Idag lämnade jag in mitt första uppsatsmanus. Och om jag hade producerat ens hälften så mycket som jag har stressat och angstat hade jag i vart fall haft en gedigen grund. Nu var så inte fallet. Fast just nu spelar det mindre roll; jag är bara så otroligt lättad över att ha kommit förbi detta första steg.
På måndag har jag avstämningsmöte med min handledare och därefter följer ca 20 dagar av ny angst och ny stress med att göra det sorgliga ting jag lämnade in idag till en gedigen vetenskaplig avhandling. För jag kan som inte nöja mig med att skriva någonting halvdant som just så pass tar mig över gränsen för godkänt. Jag vill producera någonting av vetenskaplig vikt, någonting värdefullt, läsvärt och inte minst språkligt vackert. Prestationskrav? Jag?
Jag tänkte lägga upp en länk till uppsatsen här så att den som önskar ska kunna läsa den och kommentera om de så vill. Tanken är att sagda länk ska komma upp under helgen men jag orkar inte offentliggöra det där manuset riktigt ännu. Jag vill få en paus från det innan jag läger upp det. Det är svårt att svara på varför, men det känns så. Just nu vill jag inte ens se filen.
Jag pendlar dock mellan hopp och förtvivlan (min kanske vanligaste sinnesstämningskombination) inför måndagens möte. Å ena sidan kom jag på, strax efter att jag lämnat in manuset, att det inte alls behövde vara så färdigt som jag hade fått för mig till detta första avstämningsmöte. Så den uppsats jag har skrivit är klart mycket mer välstrukturerad än vad som krävs. Å andra sidan är analysen så grund att inte ens en plattmask skulle kunna drunkna i den.
Därför hoppas jag att min handledare kan ge mig lite vägledning i frågan, för jag tror fortfarande på ämnet, brinner för det och vill gärna utveckla det. Tyvärr har min hjärna passligt nog tagit semester just när analysen skulle till. Och sen så försvann ju filen som bekant, så den analys som jag lyckades återskapa lämnar milt sagt en del övrigt att önska.
De senaste dagarna är det alltså Fröken 2 som har gått på högvarv. Hon har tvingat mig att skriva fastän motivationen varit bibliskt låg, och hon har tvingat mig att sluta när jag hållit på att somna framför skärmen. Kanske är det därför föga förvånande att jag, nu när jag tillåtit mig själv att slappna av i fler timmar, hör Fröken 1’s ynkande i bakhuvudet. Hon blev inlåst i garderoben när Fröken 2 for fram, så att hon inte skulle höras och därigenom inte ha möjlighet att ställa till med någonting.
Hur som helst; nu hörs hon. Inte särskilt mkt, minde you, bara som en viskning i bakhuvudet, som enstaka bilder som dyker upp på näthinnan. Hon talar om att lägga huvudet i någons knä, att bli klappad på, att få sig te serverat. Hon viskar om det där solskenet man kan hitta i vissas ögon, om man ler mot dem, när de ler tillbaka. Som tur var hörs hon inte särskilt väl, för jag har varken tid eller möjlighet att ge utlopp för hennes önskemål.
Men när jag ligger nerburrad under mitt duntäcke, sådär precis innan jag ska somna, tar jag mig ändå friheten att drömma lite och minnas lite. Och att sakna den där varma känslan och pojken som fortfarande ger mig den. För att inte ens tala om sexet... Nämnde jag att sexet är jävligt bra? Men det finns inte tid, inte tid och inte heller ork så där fullt ut. Det är väldigt synd. Oh well. Kaos och hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar