Jag vill inte sova. Har inte lust att sova. Det är ju så urdumt; jag är hur trött som helst och jag har inga vettiga skäl till att vara uppe. Det spöregnar ute, och ljudet av regnet mot rutan gör mig inte gladare.
Det är av någon anledning alltid jobbigt så här dags på dygnet, och ju senare, eller närmare morgonen det blir, desto mörkare blir tankarna. Jag undrar varför jag fungerar så. Jag tror att det inte är ovanligt att känna så, men jag vet inte varför. Vad är den rimliga förklaringen till varför en människa bör känna sig mer ensam, mer ledsen, kl 2 eller 3 på natten, än 2 eller 3 på dagen. Det handlar inte bara om ljusmängd. Inte för mig i alla fall. Vintern är inte värre än sommaren. Möjligen är våren dock värst. Jag tror att alla mina senaste förhållanden har tagit slut på våren.
Jag vill inte sova, och jag vill inte spekulera i varför, för det skulle på något sätt göra mina misstankar sanna. Och det jag misstänker är fånigt. Men hur ser man skillnad på någonting som verkligen är ett fånigt beteende, och någonting som man bara inte vill tänka på för att det skulle vara för jobbigt att hantera?
Jag tycker att många av mina beteenden är fåniga, och jag tycker det är fånigt att jag hänger mig åt dem. Vare sig de har en äkta grund eller inte är de inte önskvärda, så jag borde sluta med dem. Men det är Fröken 1’s fel. Det är hon som ger sig hän. Fröken 2 tycker det hela är ohyggligt pinsamt. Fast fan ska veta att hon inte står högst upp på min tio-i-topplista hon heller. Hon får mig att säga saker till folk, just på grundval av att de är sanna (sakerna alltså). ”Det är sant, alltså säg det”. Gissa hur uppskattat det är? Skrämmer skiten ur folk... Fröken 1 hade föredragit att ha mystiska, mörka hemligheter. Fröken 2 gör en flash-animation för att tydliggöra sin ståndpunkt.
Jag vet inte vem av dem som inte låter mig sova (läs; jag förstår inte mekanismerna bakom mitt behov av att hålla mig vaken). Men jag vet att jag är behagligt ångestfri när jag är så här trött. Jag är tämligen deppig, jag känner mig kass och jag har ont, men jag har inte ångest. Kanske är det skäl nog att gå sömnlös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar