Jag vill så gärna förklara mig, göra mig förstådd. Men det verkar snarast som om alla mina försök att reda ut vad jag egentligen menar snarast leder till att jag snärjer in mig mer, och gör folk ännu mer frustrerade på mig. I slutändan sitter jag där och känner mig värdelös för att jag inte kan förklara. Och konstig, och ensam.
Det känns ibland som om alla jag möter har en åsikt om hur jag är, om vem jag är, som inte stämmer överens med min självbild. Åsikterna varierar hejdlöst från negativa till positiva, men vad hjälper ens det sistnämnda, när jag alls inte kan identifiera mig med dem? Så jag försöker jag förklara. Se därefter föregående stycke...
Jag har fått höra att folk är rädda för mig. Ja, det låter oerhört fånigt, men så är det. Sedan så finns det ju de som ”tycker om mig för att jag är så speciell”, vilket känns som en komplimang, men bara när jag inte är ledsen. Då känns det som ännu en spark i njurtrakten. Jag vill inte vara speciell. Jag vill att folk ska fatta.
Det händer att jag blir föremål för ganska stora konflikter. Jag drar mig inte för dem, vilket verkar vara ännu en sådan där ”speciell” egenskap. Sist det hände slutade två goda vänner till mig bjuda med mig på den bekantskapskretsens aktiviteter, för att jag inte kunde komma överens med den enas flickvän. Han slutade i princip att prata med mig, trots att vi känt varandra i många år. Det sårade mig oerhört att de valde bort mig för att de inte orkade med den konflikten. Det sårade oerhört att de valde bort mig för att det var enklast så, för att de inte orkade göra något för att hjälpa oss att lösa problemet. Det var inte jag som drog igång det hela; åtminstone känner jag det inte så. Men jag var som jag brukar vara – kritisk, pragmatisk. Jag argumenterade kanske lite väl kallt och hade förmodligen inte nog med tålamod. Jag förstår deras val; det var rationellt. Men det sårade likväl.
Jag går på utsidan av glasväggen. För mig är inte ökenstaden konstig; inte heller öknen. Men jag tror att de som ser mig inifrån, genom glaset, ser en förvrängd och konstig bild. Jag har inget behov av att strikt följa normer, jag behöver inte vara på insidan. Men jag blir så ledsen på att människor verkar se mig som någonting så underligt. Så jag försöker förklara, men gör fel, använder fel ord, kanske fel språk. Konsekvensen blir i bästa fall ett helhjärtat försök av motparten att förstå saker som jag knappt kan inse är problematiska. De får en liten rynka i pannan, medan jag snärjer in mig djupare och djupare och bygger på känslan av att inte bli förstådd.
Ändå sitter jag här, precis som i så många situationer tidigare och försöker. Försöker förklara den där vaga känslan av utanförskap som inte härrör sig så mycket ur faktiska omständigheter som ur ... fan vet egentligen. Jag kan inte förklara; det är väl det som är problemet. Men jag försöker likväl, trots att det är så himla meningslöst. Kontraproduktivt. Men jag vill! Åh, vad jag vill förklara vad jag vill, vem jag känner att jag är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar