P och jag har en spännande relation till varandra numera. Den kan sammanfattas i att vi har kvar alla dåliga saker från när vi var ihop, men har frånsagt oss alla de bra. Hans stora grej är att behandla mig som om jag vore ett ansvarslöst barn, i behov av en fast hand och ett vakande öga. Och ja, det här är alltså samma kille som inte kan hitta sina egna kalsonger hemma, utan att först fråga mig.
Jag var bortrest i helgen. Jag har tagit det lugnt, gjort vad jag velat och haft det helt underbart på många sätt. Mitt i det här ringer P. Minns inte vad hans huvudskäl för samtalet var, men han hann i vart fall få med lite välmenta förebråelser för att jag inte fått tag på min nya hyresvärd ännu. Det är som att lyssna på sin tandläkare som vänligt förmanar om att man måste borsta tänderna annars får man hål, lilla vän.
JAG VET!
Och idag hann jag precis kliva in genom dörren innan det satte igång igen. Jag borde fota den här lägenheten för att öka chanserna att få den uthyrd snart. Jo, jag vet... Jag borde verkligen göra det nu, med detsamma. Detta har han tjatat om i snart en vecka nu. Och jag vet att jag borde fota den. Men jag vet också att för att jag ska kunna fota så behöver jag först storstäda. Och jag känner inte för att städa ikväll. Jag känner för att sitta vid datorn och ta det lugnt och inte göra någonting vettigt, för nästa vecka kommer vara ett stressigt helvete. Jag behöver dessa luckor i världen där jag får krypa ihop och ta igen mig. Där jag kan njuta lite, och inte tänka på allt som måste göras.
Men P, kära, välvilliga P är en mästare på att rycka tillbaka mig till världen med sina åsikter om att jag borde skriva uppsats, jag borde lägga ut annonsen, jag borde gå till läkaren.
OCH JAG VET!!
Jag vet att jag borde, jag behöver alls inte få dessa monologer levererade. Jag vet precis vad jag borde göra och det äter på mig varje dag. Jag är inte en imbecill. Jag inser allt detta. Jag gör undan saker i den takt jag hinner och kan. Jag gör det så mycket att jag nästan tappar mig själv, så mycket att jag nästan skurit bort allt som är roligt i mitt liv för att jag inte orkar med det.
Det finns så mycket jag saknar. Alla vilda diskussioner jag brukade ha med människor exempelvis. Den intellektuella stimulansen är nästan helt borta nu, dels för att jag inte har tid att träffa mina vänner lika ofta och dels för att när jag tar mig tid att komma iväg och ge någon min odelade uppmärksamhet är jag så trött att hjärna stänger ner allt utöver de allra viktigaste funktionerna.
När jag är ledig, när jag så att säga inte behöver tänka för att överleva, så känner jag mig så oerhört ointelligent. Det är som om jag behöver ladda upp batterierna innan jag kan sätta igång och fungera igen, men jag hinner inte få dem fulladdade innan det är dags att återgå till allt det som kräver saker av mig igen. Jag har aldrig batterier nog för att fungera om jag inte verkligen måste. Det stör mig. Jag avskyr att känna mig dum.
Det blir väl bättre snart, antar jag. Snart har jag flyttat och snart har jag blivit av med uppsatsen, i vart fall för denna gång. Men det hjälper mig inte nu. Nu skulle jag behöva att människan som jag bott med i två år har vett nog att låta mig vara glad när jag kommer hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar