Val

Jag har just skrivit, och sedermera raderat, en lång och självömkande post om de val jag gjort i mitt liv. Den handlade om pojkar som vart dåliga för mig, om alkoholkonsumtion och om hur jävla synd det är om mig i allmänhet. Det är för lätt att fastna i ömklighetens träsk, och det var inte det jag ville skriva om. Vad jag ville skriva om var hur jag alltid fattat mina egna val, på mina egna grunder. Hur det har gjort mig till den jag är, med allt det bra, och allt det dåliga. Och så ville jag skriva om att jag har bestämt mig för att ta in lite mer kaos i mitt liv.

P har köpt en bostadsrätt, han ska skriva på kontraktet på måndag. Och jag har inte råd att bo kvar har, har försökt att hitta någonstans att bo i nästan tre månader nu med väldigt nedslående resultat. Jag vet inte varför det är så svårt för mig att hitta någonstans att bo nu. Jag har flyttat runt hela mitt liv, har bott på fyra olika adresser på sex år, bara här i stan. Det har alltid gått att hitta lägenhet förut. Dessa historiska fakta är dessvärre inte till mycket hjälp nu.

När P sa att han köpt sin bostadsrätt tänkte jag att jag i vart fall skulle bo kvar här tills jag hittade något bättre, billigare ställe. Men det är inte en ekonomiskt fungerande lösning. Istället ska jag säga upp lägenheten nu. Jag ska fortsätta bo här under uppsägningstiden, så länge som jag kan fortsätta dela hyran med P. Och sen får vi se vart jag hamnar. Jag har också slagit fast mina förut lite dimmiga tankar om hur jag kan tänka mig att bo. Jag ska inte flytta in i ett hål i väggen, jag ska inte hyra någonting i 2:a hand. Jag ska inte behöva pendla. När jag flyttar in någonstans så ska det kännas rätt, annars skiter jag i det.

Just nu känns det lite som att kasta sig ut utan skyddsnät; jag har alls inga garantier för att jag hittar någonstans att bo tills det är dags att flytta. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra om jag inte gör det. Kanske stuvar jag in alla mina saker i ett förråd någonstans och hyr in mig i ett möblerat rum tills vidare. Det skulle innebära att jag fick lämna ifrån mig den återstående kissen till P under tiden, och bara tanken på att göra det gör ont i hjärtat. Men jag vet att jag löser det på något sätt. Jag har överlevt kaos förut; den får mig att agera. Och allt är bättre än denna tunga, gråa melankoli som ligger över mig som en blöt filt.

Jag undra om detta är ett klokt val. Men det kanske spelar mindre roll. Det viktiga är att det är ett val, aktivt och medvetet. Det viktiga är att jag är på väg någonstans igen, och det spelar mindre roll vart.