Angst och mer angst. Har precis varit och tittat på den andra lägenheten jag talade om i Bostadscirkus, del II. Och ja, den var tvärfin. Ganska liten förvisso, men i vart fall en tvåa. Och den hade fönster med bra ljusinsläpp. Tycker om ljus. Dessutom var jag den första som hade varit och tittat på den, så enligt den nuvarande hyresgästen så skulle det inte vara några problem att få den.
Så varför har jag ångest över det hela?
Det finns ett antal skäl som jag kan komma på så där på rak arm, men frågan är om något av dem egentligen är giltigt. För det första rör det sig om ett mycket litet hyreshus, med endast fyra lägenheter. Hyresvärdarna är ett äldre par som bor på bottenvåningen och sköter om trädgården som hör till huset.
Det jag ställer mig frågande till nu, är hur det funkar att vara ett störande moment i en sådan miljö? Vad händer om jag vill ha en stor fest? Vad händer om min katt visar sig från sin sämsta sida och gräver upp rabatten? Allt det där är frågor som är mindre problematiska om man bor i ett större hyreshus. Där hänger inte husfriden på att fyra hushåll ska komma överens, utan människor sköter i högre grad sig själva.
Jag vill bli lämnad i fred. Jag behöver det. Jag orkar inte utsätta mig själv för konflikter med grannar. Självklart finns det ingenting som på förhand säger att det kommer bli slitningar i gransämjan, men jag vågar nog påstå att risken som sagt är störe när man lever inpå varandra. Och just nu, med tanke på hur jag har mått och känt, så vill jag gärna minimera antalet problem i mitt liv.
Det är skönt att ha den här bloggen, och jag är tacksam mot M som fick mig att börja skriva här. ”Kära dagbok...” indeed... Det känns skönt att få prata av sig så här, utan att genast bli ifrågasatt, vilket jag vet att jag hade blivit, hade jag tagit upp den här frågan med någon. ”Äh, det löser sig” och ”Ta den lägenhet som känns bäst” hade troligen varit vanligt förekommande fraser. Men jag vill inte att det ska behöva lösa sig, och jag har ingen aning om vilken lägenhet som känns bäst. Däremot har jag ett stort behov av att få prata av mig mina farhågor så att jag kan få bli färdig med dem och kunna lägga dem åt sidan. Kanske vet jag mer vad jag vill efter det.
Men ändå; jag saknar lite någon att faktiskt prata med. Någon som inte dömer och bedömer i första hand, någon som inte (likt P) är främst inriktad på att lösa problem, utan som kan tänkas sig att lyssna även på den banala skit som jag ibland har att säga. Det känns bra att bli lyssnad på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar