Förhållanden tar inte slut för att människor får tråkigt tillsammans. De tar slut för att människor låtsas vara den deras partner vill att de ska vara, och man orkar bara hålla det skenet uppe si och så länge. Eller så gör folk misstaget att tro att den de är tillsammans med kommer förändras, vilket är kanske en av de elakaste saker man kan utsätta sig själv eller någon annan för. Men vi tror och vi hoppas, och vi nöter ner oss själva och våra relationer med det hoppet.
Har du tänkt på hur många förhållanden som tar slut efter att paret just renoverat klart sitt hus eller lägenhet? Efter att barnet är fött? Vi gör saker för att hålla ihop, för att visa att vi är den vi bör vara, genom enkla, okomplicerade, praktiska saker. "Titta vi bygger vårt liv tillsammans". Bokstavligt talat. Men efter det? Efter det har man bara varandra, och det är då man inser att den man har inte är den man önskat sig. Vi tittar på varandra men ser bara en romantiserad bild av oss själva, eller möjligen möjligheten till en sådan bild; vi ser bilden i framtiden. Det kallas narcicism. Ett annat ord för det hela är kärlek.
Är jag då en kärlekshatande cyniker som tror att eftersom allt kommer gå åt helvetten ändå är det lika bra att aldrig försöka? Icke! När det gäller att stånga sig blodig mot en vägg står jag främst i ledet. Och jag menar det. Jag vill inte ge upp kärlek för att den gör ont och får mig att må förjävligt ibland, eller för att den effektivt krossar alla mina drömmar tillsammans med glas och tvingar mig att svälja skiten, en sked i taget. Jag vill fortsätta älska för att det, på sitt sätt, är underbart. Så; har någon där ute en vägg ledig? Min har som blivit lite utsliten.
P.S Våga inte ens påmin mig om den här posten när jag är på min nedåtspiral igen! Jag kommer förneka all kännedom om den. D.S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar