___
Brisen lekte med apelsinträdets grenar och fick de vissna blombladen att spridas över lunden. Hektor satt i skuggan av en cypress och beundrade utsikten.
"De har gjort ett fantastiskt jobb med det här stället"
Samtalspartnern, en ödla, tittade upp på honom innan den försvann ner i en klippskreva igen.
Och de hade gjort ett fantastiskt jobb. Jerusalem, redan från början hårt ansatt efter decennier av konflikter, hade förstörts totalt i kriget. Han hade sett arkivbilderna, det hade knappt varit mer än en grushög. Här och där hade människor, det kanske hundratal som överlevt den stora bombningen, rotat runt bland spillrorna efter mat och vatten. De hade förflyttats, naturligtvis, och hela Israel hade utdömts som en död zon. Fler skulle följa.
Krigshärd efter krigshärd hade exploderat. Kashmir,
Men det var vackert här, och så här många år senare fick man väl ändå anse att det inte direkt var farligt att vistas här. De skulle inte ha släppt in honom, eller någon annan, om det hade varit farligt. De var noga med sådant. Diskreta övervakningsrobotar fanns på de flesta ställen och såg till att hålla saker under kontroll. Inte för att det behövdes. Efter Kriget (det stora kriget, inte de där små drabbningarna de kallat världskrig innan de visste bättre) hade människorna tröttnat på våldet. Övervakningen var nu minimal.
Hektor hörde steg i gräset bakom sig, suckade tungt och ställd sig upp. Osäkrade pistolen. Fast det var ju klart, alltid fanns det orosmoment någonstans som behövdes tas om hand
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar