Mening

Jag vill inte, men kan inte låta bli att tänka i termer av att saker är meningslösa. Som om det fanns en motsats, som om de hade kunnat vara meningsfulla. Det finns ingen mening, jag tror inte på den, men ändå samlas min ilska i det ordet. Jag kan inte förklara vad jag menar riktigt. Du kanske förstår, kanske inte.

Pixel blev överkörd på en 30-väg, av en ambulans på väg upp till ett hus. Min svarta kisse var stor och stark, men bilar är större. Han dog direkt, och ambulansföraren tog hand om honom, tog sig tid att ringa oss och säga vad som hänt, var han fanns. Jag och P var och hämtade honom där han låg vid vägkanten. Han var ganska trasig, min älskade, vackra, svarta kisse, men hans päls var lika mjuk som vanligt. Jag klappade lite på honom innan P lyfte över honom till lådan vi hade med oss. Vi ska kremera honom imorgon, när djursjukhuset öppnar. Först tänkte vi begrava honom, men kremering är ett mer praktiskt alternativ. Pragmatism är min starka sida.

Varför händer det här? Vilken meningslös fråga. Ja, här är ordet meningslös äntligen tillämpbart – men först när jag applicerar mänskligt tänkande på världen. Men det är mitt applicerande som är meningslös, inte skeendena i sig. De bara är.

Det här hände för att det hände. Det hände för att han var ute. Men Hastur dog inne, i mitt kök, för knappt ett och ett halvt år sedan. Att hålla kräken inne hjälper dem inte nödvändigtvis att överleva.

Pixel hade allt man behöver som katt här. Han hade skog och trädgårdar och en å att jaga grodor i. Han var en bortskämd katt. Det var värt risken att ge honom det. Jag kommer att fortsätta låta Tilde springa ute som hon vill. Det här var ett beslut jag tog för länge sedan – att begränsa mitt liv med allt vad det innebär att ha djur, att bo där kissarna har bra förutsättningar till att få vara ute, och att inte låta min rädsla för vad som trots allt kan hände dem begränsa deras liv. Jag vet att folk har ifrågasatt det beslutet förut, och de kommer att fortsätta ifrågasätta det nu. They can go fuck themselves.

Det här är i vart fall tillräckligt stort för att jag ska slippa gråta. Äntligen, äntligen inser min trasiga själ att det vore meningslöst. Jag är skitledsen, jag är arg, arg på världen och jag är ännu mer trasig än jag var förut. Och jag får vara det ifred, utan att förstöra allt med gråt. Det är jag tacksam för. Jag får sörja i fred.

Jag vet att de här kommer att göra mig rädd, ännu mer rädd för att de som står mig nära ska dö. Det har varit en rädsla jag inte kunnat skaka av mig sen min pappa dog när jag var 17, och den har inte blivit mindre av att dessa djur jag älskat, som jag investerat så mycket känslor i, har dött ifrån mig. Det kommer att innebära att min fantasi får fritt spelrum med allt som kan tänkas ha hänt om jag inte hör från folk när jag vill.

Jag ber verkligen, verkligen om ursäkt för detta. Jag kommer att vara skiträdd en period för att otäcka saker ska hända med er. Det kommer gå över. Stå ut, snälla. Jag försöker att inte låta den rädslan ta över, men samtidigt har jag lärt mig att se på världen som den ser ut, inte som jag vill att den ska se ut. Och i den verkliga världen blir jag nojig efter att någon som stått mig nära, må det vara djur eller människor, har dött. Det är så här det är men det går över. Jag sörjer. Världen går vidare.