, och jag vaknade.

Tolka nu inte in för mycket i den här drömmen; det gör inte jag. Jag vet att jag är bra på att berätta saker för folk om jag känner att de bör veta, eller för all del bara om jag har lust att säga det, så jag sitter inte här och känner att jag har en massa saker osagda. Fan vet dock varför jag berättar eg, för det ligger inte alltid i mitt intresse att folk ska få höra vad jag tycker om dem. Tvärtom kan sådant förstöra en hel del.

Och jag tycker inte om barn, vill inte ha barn, skulle aldrig bli en bra förälder. Jag vet inte hur man gör, och jag är rädd att förlora min frihet till blöjbyten och läxläsartjat. Men det kändes ändå viktigt att skriva ner drömmen här, kanske för att försöka bli av med lite av den jagande känslan jag hade när jag vaknade. Eller kanske inte jagande som i att jag blev jagad, utan snarare att jag jagade någonting. Eller kanske för att jag har ett behov av att tvinga mig själv att säga saker som känns jobbiga, som låter fel, bara för att de finns där i mitt huvud. Jag tror att de behöver komma ut.

Likväl sitter jag här, skiträdd för att posta det här för att det kanske skulle tolkas fel, förstöra någonting av det skira band som finns mellan mig och den där pojken. För eg. är jag väldigt nöjd med hur saker funkar nu. Vi har en relation som (åtminstone ur mitt perspektiv) ger mycket men kostar nästan inget. Men kanske behövde min hjärna ändå påminna mig om att jag aldrig blir riktigt nöjd. Så nu vet jag. Nu är jag stressad per default och förvirrad över drömmen och orolig för att den kommer tolkas fel av alla som läser den. Och nämnde jag stressad..?

Fan. Jag hatar att veta att det inte finns någonting jag, som alltid har ord till allt, kan säga för att förändra världen och få honom att må bra igen.