Den här posten kom jag på när jag skrev förra posten, som en spin-off på tankarna hur man framställer sig själv som social, trevlig osv. på intervjuer. Fast egentligen började det hela när jag satt och drack öl med några kompisar igår, efter intervjun i fråga.
De två pojkar jag var ute med pluggar båda data och gör båda två sitt yttersta för att det inte ska märkas. K styrketränar regelbundet, S försöker ge sken av att träna ibland, och båda två är ytterst noga med att försöka särskilja sig själva från ”nördarna”. Nu råkar då jag alldeles bestämt placera mig själv i nördkategorin, både när det gäller datorer, datorspel, rollspel och lite annat smått och gott. Jag trivs med det. Och jag vet att jag har det där monomana intresset för saker som krävs för att kunna bli ganska nördig, även om mina kunskaper i vissa frågor inte är så goda som jag hade önskat.
Så jag försvarade nördigheten... Försökte säga att jag själv knappast är särskilt social, att jag uppskattar att umgås med människor som spenderar en stor del av sin tid framför datorn, men jag fick bara det klassiska svaret tillbaka
”Äh, skitsnack. Du är ju jättesocial!”
As hell I am...
Här gör man tappra försök att faktiskt få fram en del av sanningen bakom den här fasaden, och så blir man inte trodd. Så klart.
Nej, det är inte uppmärksamhet och fåniga försäkringar om att jag visst är såååå socialt kompetent och bra på alla sätt jag vill ha. Vad jag vill är att folk ska se mina ansträngningar för vad de är – just ansträngningar. Jag är social och trevlig och glad ibland. Jag jobbar på det!
Jag känner mig mer social ibland och mindre social ibland, men det var riktigt länge sedan jag kände att umgänge med andra människor var helt okomplicerat och mentalt gratis. Jag gillar att umgås med folk, gillar att ta en fika då och då, kanske gå en sväng på stan eller sitta hemma och dricka en kopp te och diskutera. Men det kostar alltid, det gör mig alltid mentalt trött efteråt. Jag vill inte vara utan det umgänget, men jag vill ha rätten att reglera det, och jag vill att folk ska förstå att det kostar mig. Inte för att de ska tycka synd om mig, eller ta särskilda hänsyn eller någonting sådant, utan bara för att det är sant.
Han, x:et, var ofta rätt sur på mig för det här. Han tyckte att jag skulle sluta fåna mig och helt enkelt inse att jag hade roligt och släppa resten. Jag lyckades aldrig förklara för honom att det inte är så det funkar, inte är så jag funkar. Det kostar att umgås med människor. När det är roligt kostar det lika mycket som när det är mindre roligt. Jag får mer tillbaka om jag har kul, men det finns alltid ett pris. Alltid. Även efter de skönaste helger där jag fått leka och skratta och diskutera och göra precis det jag tycker bäst om, är jag mentalt slut. Resultatet är lite som att få tunnare hud ett tag. Helt plötsligt går allt in. Kommentarer tar mycket hårdare och inte helt sällan på fel sätt. Jag blir mer sårbar, för det har kostat att hålla väggen uppe och energin att fortsätta med det i samma utsträckning är slut.
Detta betyder inte att jag inte är beredd att betala vad det kostar. Men måste människor vara så enkelspåriga? Varför ligger det så djupt att misstro vad någon säger, om det strider emot vilket minspel de har? Det är så lätt att le... Det är så mycket svårare att erkänna sina brister. Så varför är det leendet folk tror på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar