Det slog mig precis att jag har börjat vara rädd för saker. Satt och läste igenom poster jag skrivit här på bloggen och insåg att det ordet har förekommit av och till. "Rädd". Jag var i princip aldrig rädd förut. Jag kunde så klart bli skrämd, och jag gillade inte skräckfilmer, men denna rädsla; att vara rädd för att göra fel, att vara otillräcklig, att inte veta, inte kunna, den är ny för mig.
Eller ny... Nyupptäckt iaf. För jag har varit rädd de senaste 1-2 åren inser jag nu. Jag har varit på min vakt över att göra fel och orolig över konsekvenserna. Det är därför Kit försvann. Hon tröttnade på mig till slut. Kit är inte rädd; hon kan bli arg, ledsen, glad, upprymd, men det ligger inte för henne att vara rädd.
Vem är du säg?
Del av den kraft vars lott
det är att alltid vilja ont
och alltid verka gott
Jag vill vara bitig och självständig, och det är jag också till stor del. Men jag har också denna förbannelse över mig som gör att jag hela tiden finner mig i situationer där jag jobbar för att verka gott, göra bra ifrån mig, hjälpa. Och in träder rädslan, och skulden över att inte vara tillräcklig.
Tala om för mig att jag är bra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar