Jag har fått ett nytt jobb, och jag är lika glad som när jag precis hade fått mitt nuvarande jobb och ännu inte visste exakt vad det skulle komma att innebära ;)
Jag var på två intervjuer till det nya jobbet, men nu står det rätt klart att jag var rätt given för platsen från första början. Sådant är alltid smickrande. Inte för att det är något toppjobb inom Steinbäcksfären precis, men vad fan. Det är bättre än mitt förra uppdrag, så jag antar att jag har börjat min långsamma klättring på karriärstegen. Lönen är fortfarande usel om man ser till min utbildning, men jag försöker se det som att jag köper mig arbetslivserfarenhet och goda meriter för de där 10´ som jag som jurist borde ha extra... Det är dyrköpta XP, men jag behöver dem. Det står mig smärtsamt klart att jobb är sådant man får genom kontakter, och utan en familjs nätverk bakom en är man ganska ensam. Som vanligt bygger jag min egen värld från grunden.
Men jag tänkte berätta lite om intervjun, för den hade faktiskt ett visst underhållningsvärde. Till den första intervjun tänkte jag att jag skulle visa mig från min bättre sida. Intervjuer är ju trots allt ett skådespel för alla inblandade parter, så jag kan lika gärna slå på stort och se både trevlig, social och kompetent ut. Så jag så jag valde ut en sjyst, tight skjorta, pressväcksbyxor och en kritsträcksrandig väst. Gud så moderiktigt av mig...men jag såg ut like a million bucks, och alltid imponerar man på någon. Mina två intervjuare hade en tämligen avslappnad klädstil, men på något sätt kände jag mig ändå inte fel. Fick höra säkert tre gånger att min CV var väldigt imponerande och att jag hade helt rätt förutsättningar för jobbet. Kul!
Fick också höra från chefen, som skötte intervjun, att ”han var väldigt intresserad av mig och gärna ville känna lite mer på mig” Han sa faktiskt så! (Fast med ”jag” istället för ”han” och ”dig” istället för ”mig”, såklart och i kontext av förhoppningen om en till intervjuomgång) Först två gånger på första intervjun, sen i telefon när vi skulle boka in den andra intervjun och så sista gången på andra intervjun sa han så. It was all I could do not to laught! Och han verkade så omedveten om hur det lät, den stackars pojken!
Till andra intervjun körde jag med en lite mer avslappnad stil, fortfarande propert med snygg tröja och knälång kjol, men denna gången med kängor till. Få saker lättar upp ett stramt intryck som ett par knähöga Undergrounds. Döm av min förvåning när han kom till intervjun i skjorta, slips, pullover och tillfixat hår. Stackars pojk... Tur att han slutar som chef innan jag ska börja i augusti, annars hade mitt liv fort kunnat bli besvärligt. Blonda ekonompojkar är inte riktigt min stil.
Men det var kul, och det var intressant och jag ser fram emot att börja på en arbetsplats där människor faktiskt jobbar tillsammans och gör saker tillsammans. Hittills har jag alltid rått om mig själv, varit projektledare eller haft annat ensamarbete, och det har passat mig perfekt. Men jag tror att jag behöver lära mig att arbeta med andra. Grupparbetena under utbildningstiden var inte så lärorika som frustrerande tyvärr, så jag har en hel del att ta igen.
Jag tror att det här blir bra. Bortsätt från lönen så verkar allt vara toppen. Det finns goda möjligheter för mig att använda mig av mina kunskaper i juridik, avtalsskrivning och förhandling i tjänsten, jag får ha arbetskamrater och så är uppdraget på ett år, vilket innebär att jag har a-kassan tryggad. Och jag kan återuppta och göra klart mina studier efteråt. Jag kommer inte få en examen förrän vid 30, men vad fan. Det kommer ändå sluta med att jag jobbar som tekniker någonstans. Hell, rätt kläder och ett leende verkar kunna landa en vilka jobb som helst...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar