Poly

Det är väldigt befriande att läsa saker som DN’s artikel om polyamori, för den bekräftelse för mina egna känslor och funderingar som det ger. Jag är fast övertygad om att människor behöver spegla sig i mänskliga beteenden för att kunna både behålla och utveckla sin identitet. Samtidigt är det trösterikt att läsa om någon som en polyamorös relation fungerar för, att allt det där med osäkerhet och svartsjuka och behov av bekräftelse faktiskt går att lösa.

Jag funderar ibland på om polyamori (eller relationsanarki som ibland används synonymt, men egentligen inte betyder samma sak) kommer att vara lika accepterat som homo- och bisexualitet om några generationer. Eller är det en fluga, lite som ”fri kärlek” var på 60- och 70-talet? En kuriositet som kommer glömmas bort?

Jag hoppas verkligen inte det. Polyamori är den första relationsform som lyckades tillgodose mitt behov av bekräftelse, uppmärksamhet och kärlek. Och det inte i första hand genom mängden relationer, utan att den eller de relationer jag har haft har varit så pass ärliga och kommunikativa. Det måste de vara, annars skulle ingenting fungera. I en monogam relation är det lätt att ta sin andra part för given, men i en polyamorös relation, ens en som för tillfället är singulär, är det mycket svårare att hamna i den fällan. Min erfarenhet av det hela är att människor anstränger sig mycket mer och faktiskt jobbar på sina förhållanden då och då.

I ärlighetens namn ska väl sägas att saker kan och har gått åt helvete ändå, polyamori eller ej. De har gått åt helvete när någon (eller kanske båda...) slutat lyssna, slutat visa förståelse, slutat ge bekräftelse. Ingen relationsform är idiotsäker. Men polyamori har i vart fall en inbyggd checklista för saker man bör tänka på för att inte såra människor gruvligt. Och det ger mig utrymme, utrymme för äventyr och för drömmar och för att vara en egen människa, även mitt i ett förhållande. ”Jag vill varken tvinga någon att stänga dörren till resten av världen eller tvingas till det själv” som Johanna i artikeln uttrycker det.

Tråkigt nog verkar den här synen på förhållanden provocera människor otroligt mycket. Aldrig har jag sett människor så monogama (samma människor som hoppat mellan förhållanden, som varit otrogna utan att blinka...) som när jag, genom min alldeles personliga åsikt om vad jag vill ha ut av mitt liv, stött mig med deras uppfattning om vad som är Rätt och Fel. Fast det är ändå bättre att folk öppet tar en diskussion, än när de liksom låtsas att det är klart att det är ok för mig att känna så, fastän man ser på dem hur mycket de misstycker. Precis som vissa äldre människor, när homosexualitet kommer på tal. Klart de aldrig skulle tala illa om det, meeeen...

Oh well, enough ranting allready. Vad jag ville egentligen var att posta länken till den där artikeln. Se det som den här månandens spridning av evangeliet från min sida ;)

P.S Och så en annan artikel ur samma serie, om en förvånansvärt klok och insiktsfull man. Kan man bygga sig en sådan i provrör, tro? D.S

P.S 2 För er som undrar mer om poly, finns här Poly explaned D.S