Del 3 av ett rollspelsscenario vi kallar En ny era.
Det enda ljuset i rummet kom från diskreta spotlights i taket, den dimmade sorten som ger ifrån sig ett mjukt, varmt sken. Det reflekterades i den blanka bordskivan, men lyckades inte leta sig in i hörnen av rummet. Det behövde aldrig konkurrera med dagsljus; rummet saknade fönster. Men det hade fått skina på dem, när de satt vid varsin enda av det långsmala bordet, med sina assistenter runt omkring sig.
Det hade lyst upp otaliga möten, där tunna mappar skickades runt bordet, där information utbyttes mellan människor utan namn; en tyst strid dem emellan. Kampen om maktbalans, men aldrig om herravälde. Allt handlade om balansen. För mycket ljus på ett ställe skulle bilda för mycket mörker på ett annat.
Det hade varit så enkelt, i slutändan. Staten och kyrkan. Det var det enda mänskligheten behövde. Innan Kriget hade forskare och politiker varnat om att mänskligheten var på väg att utrota sig själv. De hade målat upp en postapokalyptisk värld där mänsklighetens spillror kämpade tillsammans för överlevnad. Verkligheten hade visats att det behövdes mycket mindre än så för att samla mänskligheten under en fana.
Under Kriget hade några nationer utrotats totalt, men procentuellt, hur stora var förlusterna då? 27 miljoner människor dog sammanlagt, runt 15 % av jordens totala befolkning. Ytterligare någon miljon hade dött tidigare, i de inledande stridigheterna innan Kriget egentligen bröt ut. Det var ödesdigert, men knappast apokalyptiskt. Livet gick vidare. Två aktörer trädde fram, tog kommandot, skapade ordning. Det var ingen stadskupp. Det förekom knappt några protester. Under loppet av några år hade en multiregering bildats, med representanter för alla kvarvarande nationer.
Och sedan? Sedan hade det inte dröjt länge innan nationsgränserna löstes upp, människor flyttade runt, länder och nationalitet blev mindre viktiga. Och till sist var bara de två kvar. De var fortfarande kvar.
Kyrkan och staten, för människor behövde något att tro på och någon som ordnade deras vardag. Men bara en kyrka och en stat. Inga billaterala konflikter, inga mer krig. Inte ens etniska konflikter förekom i någon större utsträckning, men många etniska grupper hade fått ta de hårda smällarna under Kriget så det fanns inte så mycket glöd kvar. Dö för ditt land, och för din gud? Javisst, massgravarna går att öppna igen om du vill ha plats där...
Fortfarande rapporterade tidningarna om konflikter som blåste upp här och där, men fredsstyrkorna ordnade upp den typen av problem inom dagar. Och för mannen på gatan gick livet vidare utan större interferenser. En ny generation hade redan hunnit födas, och höll på att fylla igen luckorna efter dem som förlorats i kriget. Livet gick vidare, människor skötte sig själva. Och ”de”, staten och kyrkan, träffades i mötesrummet med det blankpolerade bordet och det dämpade ljuset, träffades enligt ett väldefinierat schema, och avgjorde mänsklighetens framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar