Kontakt

Så vad är det med mig och fysisk närhet egentligen? Alla som känner mig ens lite vet att jag avskyr att krama på folk. Jag finner den gesten konstig. Jag vet att den inte är meningslös i en objektiv bemärkelse, den betyder ju uppenbarligen någonting för andra, men jag vet inte vad den skulle betyda för mig. Samtidigt vet alla som någonsin haft en fysisk relation med mig att jag älskar att ligga med huvudet i någons knä, sova riktigt nära någon eller gosa folk i håret och själv bli gosad på. För att inte ens tala om närheten i sex...

Tyvärr verkar det inte vara så enkelt att jag gillar fysisk kontakt med folk jag har en fysisk/känslomässig/whatever relation med (grupp A), men ogillar närhet med vänner (grupp B) och annat löst folk (grupp C). Som exempel kan jag nämna att jag blir rädd, allvarligt rädd om någon rör vid mig när jag inte är beredd på det. Det hände i ett kök här om förut. Jag stod och pysslade med någonting, och han (grupptillhörighet A) la handen på min höft. Jag blev skiträdd, pep till och skyllde på kittlighet. Men jag är inte kittlig, och det är inte första gången något sådant händer.

Inte helt sällan är just köket skådeplatsen. Jag står och gör någonting och någon kommer för nära mig bakifrån, utan att jag hinner se dem. Och där står jag med en diskbänk framför mig och en person bakom mig – och ingen väg ut. Det är egentligen inte så att jag tror att de ska göra någonting otäckt, det är bara en hotfull situation. Även efter att jag blivit medveten om deras närvaro, faktiskt.

Det är lite annorlunda med kramar. Jag är inte direkt rädd för kramar, jag bara tycker att de är besynnerliga. Vad vill folk säga genom att krama på mig? Inte är det ”Hej” i alla fall, den frasen är tämligen lätt att yttra muntligt... Vill de säga att de tycker om mig? Det skulle ju vara applicerbart på grupp A och B, men knappast grupp C som ju inte känner mig. Men att grupp A och B tycker om mig är på ngt sätt en förutsättning för att de ska välja att umgås med mig, så varför kramas?

Och ja, jag inser att kramar kan ha olika funktioner för olika grupper. Men den enda grupp som kan krama på mig i alla lägen utan att jag tycker att det är skumt, är fulla killar på krogen. Det är i alla fall tämligen uppenbart vad de vill...

Jag blir inte nödvändigtvis tröstad av fysisk kontakt heller, vilket är tråkigt för det verkar göra bra saker för andra, och jag avundas dem det. Men observera det där ”inte nödvändigtvis”, för det har funnit tillfällen när det har känts helt rätt att gråta ut i någons famn. Det verkar vara ett nödvändigt, men inte tillräckligt kriterium att den som kramar om tillhör grupp A, vilket är den enda korrelation jag kan se. Allt annat är ett mysterium.

Det kanske bör nämnas att fysisk kontakt inte direkt var något som förekom när jag växte upp. Eller, det fanns ju den där sorten där man förväntades krama farmor och ge henne en puss på kinden, fastän hon luktade konstigt och man egentligen inte tyckte om henne. Men jag tror att brist på vana hemifrån inte är hela förklaringen. Min mor klagade ofta på att jag inte ville bli kramad, inte ville sitta i knäet eller så när jag var yngre. Själv har jag nästan inga minnen från när jag var liten, men någonting i mitt bakhuvud säger att det kändes konstigt, krysstat redan då. Fysisk kontakt var inget man hade för att man älskade varandra, utan för att det hörde till ritualer; till hälsningsritualerna, till föräldrar-barnritualerna...

Det gör säkert sitt till att jag (på grund av en trolig nervskada) numera faktiskt får fysiskt ont av beröring, på mina dåliga dagar. Att bli klappad på, eller bara ha ett klädesplagg som stryker mot huden, kan orsaka en brännande smärta, som vid solsveda eller skavsår. Inte den bästa förutsättningen för att lära sig gilla fysisk kontakt, tyvärr.

Fast jag är faktiskt ganska vettig numera, har ett mycket mer normalt förhållande till kroppskontakt än jag hade för bara några år sedan. Jag kan tycka om att hålla någons hand när jag går på stan, ibland. Jag kan krama om E (fastän hon tillhör grupp B), för att hon har jobbat hårt och hjärtlöst på att vänja mig vid den behandlingen. Det är nog mycket tack vare henne och J som jag har vant mig. Synd bara att E bor 40 mil härifrån och att J är en jävla skithög.

Men jag saknar fortfarande den där genuina känslan som många verkar få av att bli kramade på, klappade på. Jag kan ibland känna att jag skulle vilja krama om någon, någon som till exempel är ledsen eller som jag vill visa att jag tycker om, men det känns bara... fel. Jag vet inte hur jag ska göra. Och jag misstänker att de genast skulle märka att något ändå var konstigt om jag försökte, vilket ju skulle förstöra hela upplevelsen

En sak som slår mig medan jag skriver är hur känslomässigt distanserad jag är från det här. Jag behandlar det hela som om det vore ett matematiskt problem, vilket ligger ganska långt ifrån mina vanligen lite mer känslomässiga poster. Eller så är mina andra poster inte särskilt känslomässiga, och det här bara är ett sätt för min hjärna att leta efter orsaker och förklaringar till en social brist hos mig själv, som jag helst skulle ha varit utan.