Jag är svår att ta hand om, vilket Han fick erfara. Det är frustrerande att se människor må dåligt och göra sitt bästa för att de ska må bättre, utan att lyckas. Det äter på en, på ens självkänsla.
Jag är svår, men inte omöjlig. Folk tror ofta att det som tröstar och hjälper andra bäst, är det som de önskar åt sig själva. Jag är knappast bättre själv. Ibland fungerar det, om man är tillräckligt lik den man försöker ta hand om, ibland inte.
Jag har två goda vänner som jag inte umgås med så mycket som jag skulle önska. Just nu är det extra svårt; de älskar varandra, letar hus, funderar på barn. Jag är glad för dem, men det gör det svårt att... Skitsamma. När jag mår dåligt är jag ändå där ibland. Det första som händer när jag kommer in genom dörren brukar vara att jag får en kopp te och en smörgås. Inga kramar, inget "hur mår du" eller "det var bäst det som hände", eller "du fixar det här". Te och macka.
För det är en gest jag förstår. De tar hand om mig på mitt sätt, inte på deras sätt. Jag blir väldigt glad för sånna saker. Löjligt glad kan tyckas, för något litet, praktiskt, mundant som någon gör för mig. Jag vet inte riktigt varför det är så här. Jag minns inte om det alltid har varit så. Men jag vet att jag fick lära mig hantera kroppskontakt, att det tog tid, och att jag fortfarande måste vara trygg för att den ska trösta. Hur ofta är man trygg när man mår dåligt? Jag har en bit kvar att gå på den vägen. Tills dess tar jag mig friheten att bli glad över saker som te och mackor, och över rävteman.
Föresten; Vad säger det om mig att mina två favoritserier just nu handlar om:
1) En rödhårig kvinna med något bristande sociala förmågor och seriösa issues pga frånvarande familj
och
2) En cynisk man med trasigt ben. Höger ben i hans fall, men ändå.
Antagligen ingenting. Men Freud skulle säkert gilla att spekulera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar