Lyssnerskan

Vad vill du?

Det där är ingen bra fråga. Jag vill väldigt mycket, men jag behöver väldigt lite.

Jo, du brukar påstå det… Så vad saknar du då?

Är du där nu igen?

Ja, jag är där nu igen.

Jag saknar någon som lyssnar. Människor är så väldigt dåliga på det. Efter en kort stund slutar de att lyssna och börjar reagera istället. Reagera kan jag göra själv. Det jag behöver är någon som lyssnar, som lyssnar på allt, även på det jobbiga, även på det lilla. På alltsammans. Om och om igen, bara lyssnar tills jag berättat så många gånger att jag fått ur mig alltsammans.

Reagera kan du göra själv.

Ja. Jag är också dålig på att lyssna. Jag vill inte veta. Jag vill inte höra när hon beklagar sig, ändlöst, meningslöst.

Allt hon vill är att du lyssnar på henne. Verkligen lyssnar. Du är din mors dotter.

Nej.

Det kommer jag aldrig att vara.

Så vad är skillnaden?

Jag vet inte.

Eller jo, det gör jag visst! Men jag vill inte prata om henne. Hon är perifer.

Du kan skriva allt här. Etern lyssnar.

Mm, jag har funderat på det. Men det vore inte samma sak. Jag har diktat den där textens upplägg i huvudet många gånger och innehållet är rätt. Men publiken är fel, det hela blir fel. Jag vill inte ge bort det jag har att säga så lättvindigt…

Vad är viktigast; mediet eller konsekvensen?

Don’t get smart om me. Det finns flera konsekvenser här.

Den ena är att du får ur dig allt. Det skulle du behöva. Även små oförätter blir bittra genom åren.

Det andra är lyxen och värmen och närheten i att ha en lyssnare.

Du behöver en psykolog.

Jag behöver en människa. De är viktiga, även för mig.

Även för dig? Ha!

Jaja. Jag var retorisk.

Sluta vara retorisk och återgå till att vara rationell.

Vet du, jag ids inte riktigt med det. Rationell kan jag vara sen. Och var har du din syster idag då?

Vet inte. Jag tror att hon är och är kär.

Ah. Lucky bastard.

Berätta för mig hur världen ser ut.

Världen är en stad i öknen. Jag går i utkanten och…

Nej, den andra världen!

Världen är en trädgård fylld med blommande fruktträd. Och röda blommor. Jag antar att det är tulpaner. Jag ser det hela genom mitt köksfönster och så här i skymningen är det helt underbart vackert.

Vad gör dig mest ledsen?

Det vackra. Jag vet inte varför.

Ibland blir jag bara så läss på dig.

Mmm, tack detsamma. Det är rätt mycket ditt fel att jag kan tänka så här.

Och jag är ditt fel.

Förvånansvärt lite är mitt fel. Utöver er då. Men förvånansvärt lite annat. Det är rätt lyxigt.

Och lyssnandet?

Jag vet inte. Kanske klarar jag mig utan. Eller i alla fall med den vanliga vardagsdosen av lyssnande som jag faktiskt får.

Kanske fortsätter du drömma?

Jo.

Jag tror inte jag kan sluta.