Vägen hem

Det började bra. Det kunde ha blivit så bra. (Hur många historier börjar inte så?) Jag klarade mig till söndagen i alla fall, men sen slog ångesten till. Kanske var det för att jag skulle hem igen, och inte såg fram emot det.

Jag är så ledsen för att allt, allt är trasigt. Det hade varit lättare om jag kunde vara arg på Honom. Jag inbillar mig det i alla fall. Varje dag sa Han att Han älskade mig. Han trodde att han gjorde det, och det tog Honom nästan tre år att komma på hur det egentligen låg till. Och jag är inte arg... Jag är besviken, och jag känner mig lite sviken. Men jag känner också att jag borde känna mer, inte bara den här tomheten som gör att jag gråter ibland och känner av ångesten ibland men är alldeles slät och lugn på utsidan. Jag sitter och ser ut genom tågfönstret, en människa bland alla andra människor som ointresserat tittar på allt annat än sina medresenärer. Jag lyssnar på Assemblage 23, på låten Skin och inuti mig skriker Hon. Hur ont måste man ha för att skrika av det?

Shed your skin
Be who you are
Unencumbered by the weight
Of hiding every little scar

Han trodde att Han ville ha en flicka som var sin egen. Men det har ett pris att vara det min älskling, och du hade aldrig tålamod med att jag betalade det. Du hade aldrig tålamod med min osäkerhet och min vilja, mitt behov, av att leta efter svar. Jag är min egen, men inte utan att ifrågasätta det och inte heller utan behov av att bekräfta det. Jag vet att jag inte alltid är som de andra barnen, men jag finner en sådan oerhörd glädje i att mina tankar och känslor ibland delas av någon. Som när jag insåg att det fanns något sådant som polyamori, att det fanns en debatt kring det hela, att det inte nödvändigtvis var jag om bara inte visste vad jag ville, eller aldrig var nöjd. Jag läste hyllmeter då, och Han skakade på huvudet, log överseende och lät mig hållas. För Honom var det fånigt, Han förstod aldrig varför jag behövde spegla mig i andra för att förstå mig själv. Han var aldrig annorlunda. Eller särskilt insiktsfull.

Jag tror att det är ett mänskligt behov; att sätta rubriker på sig själv och sin omvärld. Att bryta ner saker i enheter för att förstå. Sortera blå bitar i den blå lådan och röda bitar i den röda lådan. Det spänner från fenomen som mode, till vetenskaper som psykologi. (Har du någonsin läst en klassificeringslista för psykiska störningar? Kände du behovet av att väga ditt beteende mot symptomen? Blev du nöjd när något stämde in?) Vi sätter rubriker på allt, klassificerar och begränsar. Och sen pratar vi om frihet, som om vi visste vad det var.

Tankarna for där jag satt på tåget, och jag började fundera över varför det inte bekymrade mig mer att vara parten som älskar mest i ett förhållande. Eller älskar alls. Han ljög för mig. Han sa att Han älskade mig, när Han inte gjorde det. Men det som sårar mig är lögnen. Mest i alla fall. Det är smickrande att bli älskad. Lyxigt. Något att se fram emot. Men bonusmässigt. Varför tycker jag så? Det känns inte riktigt friskt. Tanken känns självuppoffrande, men det är inte så jag känner. För vad offrar jag när jag älskar? Det är en så häftig känsla; jag vill ha den så mycket som möjligt och jag vill uppleva den så ofta jag kan. Och om den inte är besvarad? Det är olyckligt, för det finns en stor gemenskap i delad kärlek. Men samtidigt är inte min känsla mindre för att någon annan saknar den eller har en annan motsvarighet. Jag älskar intensivt och stort, men jag är väl medveten om att alla andra inte gör det. Det vore befängt att kräva det tillbaka. Fan vet vad som är fel i mitt huvud.

Världen är trasig men den visar det inte. Den här lägenheten, den ser ut som den alltid har gjort. Jag är samma person och det är Han också. Men allt är annorlunda, och inget är riktigt helt. Vi går runt här båda två, kliver försiktigt på den osynliga glödbädden, leker inte längre Familj men inte heller någonting annat. Och jag rymmer ibland och stänger av. Skrattar och älskar, räds och försöker hantera problem som är annorlunda problem, på ett annat ställe och i vad som känns som en annan tid. Men det finns alltid ett tåg hem.