Ibland undrar jag hur osmart man kan vara med en IQ på 120+. Svaret är naturligtvis ”Nästan hur osmart som helst” vilket säger en del både om IQ-måttet och om mig.
It’s been one of those days. Allt möjligt har blivit fel från början till slut och när Det Jävla Skitspelet satte sig på tvären höll jag seriöst på att börja gråta i ren frustration. Och så har jag så klart Fröken Två i bakgrunden, med korslagda armar och snörpande mun, som säger ”Och hur intelligent är det att bli ledsen över att ett datorspel inte gör som du vill?”
Men tack då. För det handlar ju naturligtvis inte om att det är ett datorspel. Det hade kunnat vara en bil eller ett mattetal eller vad som helst annars som inte funkade hur jag än vände och vred på det. Fast samtidigt så tror jag att jag har mycket mindre tålamod med mig själv än vad som är strikt nödvändigt när datorer är involverade. Och så handlar det så klart om att jag vill umgås med M för jag saknar honom så det är fånigt. Och jag kan inte. Och då blir jag frustrerad. Och så blir jag ledsen. Och sen spelar det ingen roll hur intelligent jag är för datorn är fortfarande Dum.
Man skulle kunna tro att det liksom var läge att lägga ner där. Kanske krypa ner i soffan, se en film, klappa katterna osv. Eh, nej. Nej, det hade ju kunnat skänka mig någon typ av själsro – gud förbjuder! Nej, istället tackade jag ja till P’s inbjudan att se på film hemma hos honom. Let me re-cap; jag är alltså arg och frustrerad och på gränsen till ledsen, och jag bestämmer mig för att det är en bra ide att umgås med mitt ex…
Jag vet hönsägg som är smartare än såhär.
I vilket fall; jag går dit, får lite kvällsmat, och så börjar vi snacka. Och någonstans nämner jag att jag är frustrerad över saker i mitt liv, bl. a över att jag inte kan avgöra om jag är lat eller om jag bara inbillar mig att jag är det.
Att säga något sådant till P är som att vifta med ett rött skynke framför den redan uppretade tjuren. Naturligtvis följde en diskussion som hämtad från vår sista tid tillsammans, där båda två gjorde sitt yttersta för att provocera den andra. Och naturligtvis vann jag, för P har inte en argumentativ susning mot mig. Vilket han vet, vilket gör honom extra irriterad.
Och det spelar ingen roll att han drog det här lika mycket som jag, för jag borde ändå haft vett att säga nej och bara hålla käften. Det är en erkänt dålig ide att försöka ha någon form av teoretisk diskussion med P. Särskilt en som handlar om hur man ser på ens liv. Jag vet det här mycket, mycket väl. Jag har hjärnkapaciteten till att dra långtgående slutsatser om ett paradigms inflytande på gängse rättsnormer, men placerad i ett rum med någon jag känner utan och innan beter jag mig fortfarande mer än nådigt hjärnstört.
Vad fan ska man med de där 120 poängen till egentligen? Kan jag få köpa lite smarthet för mina?
Nåja, nu känns det bättre iaf. Jag mailade P nyss och bad om ursäkt, och även om jag inte vet om jag bad om ursäkt för att jag betedde mig dumt eller om jag gjorde det för att det alltid kan reta folk att man är ödmjuk och insiktsfull innan de hinner vara det, så är jag i vart fall inte lika frustrerad på mig själv längre. (F.ö uppskattar jag att folk säger åt mig när jag beter mig dumt mot dem. Det är lite därför jag skriver det här – om jag gör så här mot någon av er så slå mig!)
Nu ser jag fram emot MS besök nästa helg, för äntligen får jag träffa någon som inte går i taket för att jag egentligen är minst lika intresserad av hur folk säger saker som av vad de säger. Och som vet vad ett cirkelargument är. Och så ser jag fram emot att få bli en bild på en vägg. Jag behöver bli påmind om sånt ibland. Det var bra att jag blev det ikväll. Jag har skygglappar när jag är frustrerad, och allt som finns är det jag ser. När allt jag ser är ett skitlass, well, skit, är det bra om någon vrider mitt huvud i en annan riktning.
Nåja, så är det iaf. Nu är det sovadax! Natti!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar